Till min stora glädje har jag kommit in på en distansutbildning och med distans innebär det att jag under två år, varannan torsdag sätter mig på ett flyg och far till kalla norden för att två dagar senare återvända till värmen. Så mycket hade jag för att inte vilja flyga mer. Jag känner mig naturligtvis privilegierad och väldigt glad inför denna möjlighet att förkovra mig, samtidigt sätter det igång ett flöde av oväntade reaktioner, behov, känslor och funderingar över min livsresa. Att släppa taget om det som sker på jobbet, att inte kunna kontrollera hur barnens ryggsäckar packas, att inte vara med på sonens fotbollsmatcher eller hänvisas att säga god natt via facetime, inte helt enkla saker.

Samtidigt har jag längtat efter egen tid och utveckling. När jag sitter mitt i familjestress och jobb vill jag ibland bort. När jag ser det hända utan mig vill jag vara delaktig. Dessa motstridiga känslor. Nu är det en utbildning till terapeut jag läser, så under två år kommer jag kunna analysera mig själv ur alla vinklar och vrår. Det blir spännande att se vad jag kommer att tycka om den person som kommer ut på andra sidan.

Men att jag har satt igång att plugga har ju inte skett av en slump. När jag klev ut från socionomprogrammet för 15 år sedan hade jag dessa studier i sikte. Jag visste inte när, var eller hur, men jag visste att en dag skulle det ske. Och visst är det väl så med mycket av det vi gör? Ibland hör jag människor säga att de hamnade på kusten av en slump och ren tillfällighet. Jag har även hört mig själv uttala just de orden. Som om inte varje litet steg i någon riktning har varit ett steg närmre mot var jag befinner mig och vem jag är idag. Därtill innehåller många av stegen både rädsla, nervositet och utmaning av mitt kontrollbehov.

Astrid Lindgrens fantastiska bok Bröderna Lejonhjärta beskriver skeendet att kasta sig ut i ovissheten på ett sätt som jag har haft med mig genom livet. ”Skorpan” Lejonhjärta sa till Jonathan, ”är du rädd? ”Nej… jo, jag är rädd men jag gör det ändå, Jonathan, jag gör det nu… nu… och sen blir jag aldrig mer rädd.” Nå, visst blir jag fortfarande rädd för mycket, framförallt för att släppa taget om det invanda, men många människor som jag möter här i solen hjälper mig att våga. Liksom Skorpan har de kastat sig ut i det okända och vågat sätta sig i ovissa situationer för att ta steget mot drömmen. De har startat företag, tagit föräldraledigt, tagit anställning på en ny plats, skapat nya sammanhang och nya nätverk.

Ibland tror vi att våra livsval slår tillbaka, vi saknar kanske familj, barnbarn, vänner och trygghet. Då är det svårt att se meningen med att vi befinner oss här just nu. Sen går vi längst vattnet en solig decemberdag och inser att det var just detta vi drömde om. Drömmen om att slippa tjocka vinterkläder och barnens snoriga näsor, att dricka cava på en Chiringuito och jogga utan risk att halka.

Kanske ser vi inte alla händelsekedjor riktigt tydligt, alla lyckliga sammanträffanden som tog oss hit. Kanske säger vi ”om inte jag hade träffat henne just där och då hade jag aldrig varit här”. Eller så är det precis tvärt om, vi vet att målsättningen med mycket av det vi gjort har varit delar av vägen hit, vägen mot solen. Åt vilket håll vi än vandrar så blir det spännande att en dag titta tillbaka på sin livsberättelse och titta på alla hur, var och när. Slump eller inte.

Sonen frågade mig häromdagen varför jag behövde gå i skolan, ”ska du lära dig att läsa IGEN?” sa han med förvåning. Jag försökte förklara hur jag vill bli ännu bättre på att tala med människor och kanske hjälpa dom att göra livet lite lättare. ”Men livet är ju lättare här” - svarade han och jag insåg att vår indoktrinering av Spaniens fördelar hade gått hem.

Så hur skulle jag förklara att min livsresa fört mig hit just nu? Jag valde ett sätt som en sjuåring kanske inte helt kan greppa och sa: Vi människor har givits en viss tid, kortare eller längre, vi har getts en lust och längtan, vi hittar mål som ger våra liv en mening. Vi träffar människor längst vägen som inger oss mod och visar oss alternativ. Vi trampar redan utstakade stigar samtidigt som vi bryter ny mark.

Livet på vår soliga kust känns för mig definitivt enklare än livet i ett kallt vinterland. Är det på grund av solen? Visst, men framförallt för alla de människor som lär mig att ingenting är omöjligt, vars steg har gått före mina, vars spår jag får följa. Slump, tillfällighet eller medvetna/omedvetna val? Det spelar ingen roll, det är nu vi lever, lär oss och vågar.