Det var så svårt att skiljas från henne. Jag ville helst sitta på sängkanten och prata med henne. Men det tyckte inte systern om. Ninni behöfde absolut vila - och själv uppmanade hon mig att gå ut och arbeta. Arbeta - när hjärtat blödde - det var inte lätt.

Men hur det var så kom jag ändock ut fyra à fem timmar varje dag och målade under sjukdomens första skede. Jag gick i gamla kloster och klättrade i bergen och besökte små byar nere på vegan - slättlandet. Men det var nu icke längre med förälskade ögon som jag såg detta sköna landskap. Jag tyckte naturen hånlog mot mig. Överallt lurade gifter och förgängelse. Men jag kan inte hjälpa att folket var mig sympatiskt på något vis.

Genom iakttagelser och genom Verbal fick jag en god inblick i spanjorernas liv, seder och tankesätt. De ha många drag som äro oss fullkomligt främmande, men å andra sidan äga de egenskaper som man absolut måste beundra. Om de icke hade kyrkans järnnäve som vilar tungt över landet, skulle de med sin intelligens och smak hava stått mycket högre.

Av 18 miljoner människor kan endast en miljon läsa och skriva. Det är inte bra att veta för mycket, säger kyrkan. Ju större okunnighet ju mera vidskepelse och lätthet för kyrkan att styra dem efter sin vilja. På gatorna får man se folk sitta och läsa tidningarna högt för en lyssnande skara. Här och där har en skriftkunnig ett schapp, där han för andra avfattar och skriver brev samt läser mottagna. Det är ju nästan medeltid.

Mitt emot hotellet bodde en burgen familj med många barn. Hela dagen stodo dörrar och fönster på vid gavel och som lägenheten låg i nivå med mina fönster kunde jag bakom jalusien följa det spanska familjelivet från morgon till kväll.

Det var en däggdjursfamilj i människohamn. Hanen stridsfärdig, lugn men bekymrad, (jaktmarkerna äro dåliga i år)/honan arbetsam och öm mot afkomman, vilken hon höll proper och putsad och tycktes uppfostra till samma ställning som den hon själv hade. Varje morgon gick hon och de båda äldsta döttrarna till messan.

Det var alltså en efter spanska begrepp mycket aktningsvärd familj. De levde ett lugnt och stilla liv, noga aktgivande så att, den häfdvunna etiketten icke tullades. Men - aldrig såg jag dem läsa i en bok; deras väggar voro kala som de spanska bergen; aldrig såg jag dem vara ute om kvällarna. Han gick ju ut någon gång till sitt café.

Kroppen den fick mat och dryck, vila och allt annat den behövde - själen däremot fick ingenting - utom messans magra kort. Ett dylikt tillstånd måste ju en gång taga slut och ve då de skyldiga.

Jag hade ingen ro. Rätt som det var måste jag hem och se huru det stod till. För var dag steg temperaturen, och varje stegring var som en olycksbådande alarmklocka. Trots Ninnis önskan att icke meddela de anhöriga så gjorde jag det, efter konferens med doktorn.

Nu är jag glad att jag under den värsta tiden stod i kontakt med hemmet. Det var en förfärlig tid som följde. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Och inför henne måste jag endast visa mig glad och bekymrad. Hon fick ju på inga villkor veta huru allvarligt läget var.

Den starka febern tog förfärligt på hennes krafter och stundtals förlorade hon kontakten med verkligheten. Det var så tungt att höra hennes föreställningar. Ibland trodde hon att vi voro i Paris; dessemellan lefde hon i tron att familjen befann sig nere i Granada och gjorde förebråelser att ingen besökte henne. Det var förfärligt att lyssna till hennes stackars hjärtas rop. Det var liksom en mur hon inte kunde komma över.

Så kunde följa timmar då det lättade och vi kunde utbyta några ord i förtrolighet. Det var i ett sådant ögonblick som hon lät mig ana att hon kände att hon närmade sig döden. Hon ville skriva sitt testamente; jag kunde inte; jag sökte skämta bort hennes bekymmer med doktorns löfte om snar bättring. Det var för svårt. Jag måste skynda ut och få ett utbrott.

Som en mara vilade denna beklämdhet över hotellet. Alla visade mig barmhärtighet och sympati och samtalen sänktes till viskningar.

Alltjämt stiger temperaturen. När den efter 21 dagars perioden når 40.8 grader, då fanns inget berg i Granada högt nog. Jag spelade med döden och hennes liv, och när efter denna 21-dagars period en förbättring syntes inträda, tyckte jag se triumfen i min hand. Men ack, döden var starkare än jag - än vi alla tillsammans.

Det var söndagen den 21:e maj som komplikationerna visade sig. Sjuksystern kom in upprörd tidigt på morgonen och bad mig tillkalla doktorn. Jag skyndade efter honom, och på hans inrådan infann sig ytterligare en annan läkare. Allt som kunde göras, gjordes. Doktorn uppgav ännu inte hoppet, men efter hans råd, meddelade jag hemmet det sorgliga läget.

Sista kapitlet: http://www.sydkusten.es