Men det är spanskt – och det ÄR långt bort! Jag har noga mätt avstånden i min kartbok, och konstaterat att om Sverige hade en sydlig ögrupp på samma avstånd från moderlandet skulle den ligga utanför Neapel. Som om vi hade Capri ungefär. Det vore väl mums!
Dock hade Sverige chansen att äga ett ljuvligt turistparadis i värmen, nämligen i Västindien. Tyvärr var varken turism eller badliv uppfunna år l878. Det var då som kung Oscar II och hans ministrar sålde ön till Frankrike för 320 000 Franc. Tänk om vi haft den kvar – då kanske vi spaniensvenskar bosatt oss i västerled i stället!
Tillbaka till ordningen och till Las Palmas. Dit kom jag med Spanairs direktflyg från Malaga. Utmärkt plan med gott om plats för knäna, samt med mat och vin ingående i biljettpriset. Rara rariteter i dagsläget!
Vilken februarivecka! I denna skrivande stund med ösregn och storm i San Pedro är det nästan som en dröm att tänka på den varma sanden på Las Canteras-stranden. Den strålande solen och det badvarma vattnet. Qué bueno!
Las Palmas uppvisar en brokig blandning av Europas badtokiga turister. På den långa pampiga paseon Las Canteras strosar bleka nordbor i shorts, jeans och T-tröja eller Hawaii-skjorta och stråhatt. Allt medan de spanska familjerna värdigt promenerar i kostym med slips och silkig finklänning. Det är som här på Kusten under sommarhalvåret – fast hela tiden!
Söndag på stranden. Packat med folk, massor med spanjorer också under glada parasoller. Havet, den mäktiga och salta Atlanten, sveper in med loja vågor. Ebb och flod är mycket märkbara, och stranden ökar respektive minskar med flera meter två gånger om dagen. Friskt, klart vatten strömmar ständigt in över det långa revet en bit ut, och det hela är som en härlig lagun. En utmärkt badbalja!
Försäljare trampar fort och barfota genom sanden, kånkande på tunga dryckeslådor i rem över axeln. Alla har starka basröster som skriker ut: ”Coca-Cola, Cerveza, Fanta!” En skrek:” Cerveza, Coca-Cola, snaps, hembränt!” Han ljög säkert, men en del svenskar såg förtjusta ut.
Jag minns mitt ljuva 60-tal. Då vimlade denna strand av stora vildhundar som sprang omkring bland solstolarna. Dom var snälla, och skrämde ingen. Men nu är dom borta sedan länge. Undrar vart dom tog vägen? Utrotade kanske, liksom urbefolkningen guancherna när spanjorerna kom till öarna på l400-talet.
Kanarieöarna betyder ”Hundöarna” på grund av alla vilda vovvar som fanns ända tills helt nyligen. Några finns säkert kvar, men verkar vara läskunniga , eftersom det i strandområdet står skyltar med upplysningen att hundar är förbjudna.
Den stora turismen till Gran Canaria går numera till södra delen av ön, till orter som San Augustin, Playa Ingles och Maspalomas. Där finns ännu varmare sol, väldigare vågor och ett kolossalt hålligång.
Jag föredrar dock det spanskare Las Palmas, långpromenader på Paseon och lugna simturer. Och så den fenomenala maten på mina favoritrestauranger; Skrattande Grisen, Glada Kaninen och Lyckliga Tuppen. Menyerna är lika trevliga som namnen.
Karnevalen har pågått hela februari. Den är numera så stor, påkostad och märkvärdig så den brakar loss under hela månaden. På jättescenen i Catalinaparken showas det nätterna igenom. Granna trupper med flamencodansare, sång av l00-mannakörer i glada dräkter och med gitarrer, folkdanslag, akrobater, dräktparader. Damer utan någonting alls på sig, men med gigantiska, färggranna fjäderskrudar bak på rumpan.
På grannön Tenerife är det likadant. Dess huvudstad Santa Cruz tävlar nämligen med Las Palmas om att ha världens största karneval. Men faktiskt har man långt till huvudkonkurrenten: karnevalen i Rio. Så nu försöker man nästa februari igen, med fullt ös.
Hemma på Kusten känns det riktigt skönt att det är mulet, tyst och lugnt. Ute i backarna blommar mimosa och ginst och det doftar VÅR.