Min far hade alltid Ford. Från T-Ford och A-Ford fram till 50-talets lilla Ford Prefect. Under den senares livstid fanns även jag, och bilen rattades stolt av en tjej som just tagit sitt körkort. Tänka sig att det är 50 år sedan – man måtte vara gammal som Metusalem!

Prefecten hade många elaka namn i folkmun: ”Korvkiosken” eller ”4 ståplatser”. Men det brydde vi oss inte om. Vi döpte bilen till ”Snoddas”, och han snodde glatt vägen fram. Merendels i 60 km/tim.

En gång skulle pappa testa honom, och tryckte hårt på gasen. Snoddas kom upp i ofattbara l00 km/tim – och höll farten i fem minuter. Sedan sa han suck och stön, och stannade mitt på vägen. Och vi som var på väg till Stockholm! En lång resa från Dalarna. Nu hade vi inte ens en dalahäst, så det fick bli bärgningsbil och tåg.

Efter sitt tillfrisknande var Snoddas min kompis och transportör i många år, för jag ärvde honom vid unga år. Ibland gick han, som det verkade, utan bensin, och en gång alldeles uppenbart utan fläktrem, men gick gjorde han! Med åren blev växelspaken, liksom ratten, något skev, så det krävdes ägarens hand att styra det jazzande fordonet.

En bekant skulle köra en gång. Han bleknade märkbart, svor ljudligt och höll på att köra i diket. Både jag och Snoddas blev utskällda, och bekantingen lämnade bilen. Både bilen och jag blev mycket förnärmade, och med en knyck på nacken respektive karossen for vi iväg.

Snoddas byttes mot en Ford Taunus, inte utan tårar. Den nya var större och fräsigare och hade fartränder och rattväxel. Den gick utan problem i l00 km/tim. Sedan kom ytterligare en Ford, innan jag blev otrogen och gifte mig med Renault. Alltså rent bokstavligen, eftersom jag föll för en Renault-handlare. (Sedan kan ni själva räkna ut vilket bilmärke som gällde i åratal!) Livet blev stort och bekvämt och behagligt fjädrande.

Efter ett mellanspel med en vinröd Mitsubishi hamnade jag ensam och billös i Spanien. Då blev jag kär i ett par stora ögon. Det hände utanför en bilaffär i Marbella.
Ögonen som fascinerade mig satt på en liten tuffing, en Peugeut 206. När jag sett resten av bilen, och provkört den, blev den min. Han är apelsinfärgad och heter Max. Som en liten spinnande katt spänner han iväg upp och ner för de andalusiska bergen.

Det roligaste vi vet är att åka biltvätt. Det är lite grann som Lustiga Huset. Att roa sig på detta sätt låter ju hemskt barnsligt, så det får stanna oss emellan. Resultatet blir i alla fall rent lysande.

Alla fina bilmärken som här inte nämnts får ta emot min ursäkt – ni får inte plats! Måste i alla fall få berätta om en Mercedes Cabriolet som en trevligt tät väninna just har köpt. I den är jag bjuden att få åka en dag. Jag tänker njuta, och vinka nådigt till fotfolket. Max kommer förstås att tjura och vara missbelåten, dock blir denna Miss belåten!