Numera så går det fort jämt tycker jag. Solen hinner knappast stiga upp förrän den ska natta sig igen. Man hinner inte sansa sig för allt som händer, all god mat och dryckjom, kaffe, lussekatter och pepparkakor, innan Julens Herre Kalle Anka ska avnjutas, och därefter Tomtefar.

Eftersom hela december snabbt rullar på i ljusens sken och glöggens doft har vi alltså mycket snart julhelgen mitt ibland oss. Dess ankomst kräver en viss inkomst, annars blir det ingen förekomst av klappar. Och sådana MÅSTE till, hur mycket man än försäkrat varandra att ”i år behöver vi inte alls köpa någonting åt oss vuxna, bara några småsaker till barnen…”

Haha, jag vet hur det blir! Alla fullvuxna försvinner bland skjortor, blusar, sjalar, handskar, pyjamasar och hushållsapparater, medan barnen drunknar i prasslande pappershögar och röda snören. Deras blossande ansikten tittar upp ibland, och små händer viftar med dockor och skridskor, lastbilar, tåg och traktorer, skidor och cyklar, och en massa fåniga leksaker som spelar falska melodier och piper. Allt i en SALIG röra!

Mitt barnbarn Jesper, 3 år, har en stor önskedröm, förutom de vanliga lastbilarna och traktorerna: en cementblandare! Hur en dylik kan vara så alldeles oemotståndlig begriper jag inte, men jag är ju inte en liten kille förstås! Men det är klart att grabben ska ha en cementblandare, även om farmoderns känslor inför denna pryl är något blandade. Själv ska hon önska sig en drinkblandare.

Jesper och hans lillebror Jakob, 6 månader, har just varit och hälsat på mig i Calahonda. Fullt ös hela tiden, mamman och jag hade fullt hålligång med Zoo och lekparker och sandkakevänliga stränder. SÅ roligt, men SÅ jobbigt för en farmor, även om hjärtat sväller av kärlek och fröjd. Som tur är byggs det på granntomten, så Jesper kunde vara alldeles stilla ibland, och jättelycklig koncentrera sig på traktorer, lastbilar och cementblandare. Vilsamma högtidsstunder för oss alla!

Det går ett barnprogram i TV som heter ”NU är det NU”, ett namn som verkligen är tänkvärt. För varför ska man gå och vänta på något hela tiden, när det är NU man lever? Varför inte sätta sig en stund och tänka efter lite, lyssna på skön musik, försjunka i en god bok, njuta av utsikten, bara VARA?
”Det är resan som är resans mål”, sade någon, och man bör njuta av varje ögonblick under resans gång. Ja – såvitt man inte har ont någonstans förstås, för då kan man ju få längta framåt i stället. Som i förra veckan, då jag fått något konstigt i ögat som skavde och var mycket otrevligt. Då kunde jag knappast njuta av ögonblicket, då det var svårt att få någon ögonblick!

Idag, i detta NU, är jag förskräckligt lat. Det bör man ju inte låtsas om, för man borde ju alltid vara svenskt hurtfrisk och effektiv. Men jag har en tjock deckare, sol på balkongen, och nytvättade lakan som fladdrar i vinden och doftar underbart. Jag har ju tvättat dom själv förstås, men det var ju inte svårare än att trycka på en knapp.

Nu ska jag brygga mig lite gott svenskt kaffe, så blir magen lycklig också, och därtill njuta av den spanska solen, den svenska kriminalromanen och den härligt spanske Julio Iglesias smeksamt sjungande i bakgrunden. Vilken dag!!!

Det är advent, och i kväll ska jag tända mina stjärnor och ljusbågar i fönstren. Och börja längta lite till julen, till snön, Jesusbarnet, tomten, Kalle Anka och barnbarnen. Heja Sverige, röj undan snön på vägarna, för här kommer jag körande med cementblandare!