Alldeles nyligen hade jag inte fått någonting alls i mitt brevfack på hela två veckor. Alla i min urbanisation började tvivla på sin postexistens, och jag uppsökte postkontoret i La Cala. Där ställde man sig helt ovetande om var postiljonen höll hus. Tydligen höll han dock inte mitt hus särskilt högt, fast detta förmodande mottogs med en axelryckning.

Jag fick i alla fall numret till en klagomur i Fuengirola. Så började en konversationen som pågick varje morgon klockan halv åtta. Talade med en mycket vänlig man, som för varje dag lät tröttare, och mer och mer bekymrad. Vi var båda mycket hövliga mot varandra, men nån post kom ju inte!

När den tredje veckan infann sig var jag övertygad om att den vilsegångna postiljonen fått motorstopp på sin postmoped någonstans uppe i bergen, och sedan svultit ihjäl och dött på sin post! Vet inte om det var medelst postum utdelning, men posten KOM äntligen en dag, ett stort, stort lass. LYCKA! Roliga brev och kort, tråkiga räkningar och tre veckors svensk veckotidning. Jag läste och läste så ögonen gick i kors, och sedan var det lämpligt att ta itu med alla de kära korsorden.

Postskriptum: Nu har det gått en vecka igen utan post. Ska i morgon bitti påbörja min milda terror av postmannen i Fuengirola!

Men egentligen är det ju inte så bra i Sverige heller, för där har man LAGT NER posten! På nåt märkligt sätt kommer dock brev och tidskrifter fram i brevlådan, men att köpa frimärken eller skicka eller hämta paket är mycket svårt.

I somras fick jag leta en hel eftermiddag efter paketutlämningsexpeditionen i Sölvesborg. Till slut hittades den på en bakgård i industriområdet. Som postludium hade jag velat tuta en glad serenad i posthornet.

Jag gillar telefonen bättre – det är en fin uppfinning! Min går ganska så varm, för är man ensam så måste man bara få babbla ibland! Annars börjar man prata för sig själv, eller så tappar man rösten. Väninnorna på kusten är lika pratglada, liksom familjen där uppe i Sverige. Fyraårige barnbarnet Jesper berättar gärna om sina äventyr. Igår hade han bakat muffins med mamma hemma i köket, och tänkte klämma ner några i luren till mig. Att skicka dom i paket kanske skulle gå bättre – OM min irrande brevbärare hittade fram med postanvisningen i tid innan det hela blev lost postkost!

Nu riktigt hör jag hur ni alla börjar lovprisa era mobiltelefoner, så det ringer i öronen. Men hör ni – jag har INGEN mobil! Nähä, för den var så liten så jag hittade den aldrig, och så slukade den slantar som en uthungrad nalle. Nej, den gamla ”ångtelefonen” ska det vara, mina kontakter ska hänga på en tråd, inte vara tagna ur luften.

Om ni försöker nå mig när jag sitter i bilen eller ligger vid poolen kan ni känna er blåsta! Och försöker ni skriva brev till mig är allt beroende av den försvinnande postiljonen som gör allt för att förlägga era manuskript. Men Linus på linjen är i tjänst hela tiden.

Tut i luren!