Nu måste jag berätta om min trevliga resa till de rågade faten där uppe i Nordanland. Eftersom jag alltfort besväras av mitt krånglande knä, reser jag med en krycka som stadigt sällskap. Dessutom hade jag i följe en stycken julklappstung resväska och en svällande bag. Det var liksom bäddat för problem! Men - vad händer? ALLA ville hjälpa mig att bära, så mitt otympliga bagage bars av vänliga händer vid alla omlastningar.

Från min våning på tredje våningen, utan hiss, kom lasten ner i bilen via en väns starka nävar. På långtidsbilparkeringen vid flygplatsen ilade en glad och bussig spanjor till, och lyfte hela lasset från bilen upp i matarbussen, och framme vid avgångshallen parkerades jag helt sonika på trottoaren, medan killen försvann in för leta på en bagagevagn. Allt lyftes upp på den, och den vänlige señoren log strålande och önskade: ”Feliz Navidad!”

På Arlanda skulle jag hasta till fjärrtågsstationen, med allt lastat på ny bagagekärra via en äldre gentlemans händer. Tåget kom in, jag stod där på perrongen med hela konkarongen, varvid en tjusig svensk herre kommer fram och helt sonika lyfter in alltihop på tåget. Upp för trappan till vagnen fick jag dock gå själv!

Fullt av folk i vagnen - vad göra? Jo, en snäll ung kvinna LÄMNAR sin plats åt mig. Hon kan stå in till Centralen tycker hon. Så kommer konduktören, och får veta att jag inte har hunnit köpa någon biljett. Några pengar har jag inte heller!!! Alltså inga svenska. Ska han kasta ut mig nu, undrar jag. Nähädå, det ska han inte alls! Han är glad, skrattar och skojar, och drar fram en kortavläsningsapparat på magen. Så det går bra att betala med kontokortet, och jag blir varmt välkomnad ombord. Så tågar jag glittrande glad fram genom den svarta svenska lill-julaftonen.

På perrongen vid ankomsten står barn och barnbarn och väntar, precis exakt utanför den vagnsdörr där jag befinner mig. Hur kunde dom veta det? Tåget är jättelångt. Så bagaget blir lika perfekt omhändertaget som vanligt.

Se, det var en märklig resa! Jag tror att det beror på att människor är julesnälla, och för den välsignade kryckans skull. För inte ser jag väl så hemskt lastgammal ut, trots att jag nyligen fyllt en hel massa år? Mitt goda råd till er alla som haltar: ha alltid kryckan till hands, och GLÄDS åt alla handtag som ges den handikappade!

Nu har julen gått, med lassade matfat och julklappars mångfald. Barnbarnen tyckte det var ALLRA roligast att samla alla julklappspapper i stora prasslande högar på golvet, för att hoppa i och slå kullerbyttor. Vi vuxna skulle spela ett av julens sällskapsspel lite senare på kvällen. Detta spel var avsett för folk från tio års ålder, stod det på kartongen. Men vi begrep i alla fall inte reglerna! Någon läste högt upp alla krångliga instruktioner, vilket tog en kvart. Vi var lika kloka, men började spela i alla fall. Sen gick alltihop lite hur som helst, och vem som vann har jag ingen aning om. Men skrattade gjorde vi, så det var en rolig julafton.

Jag hoppas att ni alla haft det lika mysigt och festligt! Och deppa inte, även om ni har ont nånstans - världen är full av HÄRLIGA människor!

GOTT NYTT ÅR!