Vi skulle till El Torcal, som jag döpt om till ”Pannkaksbergen”. Första målet var den rena och prydliga staden Antequera. Där avnjöts parker, affärsgator, smala gränder och pampig arkitektur och sedan var man hungrig.

Vid ett litet bord mitt på trottoaren studerade vi restaurangens kulinariska utbud, och pekade på något okänt som lät gott. Och jaaa, det var himmelskt! Att sitta i solskenet mitt bland vardagsmyllrande människor, en helt vanlig tisdag förmiddag i januari, och avnjuta gåslever i tjocka skivor kändes annorlunda och angenämt!

Så vändes kylaren mot det mäktiga bergsområdet El Torcal. En smal slingerbultaväg ledde oss mot topparna. Överallt runtomkring tornade bamsebergen upp sig i lager på lager. Det såg ut som enorma pannkakor travade i högar. Men där fanns också jättesvampar i sten, och fula troll som balanserade på platta fat. Naturens egna erosionsfantasier!

Hemåt, mot kusten, bar det sedan iväg på en liten väg som slingrade sig mot söder. Den fanns inte på kartan – och efter någon mil fanns den inte alls! Det blev tvärstopp på tunet till en bondgård, bland skällande hundar och kacklande höns.

En bussig bondhustru kom springande, och efter en del kartläsande och glada skratt fick vi anvisningen att åka tillbaka ett stycke, för att sedan hitta en liten, liten väg åt höger. Iväg igen. Vi kom femtio meter, och sedan kom getterna. Rakt emot oss kom dom, och uppfyllde hela vägen så långt man kunde se. Många var dom, och långa minuter gick medan vi blandade oss med getsetet.

När skocken så småningom skingrats, fortsatte vår bergssafari. Den lilla, lilla vägen slingrade sig som en mask uppåt och nedåt, hitåt och ditåt, framåt och bakåt och runt, över berg och dal. Vackert var det hela tiden och hem kom vi i kvällningen.

En helt annan krokig resa upplevde jag på den så viktiga Hälsovägen. Häromdagen var det fullt kaos på min läkarstation, där jag brukar kolla mitt blodtryck. En av läkarna fanns inte på plats, och det var förstås ”min” doktor. Mitt namn fanns alltså inte uppspikat bland teserna på dörren. Jag och en skock andra patienter kände oss namnlösa och borttappade. Så där satt vi, och satt och satt! Och blev allt tröttare, sjukare och argare.

Ingen berättade någonting för oss, men vi upptäckte att vi skulle varvas med de övriga läkarnas patienter. Allt blev ett enda virrvarr! Några särskilt arga öppnade dörren till ett mottagningsrum för att kräva upplysning om problemets upplösning, samt uppläsning om vem som stod på tur. Men det blev bara otur, för doktorn kastade ut allihop.

Några timmar senare hade jag till slut fått mina medikamenter – men särskilt blodtryckssänkande var inte denna hälsoresa!
Nu kommer min GLADA nyhet: på det stora sjukhuset träffade jag härom sistens en underbart trevlig och kompetent traumatolog. Vad det är? Ja, inte en som tar hand om de själsliga kval som kan uppstå vid spanska sjukbesök, utan en äkta ortoped och knälagare. Nu ska jag till min stora förtjusning opereras. Undras hus många andra som tycker att sådant är kul?

Men SEDAN väntar lyckliga höjdhopp, slingrande bergsvandringar, och så lite tango!