Det där med vägskyltar är dom inte så bra på här i landet! Ofta finns det en hel hop i rondellerna, pekande åt alla de håll, och med långa svåra namn på. Platsen dit man ämnar sig finns sällan där, och alla andra konstiga ställen har man aldrig hört talas om. Kartan kollas så noga som möjligt, men det går inte att hitta någonting som liknar skylttexterna.

Efter en stunds funderande tar man av åt höger eller vänster, och fortsätter optimistiskt sitt letande efter resmålet. För dagen var målet ”El Chorro”; ett paradisiskt ställe med enorma bergsryggar, raviner och vattenfall. Det tog timmar innan vi hittade en skylt med det åtrådda namnet, men under framslingrandet kunde vi NJUTA av Guadalhorcedalens prunkande apelsin- och citronlundar, grön växtlighet, de rödaste vallmo och de gulaste blomsterängar.

Efter att vi beundrande betittat vilda berg och gröna sjöar var det så dags att hitta tillbaka. Nu kom vi in på en annan väg, med nya, förvirrande skyltar. Ibland visade någon skylt ett namn som man kunde hitta på kartan, och då kände man sig lite tryggare. Fast det var misslyckat! Vid ett tillfälle visades att man skulle fara rakt fram på andra sidan rondellen – fast det fanns ingen väg rakt fram! Så det blev att välja höger eller vänster, och hoppas på det bästa.

Under en sträcka av ett par mil stod det ”Alhaurín de la Torre” på varannan skylt, och vi undrade om denna plats låg överallt? Dit skulle vi i alla fall INTE! Men helt plötsligt befann vi oss där i alla fall, och hade stora problem att hitta ut igen.

Ja, så där höll det på hela tiden, och man kände sig alldeles snurrig av denna rundgång. Det verkade kunna fortsätta i all evighet, tills man gett upp och ”tagit ner skylten”! - Äntligen hemma började jag fundera på att be myndigheterna anordna en väl genomtänkt skyltsöndag.

Annars består livet mest av flyttlådor. Det är nämligen dags att flytta österut igen. Håller jag på så här, så kommer jag så småningom att hamna i Tokyo. Vad jag nu ska där att göra? Med mitt knasiga knä kan jag inte gå i trappor längre, och nu har jag hittat en våning med hiss i Fuengirola. Lyckan i livet är en hiss, och det ska bli hiskligt skönt att få åka upp och ner. Ja alltså – inte i hisnande hemska saker på Tivoli, utan i en fyrkantig låda som stadigt lyfter mig mot hemmets dörr.

Men innan man kommer så långt är det lådlangning som gäller. Kartongerna strävar mot taket, man packar och packar tills svetten lackar, staplar lådor tills man stapplar, vänder och vrider och skruvar och muttrar tills man inte orkar hålla låda längre.

Allt ska snart bäras ner, för att sedan bäras upp för fem trappor i Fuengirola. Fast de små möblerna får nu lyckligen öka hiss! Värst blir det för pianot. Flyttkarlarna gruvar sig redan, och mumlar ”det kommer att bli dyrt det här!” Ja, så blir det, kosingen flyger sin kos, och så sitter man där med den fattigas piano.

Men jag kan äntligen ta det piano, och roa mig med att åka hiss ibland, för att komma ner till Plaza de la Hispanidad.

!Hasta la vista!