Ändå tror jag att jag kommer att förstå vad som sker. Inte bara genom bilderna som flimrar förbi på bioduken, utan i lika hög grad för att själva berättelsen lever i mitt inre. Jag har läst och levt med i berättelsen om det lilla följets kamp mot mörkret och ondskan. Den är en del av mitt minne en del av mig.

Berättelsen speglar ett drama som pågår mitt framför mina ögon. Här finns de stora härskarna som regerar med rädslan och våldet som verktyg. Här finns de starka små människorna som vågar steget att utmana övermakten. Allt det där finns i den värld jag lever i men i berättelsen blir konturerna skarpare. Svart blir svart och vitt blir vitt. Tydligheten ger insikt och exemplet mod.

Som kristen kan jag i Sagan om ringen, Harry Potter och Stjärnornas krig, inte undgå att se hur mönstret från Guds egen berättelse går igen. Mörkret, kampen, segern genom Kristus. Naturligtvis med en stor skillnad, detta är inte en stor författares skapelse utan det har hänt. Jesus har gått här nere bland oss. Han har svettats i hettan och slagit hammaren på tummen.

I kyrkliga kretsar talar vi ofta om hur vi svenskar förlorat kunskapen om den kristna trons stora berättelser. Kanske är det så. I så fall är det en stor sorg och en stor uppgift.

Gamla testamentets gestalter vill med sina liv berätta om hur Gud vandrar med oss i livet. När Hagar utslängd i öknen med sonen Ismael klagar inför Gud, är det mitt rop i nöden till en Gud som ser mig och vill gripa in. När Guds andedräkt klyver röda havets vatten är det Gud som visar mig den väg jag skall vandra.

Förkroppsligad i Jesus ger Gud en bild av sig själv och en berättelse om hur han vill att livet skall levas. Hör du som har öron att höra, se du som har ögon att se.

De stora berättelserna blir aldrig till tillfälliga gäster. De stannar kvar i oss och formar vårt sätt att vara människor. Vilken uppgift vi har att fortsätta att berätta om hur det som en gång hända fortsätter att ske. Den uppgiften är inte tänkt för predikstolar eller föreläsningssalar. Nej, från hjärta till hjärta skall den vandra. Först lyssnar vi. Vi tar det liksom Maria till våra hjärtan och begrundar vad som sagts. Sedan ger vi i gåva vad vi fått i gåva.