Han skaver sedan koppens insida länge och väl och när sötman från påsen blandat sig med porslinspartiklarna från skedhanteringen slår han av de sista dropparna från skeden mot koppkanten såsom en avskedssonat efter bjällerklangen under det långt utdragna rörandet. Så förbereder en äkta spanjor sitt kaffedrickande! Extra effektfull blir proceduren när många utför ritualen samtidigt. Jag har anledning att besöka cafeterian på Hospital Costa del Sol en gång varje månad och klingandet och klangandet från den samstämmiga kaffepubliken kan jämföras med klockspelet från Stadhustornet i Stockholm.
Ett annat karaktärsdrag är benskakandet. Närhelst en spanjor eller spanjorska “sitter i kö”, till exempel på sjukhuset eller utanför ett advokatkontor, börjar benryckningarna. Ganska försiktigt och sakta först, gärna med några långa pauser, sedan allt intensivare och med kortare avbrott för vila.
Noterbart är att man aldrig skakar båda benen samtidigt, men gärna byter fot för att skapa lite omväxling. En medicinsk förklaring kan vara att man vill undvika benproppar, men den troliga orsaken är att avleda sin nervositet och det fungerar också i den meningen att åskådaren blir allt nervösare ju längre föreställningen pågår.
Det kan ju också vara så, att flamencodansen eller sevillanan är så djupt rotad att dessa benrörelser sker omedvetet och reflexmässigt, men då borde ju även armarna röra sig och det har jag aldrig bevittnat. Jag har dock märkt samma beteende hos vår spanska hund, men det uppträder endast när det vankas mat och då utbryter ett veritabelt steppande, som upphör först då matskålen ställs ned.
Man kanske skulle bjuda benskakaren på något att äta. Om han stillar sin hunger så stillar han nog sina ben också.
Men trevliga är de alltid, spanjorerna!