Först på listan för saknaden stod naturligtvis klimatet. Dock vill jag tillägga att om vädret är den primära orsaken borde Kanarieöarna ligga bättre till än Solkusten. Månaderna januari – mars härnere är ju mer opålitliga än en spansk borgmästare. Men, det är klart, det sociala livet, infrastrukturen, vänner och möjligheten att utöva sina intressen väger tungt till Solkustens fördel. Ingen engelsk insändare nämnde den spanska vänligheten som en trivselfaktor att sakna, men den vill jag framhålla. När en spanjor inträder i en folksamling – ett café, en restaurang, ett omklädningsrum – så hälsar han med ett ”Buenos dias” och när han lämnar lokalen med ett ”Hasta luego”. I Sverige skulle detta beteende betraktas som påträngande. På tu man hand lär man snart känna sin nuvunne spanska vän som öppnar sig helt med vänliga ord och kommentarer.

Desto fler var egenskaperna som de engelska läsarna med glädje skulle glömma. Främst stod trafiken med motorcyklisterna som största hatobjekt. Nu kan man ju fundera på om det är enbart spanjorer som kör som vettvillingar, med den stora procentandelen invandrare som bor här nere. Motorcyklisterna är dock till 99 procent spanjorer. Jag har i tidigare kåserier givit rondelltrafiken högsta betyg - man avvaktar sin tur och går in i rondellen med respekt för medresenärerna. Nu vill jag moderera denna positiva bild. Väl inne i rodellen sker nämligen en märklig förvandling. Man väljer inte den fil som är adekvat – vänster för vänstersväng eller rakt fram, höger för högersväng eller rakt fram – utan man lägger sig i den fil med minst antal bilar. Sedan byter man, utan att ange den ändrade färdriktningen genom att använda körriktningsvisaren. Motorcyklarna kör i regel slalom genom hela rondellen.

En annan käpphäst är den enormt höga ljudnivån i Spanien och lyhördheten i hyreshusen. Ingen verkar ta hänsyn till grannar i caféer eller lägenheter. Störs de andra, får de väl sätta sig längre bort eller byta café och lägenhet. Eller land. Att sälja öronproppar vore en lukrativ ny näringsgren i dessa tider av ökande arbetslöshet.

Några andra olater värda att nämnas i detta sammanhang är exempelvis spanjorens bristande tro på en varm drycks förmåga att smälta socker. För hur skall man tolka det frenetiska malandet och vispandet med skeden under minuter inför inmundigandet av kaffet? Eller den spanska oseden att svära ofta, där användandet av grova könsord ingår. Eller den spanske mannens ovilja att tvätta händerna efter toalettbesöket. Detta gäller medelålders eller äldre män, som alltid väljer toalettbåsen framför urinoarerna, varför man inte vet om det är ”det stora eller det lilla” som utförts. Mitt råd till läsekretsen: Hälsa gärna på en spanjor, men tvätta händerna efteråt!