Även om beteendet förbättrats under de 15 år jag bott härnere, får jag inte sällan intrycket att jag är mycket ointressant för motparten. Visserligen kan det vara berättigat, men jag retar mig på att behandlas som luft. Det verkar också som jag stör butiksbiträdena i deras lugna tillvaro och att det skulle vara en ynnest att få ta deras tjänster i anspråk.

Snabbköpskassörskorna är ett släkte för sig. De samtalar med varandra, stämplar in varorna, tar emot pengarna och ger tillbaka växeln i en klump utan att se på kunden. För att få litet uppmärksamhet hälsar jag numera med "Buenos Días" eller "Buenas Tardes" och får i regel ett svar och ett leende. Efter motagandet av kvitto och växelpengar yttrar jag "Gracias", varvid kassörskan ofta möter min blick och jag känner mig värdig.

När man i Sverige har en kund framför sig och telefonen ringer, förklarar man att man är upptagen, tar telefonnumret och ringer tillbaka när kunden gått. Spanjoren har däremot den inställningen att en telefonkund har företräde framför en besökare. Alltför ofta har jag på banken fått vänta tills kassören talat färdigt med sin uppringande kund. Av den familjära samtalstonen förstår man att det inte alltid är affärssamtal det handlar om, men tid tar det.

För några år sedan satt jag framför en bilförsäljare på hans kontor och förhandlade om ett bilköp. Två samtal inkom på hans mobiltelefon från olika kunder, han ursäktade sig, och talade länge och väl med båda. När den tredje signalen hördes, lade jag handen på telefonen och sade: "Svarar Du, så går jag!" Han stängde av telefonen och jag köpte bilen.

En vacker lördagsmorgon hade jag promenerat en timme på paseon och blev kaffesugen strax före klockan tio. "Har ni öppnat?" frågade jag en servitör på en uteservering. "Momento" blev svaret. Efter fem minuter försökte jag ånyo få kontakt och åberopade att jag endast ville ha en kopp "cortado". "Momento" hördes av en annan kypare som var strängt sysselsatt med att fördela askfat och stolsitsar. Efter att ha väntat en kvart bad jag att få tala med ägaren. Han kom, lyssnade till min klagan och slog ut med armen: "Det finns massor av kaféer på paseon. Gå vart Du vill!" Det var den spanska stoltheten i ett nötskal. En spansk företagare krusar inte för någon turist under sina förberedelser!

För några år sedan såg man ofta i annonser och på skyltar en stiliserad sol med ett leende. Annonsen var riktad till alla spanjorer som hade kontakter med turister. Om jag minns rätt, gick temat ut på att servicepersonalen skulle visa ett glatt och vänligt ansikte mot sina kunder och vara goda ambassadörer för sitt land. Att vissa anammat reklambudskapet är tydligt, men det borde upprepas.

På tal om kundbehandling drar jag mig till minnes en gammal sketch med Runo "Lanthandlar´n" Sundberg från Skara, där han på ett påstående att han saknade "service" i sin butik svarade: "Nej, service tar jag inte hem mera - det blir bara leggande i höllera!" Det är kanske där man får leta efter den i de spanska butikerna och barerna.

Service är inte endast att ha ett bra sortiment, hålla låga priser och erbjuda fri hemkörning om man handlar för 50 euro - i begreppet bör räknas personalens uppmärksamhet, vänlighet och välkomnande beteende. Vi som bor här, permanent eller tillfälligt, kan dock locka fram de önskade egenskaperna genom att själva vara vänliga och tålmodiga. Hälsningsfraser och tack på spanska kan göra underverk, liksom ett frekvent användande av "Por favor!" Vi är när allt kommer omkring endast gäster i detta underbara land, även om vi har residencia och betalar skatter!