Jag var i Sverige för några dagar sedan. Det var dags för några sammanträden i Uppsala. Vi bänkade oss i ett sammanträdesrum som såg ut som ett sammanträdesrum. Då föll min blick på något som placerats mitt på bordet, en stor bukett med vitsippor. Vilken underlig påverkan dessa blommor har på mig. Direkt blir jag lite gladare och lite vänligare inställd till dem jag skall samtala med. De vita kronbladen mot det gröna väcker något inom mig. Vintern är över och man kan börja andas igen. Jag har blivit präglad av dessa blommor på samma sätt som en andunge präglas av sina föräldrar.

Anna-Lena Lövgren sjöng om lyckliga gatan, någon gång i slutet av 60-talet tror jag det var. Hon undrade om det skulle stiga en sång mellan de fula betonghusen som ersatt hennes barndoms husrader. Jag tillhör den generation som faktiskt växte upp bland betongen i miljonprogrammets Sverige och visst är det så att det stiger en sång i hjärtat när man ser de till synes tråkiga betongfasaderna. Det var med dem som kuliss som livet växte. Det var de som såg mig förvandlas från barn till ungdom. De är en del av mig och jag en del av dem. De är en del av mitt ursprung.

Vitsippor och betonghus, det är två av mina beskrivningar på min hembygd, vilka är dina? För säkert har du också något som får dig att känna sambanden bakåt och framåt och inåt.

Men under alla våra olika ursprung och bortom allt som skiljer oss är jag övertygad om att det ligger en gemensam längtan. En längtan som många gånger tar sig olika uttryck men som har samma källa. Den handlar också om vårt ursprung. Denna gång inte geografiskt eller kulturellt, utan rent existentiellt.

Någon har skapat mitt liv och tänkt ut hur det skall vara. Någon fortsätter att viska i mig och försöker få mig att bli vad jag var tänkt att vara. Den många gånger anonyma längtan som drar i oss tror jag är minnet av vår skapare och Gud och behovet av att vara nära honom. Att jag många gånger citerat Augustinus gör inte hans ord mindre sanna när han skriver: ”Mitt hjärta är oroligt tills det finner ro i dig”, för så tror jag att det är. Mitt hjärta längtar efter Gud och blir aldrig nöjt med något annat. Först i närheten till Gud faller bitarna på plats och livet blir helt.