Som vanligt gjorde jag ett ekonomiskt överslag före sommaren och lät en hygglig summa stå på mitt spanska bankkonto för alla automatiska överföringar som skulle ske. Vid återkomsten begärde jag ett kontoutdrag och fann att mitt saldo var negativt.

Den sista noteringen var en räkning från Telefónica på cirka 200 euro. Dagen efter kom en påminnelse från det spanska telefonbolaget att jag skulle betala min räkning. Det visade sig att banken ångrat sig och ej betalat min räkning. Jag tog då med mig Telefónicas avi och bad min bank (efter påfyllning av kontot) verkställa betalning, men se, det gick inte! När man ej betalar i tid, måste man gå till någon av Telefónicas banker (mestadels så kallade cajas) och betala kontant.

Nåväl, tänkte jag, något straff skall jag väl ha för min försummelse, och gick till närmaste Unicaja. Stod i kö cirka 15 minuter och blev sedan informerad om att dessa betalningar kan endast utföras tisdagar och torsdagar 8:30 till 10:30. Jag var där en fredag. "Vilka tider de andra bankerna tillämpar, vet jag inte", var kommentaren från den beskäftiga kassörskan. Försökte då med två andra "Cajas", men det visade sig att de bildat en kartell och höll benhårt på samma dagar och klockslag.

Nu är räkningen betald och jag har gått över till Tele2 för att i fortsättningen betala dem för samtalen. "Liten hämnd är också hämnd", sa´ han som spottade på grannens gris.

I våras hade jag fått en tid att besöka vårdcentralen för ett rutinärende. Jag har anlitat min husläkare tidigare och är mycket nöjd med systemet. En försening på en kvart är normalt. Denna morgon, emellertid, växte kön för varje minut och läkarens dörr förblev stängd. Inga patienter gick in.

Spanjorerna är ett tålmodigt folk och klagade inte. Efter cirka 30 minuter gick jag, en invandrare, ut till expeditionen och berättade om det skedda och föreslog också att man skulle undersöka om det möjligen var så att även läkaren var sjuk! Så gjordes, och det konstaterades att en vikarie skulle inkallas. Jag fick beröm för min insats och återvände till det överfulla väntrummet och informerade alla om det inträffade.

Min läkartid var 9:30 (och mitt nummer i kön var 24) och eftersom det dröjde till 10:30 innan vikarien anlände, ansåg jag mig ha tid att utföra ett annat ärende och avsåg att återvända inom en timma. Vilket jag gjorde, men den ställföreträdande läkaren måtte ha arbetat snabbt och kanske hade några lämnat sin plats, ty faktum var att vid min återkomst behandlades nr 26.

Jag försökte då att gå in till läkaren före nr 27 och angav att jag hade nr 24, men då var tålmodigheten bortblåst och såsom en man reste sig hela väntrummet och stoppade mig. En vädjan till läkaren, som fått hoppa in tack vare min insats, var likaledes lönlös. "Ni får gå till expeditionen för att erhålla ett nytt könummer! Sådana är de spanska reglerna."

Klockan 12:30 kom jag in och lovade mig själv att aldrig mera göra en insats för mitt handlingsförlamade spanska värdfolk. Jag lärde mig dock att bevaka min plats i alla köer och ljudligt opponera mig, om någon försöker smita före. Mitt tips är att om det redan finns många före mig, så studerar jag de senast inkomna och om ett "känt" ansikte försöker handla, så reagerar jag. Om det å andra sidan endast är ett fåtal före mig, så är det dem jag memorerar. "Okända" stoppas direkt med "me toca mí". Regler är till för att följas!