Jag tror att det handlar om att vi människor är drivna av våra vanor. Det skall vara så som vi brukar ha det. Har jag alltid bott på en plats så skall jag fortsätta med det. Och har jag alltid kuskat omkring så tänker jag minsann inte sluta med det. För mig har advent i 40 år inneburit att man halkat omkring på isgator och att våra elleverantörer inte klarat av att leverera el till insnöade landsbygdsbor. Eftermiddagen brukar börja strax efter gryningen och ortens luciakandidater publiceras i tidningen.

När jag nu för tredje året upplever en spansk adventstid har kroppen så sakta förstått att förstå tecknen. Allt det där som man egentligen inte kan sätta ord på men som finns där ändå, den lågt stående solen och doften som kommer från den lite kyliga kvällsluften.

Det jag skrivit om här och nu är egentligen ganska likt det andliga livet. Våra tankar och känslor är djupt präglade av vad vi varit med om och hur vi brukat hantera vardagens frågor. Och har man nu gjort och tänkt på ett sätt i ett flertal år så kommer man att omedvetet fortsätta att göra så ända till dess att något nytt, något annorlunda knuffar undan vanans makt. Inte så sällan möter jag i min roll som präst människor vars andliga tålamod är väldigt kort. Man söker klara svar och starka upplevelser. Oftast är det inget fel på allvaret i deras sökande men de har inte orken att stanna kvar för att låta mötet med Gud påverka det innersta.

Men Gud har för de flesta av oss inga snabba vägar till en stadig tro. Kanske skulle man kunna likna Gud vid en träslöjdsmagister dit man bär sin sandpapprade träbit. Han smeker ytan några gånger och sedan säger han: ”Ta du och slipa lite till”. Gud vet att det som hastigt flammar upp har en vana att lika snabbt falna. Gud vill öva ditt tålamod och prägla i ditt inre de goda vanorna. Vanan att be, vanan att läsa bibeln, vanan att fira gudstjänst.

Lever vi det långsamma livet med Gud kommer vi så småningom att märka att det plötsligt finns där, det där vi inte kan sätta ord på men som ändå i grunden förvandlar mitt liv. En del kallar det tro, andra kärlek. Vad man än kallar det är det som skett att man upptäckt vem Gud är och att Gud är mig närmare än jag någonsin vågat hoppas.