Den som ringer upp förväntas börja samtalet med ”oiga”, vilket är en hövlig form av verbet ”lyssna” och den som blir uppringd bör svara ”diga”, eller” var vänlig tala”. Detta är teori! I praktiken svarar alla med ett högt och långt utdraget ”Sííí?” Om den uppringande kommit rätt eller ej får han utröna genom att fråga vem han talar med, om inte ”Sí-aren” låter bekant. I så fall brukar samtalet fortsätta genom att den uppringande säger: ”Det är jag – hur mår Du?” Denna intetsägande information fungerar om svararen känner igen rösten, varvid själva samtalet kan fortsätta.

Om man som upplyst telefonör svarar med sitt namn och det då framstår som klart för uppringaren att han kommit fel, blir den vanliga reaktionen att luren slängs på utan ursäkt eller annan kommentar. När detta felringande upprepats några gånger per dag, känner man sig ibland nervös för att det är en potentiell inbrottstjuv som på detta sätt kontrollerar om huset är bebott. Mitt eget sätt att bemöta den tystnad som ofta råder i mitt öra är att fräsa ifrån med ett ”habla, cobarde”, vilket betyder ”tala, din fegis!”

Utvecklingen inom kommunikation har gått blixtsnabbt och jag minns från min gröna ungdom att för att ”ringa riks” måste man via telefonstationen beställa samtalet. Efter cirka tio minuter blev man uppringd och sammankopplad med mottagarens telefon. I regel kunde samtalet fortsätta ostört, men konstiga knäppningar avslöjade att växeltelefonisten tjuvlyssnade.

Riktnummer förekom inte utan telefonstationen fick anges med namn. Så värst många telefoninnehavare fanns det inte och min egen morfar hade telefonnumret ”Getterån 4”. Det är långt från dagens landsnummer, riktnummer och ofta sjusiffriga telefonnummer.

På tal om riktnummer kommer jag att tänka på den handelsresande som passerade Laholm och behövde ringa till sitt huvudkontor (det var före mobiltelefonins inträde). Han stannade vid en affär och fick använda deras telefon. För att huvudkontoret skulle kunna ringa tillbaka, ville han lämna butikens telefonnummer och frågade då biträdet om riktnumret för Laholm. ”Riktnummer har vi inte här - det har bara dom som bor långt borta”, blev svaret.

Under rubriken ”Spanska telefonvanor” måste man ju också medtaga Telefónicas opålitlighet vid dåligt väder (och ofta även när solen skiner!). Under regnperioder, som vi i år varit förskonade ifrån, kan man vara säker på att det blir ”averías”, eller avbrott. Jag kan tillstå att förhållandena har blivit bättre de senaste åren, men jag passar på att ringa viktiga samtal när oväder aviseras på TV:n. Varken fax eller email fungerar under långa stunder. Det påminner mig om den påhittiga uppfinnaren som för att hjälpa döva att ”höra” telefonsignalen sålde ett signalsystem med blinkande lampor i varje rum, varvid den hörselskadade kunde uppfatta att telefonen ringde. Men, vad hjälpte det när han inte kunde höra något av samtalet!

Svara med namn när det ringer, presentera dig när Du ringer upp och håll samtalstonen på en normal nivå. Vår granne verkar inte tro på telefonens förmåga att nå ända fram utan ropar i sin sladdlösa apparat från sin terrass och vi har därför lärt känna hela hennes umgängeskrets via ofrivilligt tjuvlyssnande. Tala tydligt – och hör sen!