Förmodligen finska motionärer, men det är bara en gissning, använder sig av stavgång; ni vet detta snö- och skidfria framforslingssätt med, om inte hög svansföring så i varje fall hög armföring. Några till och med joggar med dessa så kallade ”finska pinnar” och låter dem släpa på marken. Verkar tröttsamt och meningslöst.

Så har vi de fyras gäng: Bredbakade spanska damer i ”tyngre” medelåldern med väl tilltagna midjemått och låg tyngdpunkt. Bastanta bastanter, alltså. De går alltid i bredd, livligt konverserande, och det enda stället det är lätt att passera eller möta dem är framför Hotell Yaramar, där paseon är rekordbred.

Hurtbullarna är i regel nyanlända engelsmän som oavsett väder och temperatur går i shorts och linnen. Det kan vara ned till åtta grader på morgnarna, vilket man kan avläsa av deras blåaktiga armar och ben. Själv är jag alltid påpälsad (och ofta påhälsad).

Det finns också några få tappra joggare. Farten är inte hög, men det är deras ansiktsfärg. En av dem har tillägnat sig en alldeles unik stil och verkar att falla framlänges för varje steg han tar, men som genom ett under undviker ett framfall och stapplar vidare.

Den välväxta rullskridskodamen hör till paseobilden. Med långa, starka skär far hon fram på sin inlines i god bilfart och göra några rundor, varför man kan njuta av hennes ”ekipage” flera gånger, som Anders Gernandt skulle ha sagt.

När man har mött en person många gånger brukar jag nicka till hälsning och därefter lägga till ett ”Buenos días” och får i allmänhet detta besvarat. Men, det finns ett antal som envist vägrar att möta mina ögon. De har alltid något intressant på havet att beskåda, eller på sjunde våningen av det hus vi just passerar. Svårflörtade spanjorer!

”Juntos Fuengirola avanza – tillsammans går Fuengirola framåt”. Jag har väl inte upplevt denna slogan mer passande än på strandpromenaden!