En limerick är en femradig dikt med fyndigt innehåll. Den har några oavvisliga krav; Första raden skall sluta med ett namn, en ort eller ett land, första, andra och femte raden skall rimma med varandra, liksom den tredje och fjärde sinsemellan. Samt, inte minst viktigt, poängen eller ”knorren” skall komma i den femte raden - helst det sista ordet. Rytmen och versmåttet är likaledes viktigt och det värsta som kan hända en habitué är att få lyssna till en haltande limerick.

Några kända svenska författare till denna typ av litterär bildning är Curt-Steffan Giesecke (SAF:s ordförande i många år), Stig Järrel (vars alster tyvärr ofta saknade rätt rytm) och främst Hasse Alfredsson (som jag utnämner till svensk mästare i denna konstart).

Ett exempel på den normala dikten går så här:

En flicktokig gubbe från Gislaved, tyckte tjejer var sköna att tissla med
Men hans fru – ej nån mes, gömde mannens protes
Så nu har han ej något att vissla med.

Om vi går upp en fräckhetsgrad så måste Hasse Alfredssons allra bästa alster återges:

En muskelstark kvinna från Gränna, sin slutmuskel så kunde spänna
Att hon i detta hål, kunde strypa en ål
Och till och med vässa en penna.

På gränsen mellan andra och tredje klassen, och som bevis för att sista ordet kan innehålla en överraskande vändning, måste jag ta till en engelsk variant:

There was a young man from Kent, whose ”knob” was so long that it bent
To save himself trouble, he put it in double
And instead of coming, he went.

Låt mig avsluta med ett egenkomponerat epos som deltog i Razzel-tävlingen för ca 25 år sedan:

En inflyttad man från Calcutta, från en snabbkurs i svenska sågs skutta
Till en möbelaffär. ”Hyndra spenn för den där?
Micke dyrt – kan man inte få prutta?”

Allt för idag - Slut för idag.