Språkresan till Bury St Edmunds, öster om Cambridge i England, sker i skolans regi. Och nej, min bebis är ju inte en bebis. Han fyller elva år i år och vi har i princip samma klädstorlek. Men han har vuxit upp som ensambarn - även om han har två äldre syskon på pappans sida - och har som sådant omhuldats och daltats en del med. Oftast för att det helt enkelt är smidigast att fixa och dona själv - det kräver ju så mycket tålamod att lära ett barn göra själv! Min svåraste uppgift som mamma upplever jag faktiskt är just att lära honom flyga på egen hand.

Jag har insett att just det att vara lite för hjälpsam, inte är bästa vägen att ge ens barn självkänsla och självförtroende. Hans spanska pappa ville skicka iväg honom på resan, för att få språkträning i skarpt läge och träna på självständigheten, att tvingas klara sig själv utan mamma och pappa. Och det senare är det jag tror kommer ha störst betydelse för honom från och med nu. Jag misstänker att det alltid kommer finnas ett före och ett efter Bury. Han kommer alltid veta hädanefter att han klarar saker och ting själv och det ska ge honom styrka.

Inför resan har jag pendlat mellan glädje och förtvivlan. Mitt problem är att jag har alldeles för livlig fantasi för mitt eget bästa. Har ni sett Anders Hansens nya serie på SVT Play, “Din personlighet”? Där talar han bland annat om hur neuroticism, personlighetsdraget som gör att vi tenderar att se faror överallt, hjälpte våra förfäder att överleva och därför ligger starkt i våra gener. Så intressant! Jag är inte bara neurotisk, jag är det därför att de mest neurotiska i min släkt var de som överlevde. Känns ändå mer meningsfullt än att bara vara hysterisk för att man har en svag personlighet.

Tyvärr är ju de där nerverna inte alls till någon hjälp i mitt dagliga liv eftersom jag sällan utsätts för några verkliga livsfaror som jag bör vara vaksam för. Tvärtom. Under tiden jag peppade min son och lugnt och sansat gick igenom personlig hygien, kläder och packning, hur man ska hantera hemlängtan - kämpade mitt inre med rädslor för vulkanubrott, terrordåd, flygolyckor, kidnappare och skjutande galningar.

Som tur är har jag en relativt rationell hjärna som vet att han mest sannolikt inte kommer att dö under språkresan. Men i mitt inre känsloliv är det en verklig risk. Min egen flygrädsla fungerar precis så. Jag vet att det inte är farligt så därför bokar jag flyg när vi ska ut och resa. När planet väl lyfter är döden dock ett verkligt hot för mig. Ända tills vi landar igen och jag känner mig euforisk över att ha överlevt.

Jag brukar inte vara rädd när andra flyger, men nu var det ju min son det rörde sig om. Jag lämnade honom på flygplatsen tidigt söndag morgon och kunde inte slappna av förrän jag fick veta att de landat. Då började jag dock tänka på bussolyckor och annat. Tack och lov informeras vi regelbundet och får mängder av bilder via en kanal på Telegram. Jag trodde inte de skulle skicka så mycket men när jag skriver det här är det bara onsdag och vi har redan fått nästan 300 bilder.

Inga skärmar är tillåtna och vi kan inte ringa varandra, men skicka meddelanden via ett öppet forum på skolans intranät. Barnen svarar via lärarna en gång varje dag.

Fantastiskt och lite beroendeframkallande! Jag som har sonen varannan vecka är ju van vid att vara borta från honom, men får ju normalt sett inte veta vad han är med om under dagarna. Ringer han är det oftast på kvällen och för att säga att han saknar mig.

Baksidan är just förväntningarna och vad de skapar hos en neurotisk person. Först hade jag inga förväntningar alls. Sedan vande jag mig vid att det kom uppdateringar ungefär varannan timme. Så när det plötsligt gick fem timmar på måndagkvällen, satt jag där som en galning och googlade olyckor och skjutningar i Bury… De hade såklart bara ätit middag, duschat, spelat spel och tittat på film. Det är väl förståeligt att det med 30 barn på tre vuxna ibland lägger sig en viss radiotystnad.

Det här är ju egentligen en traditionell språkresa (med guidade turer i Bury, besök i Cambridge, två dagar med engelsk skolklass samt språkträning), men så förstörd är jag av dagens samhälle med skärmar och curlade barn, att det jag tycker är mest spännande är att betrakta det som ett experiment. Jag är enormt nyfiken på vad en veckas skärmfritt och eget ansvar kommer att ha gjort med mitt barn.

Inför resan fick alla föräldrar gå till polisen för att begära ut en intyg som talade om att barnet fick lova att lämna landet med den utsedde läraren. Pass och det europeiska sjukförsäkringskortet lämnades till lärarna på flygplatsen. Vi hade också fått en diger packlista som Iván och jag följde till punkt och pricka (vi var nog de enda med tanke på väskornas varierande storlek). Det skulle vara tre olika skor för regn, kyla och elegantare för skolbesök, två olika ytterkläder för regn och kyla, tre byxor, varav ett par finbyxor, sex undertröjor, 2-3 tjocktröjor, skjorta, kamera, pennskrin, pyjamas, necessär, underkläder, strumpor. You name it.

Min son har uniform i skolan och jag är som sagt en lite väl curlande förälder, så jag visste inte om han överhuvud taget skulle ha förmåga att själv välja rätt kläder även om de låg i resväskan. Tack vare alla bilder på Telegram vet jag att han hittills varit propert och snyggt klädd med borstat hår varje dag. Underkläder och tänder vet jag dock inget om..! Tur att jag inte kan ringa och tjata.

Mycket nyttigt för mig att tvingas släppa taget och se att det fungerar alldeles utmärkt. Och för Iván att se att han klarar sig fantastiskt bra utan sin mamma. Sent lördag kväll, hämtar jag honom på flygplatsen igen och hur mycket jag än njuter av att han får denna upplevelse, så är det inget som går upp mot vetskapen att han snart är tillbaka igen, full av historier att dela med sig.