Gert och jag umgicks även en del privat då vi rumlade runt i Stockholms krogliv. Han lärde upp de flesta ljudtekniker. Han fick inte utan anledning tillnamnet ”Ljudfadern”. I studion hade vi även en av världens allra främsta basister, Sture Nordin, och på hans basfordral kunde man läsa: ”Stoppa plågsamma ljudförsök”.

Gert jobbade inte uteslutande i studio. Han reste även runt, spelade in och gjorde LP-skivor med riksspelmän i Dalarna och Hälsingland. Han gjorde inspelningar i Leningrad och på Metropolitan i USA. Nu bor han på Lidingö där han konstruerar mikrofoner och kör lokalradio. Gert föddes den första februari 38 och är alltså exakt en vecka äldre än jag. Jag skall ringa honom och snacka lite minnen.

En vacker sommardag 1971, då jag befann mig på folkparksturné, råkade jag hamna på Medevi brunn som grundades i slutet av 1600-talet av den berömde läkaren Urban Hjärne och som därför är den äldsta och största brunnsorten som alltjämt är i bruk. När jag och min dåvarande fru Naomi promenerade i parken hörde vi Brunnsoktetten spela riktigt gammaldags brunnsmusik. Det var åtta äldre gentlemän som tydligen hörde varandra dåligt ty ibland skar sig det hela så vi fick frossbrytningar utmed båda våra ryggrader. Jag sprang till bilen och hämtade min bandspelare och spelade in. Några dagar senare spelade jag upp det för Gert på Europafilm. Han fick ett skrattanfall och skrek: Det här måste vi göra en LP på! Vi for till Medevi och gjorde LP-skivan ”En dag på Medevi brunn” där jag stod som producent.

För att få tillstånd att spela in måste vi vända oss till brunnsintendenten. Honom mötte vi i parken där han stod i samspråk med brunnspredikanten. Båda herrarna var i 90-årsåldern. Det hade säkert varit problem att få tillstånd men två faktorer gjorde att vi lyckades. Min fru Naomi hade en gammaldags uppfostran. Hon neg när hon hälsade på de äldre herrarna och detta kommenterade intendenten inför prästen.
–Såg du att damen neg för oss?

En annan bidragande orsak till att vi fick göra våra inspelningar var att Gert var adlig och att intendenten kände en av hans gamla släktingar. Nu dök en annan man upp med inspelningsutrustning och han var från lokalradion och såg på oss lite från ovan. Vid denna tid var det en portabel bandspelare av märket Nagra som var det proffsigaste man kunde ha och en sådan hade denne man. Så såg han att även vi hade en Nagra och närmade sig lite nyfiket. När han fick veta att vi hade den första Nagran med stereo i Sverige blev han väldigt nyfiken och frågade varifrån vi kom.
–Från Europafilm, svarade Gert.
Strax förvandlades den östgötske lokalreportern till vår oavlönade hjälpreda som bar våra stativ och annan utrustning resten av dagen.

Vi spelade in hela konserten i brunnsparken. På eftermiddagen skulle man dricka brunn och det gick till så att en massa åldringar ställde sig på led i den paviljong där brunnen är belägen. Alla hade varsitt glas och ett långt sugrör som de stoppade långt in i munnen för att inte det hälsobringande vattnet skulle komma i kontakt med tänderna. Medevi är en surbrunn med järnhaltigt vatten som kan missfärga tänderna. Nu fick man vatten vid källan av två unga flickor i folkdräkt. Sedan gick man på led i en labyrint av galvaniserade räcken. Detta skedde i takt till dragspelsmusik och Gert hade stora problem med att hålla sig för skratt. Man gick i takt tre steg. Därpå pickade man med fingertopparna på framförvarande och sa:
–Klapp klapp klapp, hur mår du i dag.
Den man klappade på vände sig då och svarade:
–Tack tack tack, jag mår bara bra.
Detta upprepades oavbrutet varför Gert tvingades lämna apparaturen och springa ut till oss. Han kunde omöjligen hålla sig för skratt.

Det sista inslaget på vår LP var Grötlunken som gick till som så: Alla brunnsgäster gick bakom orkestern och ett stort standar. De rundade en byggnad och marscherade tillbaka till utgångspunkten där de skingrades. Även detta spelade vi in.

Skivan gavs ut och blev väl ingen storsäljare men den omhuldades av ett antal habituéer med sinne för komik än i denna dag. Den är något av en klassiker och ett tidsdokument.

Expressens store musikkritiker Alf Thor skrev en recension där jag tillåter mig citera ett utdrag.

Bompa-bompa

Bengt Sändh hamnade för ett par år sedan på den osannolika plats som heter Medevi brunn. Där står tiden stilla och de outtröttliga mannarna i Brunnsoktetten ser till att den aldrig får en chans att gå igång. Tack vare Bengt Sändh är de nu en skiva som vi aldrig glömmer. En dag på Medevi brunn. Vad de gör liknar ingenting annat. Stämmor ramlar in och snavar på sina tår och det är ett hejdlöst bompa-bompa på bastrumma och prutt-prutt på bastuba och Jazzgossen och Var Barmhärtig. ”Grötlunken” försvinner ut till höger och kommer tillbaka igen. Processionen marscherar längs gången. Småpojkar visslar med i melodin, illande falskt. Ljuden är oblandade, inte en motor hör man”.