Ibland lyckas vi svenskar att fira; midsommar, valborg och traditionerna kring jul är förstås viktiga familjehelger. Skillnaden som jag noterat rör sig snarare om att vi svenskar ofta firar våra högtider med familj och vänner, men sällan tillsammans med andra, på gator och torg. Feriadagarna innebar att ryttare fyllde stadsmiljön, bergochdalbanor monterades, sång och danstraditioner fick sin givna plats och matoset låg tungt över stadens alla serveringar.

Den vanliga veckan är full av vardag. Därför behöver vi festen. Vi behöver byta ut havregrynsfrukosten mot något festligt. Vi behöver klä upp oss och känna oss riktigt vackra och stiliga. Vi behöver sjunga sånger långt in på natten och vi behöver dansa, eller i de fall vi inte behärskar dansen, åtminstone se på andra som kan svinga sig runt i dansen virvlar. Vi firar livets mångfald och rikedom.

Ytterligare en poäng med Ferian är att olika generationer möts. Barn ungdomar, vuxna och äldre var med på festligheterna,. Festligheterna var för alla åldrar. I Sverige ser jag att det mesta som görs innebär en ålderssegregering. Ungdomar åker till Roskildefestivaler, medelålders kanske går på dansbandsgalor och musikstilar utgör ofta generationsmarkörer. Ett undantaget är ”allsång på Skansen”, som verkar lyckas med att samla olika åldersgrupper.

Jesus var på bröllopsfester kring Medelhavet. När den förlorade sonen återvänder till hemmet bjuder man till fest och slaktar gödkalven. Det var fest, mat, glädje och gemenskap. Man kan konstatera att Jesus levde närmare den spanska Feria-traditionen än vi svenskar gör. Så låt oss ta ut svängarna, dansa natten lång, sjunga tills vi blir hesa, fira glädjen i livet med familjer och främlingar. Över alla festligheter vilar inledningen där präster ber, välsignar och firar med folket. 

¡Vaya fiesta!