Den här gången fastnade min blick på en svartvit bild, en bildillustration ur Dorébibeln. Den kryllade av panikslagna människor som försökte överleva katastrofen. Artikelförfattarens nya grepp var att med en nypa humor jämföra olika religioners syn på människans framtidsöde. I den nordiska mytologin slutar allt med Ragnarök. De miljömedvetna spjutspetsjournalisterna talar om översvämningar och miljökatastrofer. Inom den kristna begreppsvärlden talas det om Harmagedon.

Artikelns grepp handlade om att välja religiös eller idéhistorisk övertygelse utifrån denna enda aspekt, den yttersta slutliga tiden. Som om man genom att välja slut kan påverka slutet. Vinklingen attraherar alla oss som gärna läser sista kapitlet i en roman för att låta oss övertygas om att boken är värd att läsas. Jag läste roat artikeln även om det kändes bisarrt att behandla så allvarliga domedagstexter med den lätthet författaren bjöd in till.

Samtidigt mindes jag tillbaka till samlingen med ungdomar som frågade mig vad Bibeln säger om den sista tiden. Peter som lyssnat intresserat när jag berättat att jag läst hela bibeln frågade direkt: Har vi någon chans som människor eller kommer vi att sumpa allt? (med andra ord, tänk om vi inte gillar slutet!) Tyvärr fick jag erkänna att slutet inte ser speciellt ljust ut för mänskligheten enligt bibeln. En viktig anledning till det är att vi inte bjuder in Gud som en del i våra liv.

Tilltron till människan utan Gud är inte speciellt stor i religiösa skildringar. Om inte vi vill formas av det gudomliga har vi snart ”sumpat allt”. Men idag är räddningens dag. Det är den gudspåverkade människan som kan höja blicken och våga tro på framtidens oskrivna blad.