Så, motvilligt, ska jag nu försöka beskriva händelserna i Katalonien och om möjligt avmytifiera bilden av ett frihetssträvande folk som endast vill få bestämma sin egen framtid. Det senare är den bild som de katalanska separatisterna försöker sprida i världen. Deras försök har hittills varit relativt misslyckade, åtminstone hos internationella institutioner, men de har vunnit enskilda sympatier från exempelvis Julian Assange (Wikileaks), som på Twitter lite klantigt och okunnigt nyligen jämförde separatisternas kamp med ”Pancho Sánchez” (läs: Sancho Panza).

Den förenklade och snedvridna versionen är att en övervägande majoritet av katalanerna vill bryta sig ut från Spanien, som i århundraden förtryckt den katalanska nationen. De katalanska separatisterna framhäver sig själva som ett fredligt folk som arrangerar massiva och festliga demonstrationer för sina anspråk, vilket är en sanning med modifikation.

För visst har de katalanska separatisterna mobiliserat hundratusentals människor på Kataloniens dag 11 september de senaste åren. Men det är också ett faktum att uppslutningen varit avtagande de senaste åren. Liksom att medan separatister utan problem kan vandra på Barcelonas gator med författningsvidriga självständighetsflaggor riskerar den som viftar med en spansk flagga i Katalonien påhopp både verbalt och fysiskt.

Här följer nio konkreta punkter som talar emot självständighetsanspråken och som de katalanska separatisterna inte vill att du ska känna till:

1. Separatisterna utgör en minoritet i Katalonien.
Ingen kan förneka att miljontals katalaner önskar bryta sig ut från Spanien och de har en imponerande kapacitet till mobilisering. Sanningen är dock att de partier som förespråkar självständighet tillsammans fick knappt 48 procent av rösterna vid det senaste regionalvalet.

2. Separatisterna inte så demokratiska som de utger sig att vara.
Den katalanska regionalregeringen under Junts pel Sí har med stöd av radikala partiet CUP majoritet i regionalparlamentet. Detta trots att de tillsammans alltså har mindre än hälften av rösterna. Det har ej hindrat dem från att bruka den parlamentariska majoriteten för att på ett flertal regelvidriga sätt utlysa en ny folkomröstning om självständighet till 1 oktober.

3. De katalanska makthavarna representerar inte befolkningen.
Den nuvarande separatistvågen i Katalonien föddes på gräsrotsnivå, som en reaktion mot dels den ekonomiska krisen och dels Partido Populars initiativ för att ogiltigförklara de nya katalanska statuterna, där Katalonien kallas för en ”nation”. Det var först när dåvarande katalanske regionalpresidenten Artur Mas såg miljontals katalaner på Barcelonas gator som han beslöt att göra självständighetsprocessen ”sin”. Detta gjorde han utan tvekan för att avleda uppmärksamheten från de jättelika korruptionsskandaler som skakar hans parti (en gång i tiden CiU) liksom hans företrädare Jordi Pujol med familj.

4. Separatisterna saknar politiska föredömen.
Är det något som är tydligt med den katalanska utbrytningsprocessen så är det att den ”bränner ut” sina politiska företrädare. Sedan Artur Mas hoppade på tåget och bland annat kallade till två nyval på bara några år har hans parti bara tappat sympatier. Mas själv fick gå med svansen mellan benen för att undvika ännu ett nyval. Hans efterträdare och nuvarande regionalpresident Carles Puigdemont antog uppgiften ytterst motvilligt och har flera gånger antytt att han inte tänker förbli på posten särskilt länge. När det gäller tidigare regerande CiU splittrades de först (Unió bröt sig ur då de motsätter sig självständighet) och sedan valde de att helt byta namn till Partido Democrático de Catalunya, för att namnet Convergencia är så svärtat av korruptionsskandaler.

5. Separatisterna hittar på sina egna regler.
Katalonien tillhör Spanien och är sålunda underställt den spanska författningen. I takt med att Författningsdomstolens utlåtanden börjat gå emot separatisternas intressen har dessa dock ignorerat utfallen. Nu senast har Puigdemont offentligt förkunnat att han endast står till svars gentemot de katalanska väljarna, som om en röst skulle ge en politiker immunitet mot den gällande lagstiftningen.

6. Folkomröstningen är ett hafsverk.
Låt oss för ett ögonblick förbise alla politiska och juridiska hinder och föreställa oss att folkomröstningen tillåts i Katalonien. Det finns NOLL garantier kring arrangemanget. Officiell röstlängd saknas, det är högst osäkert om alla röstberättigade nås med information och röstsedlar och risken är däremot stor att icke röstberättigade deltar. Det är fortfarande oklart var man ska rösta, vilka som ska övervaka omröstningen och inte minst vilka som ska sköta sammanräkningen. Är det verkligen under sådana förhållanden Katalonien ska fatta sitt viktigaste framtidsbeslut någonsin?

7. Tveksam majoritet.
I etablerade demokratier finns det vissa frågor som anses så viktiga att de kräver en kvalificerad majoritet, det vill säga att det inte räcker med mer än hälften av rösterna, utan det krävs minst två tredjedelar. Detta gäller inte minst grundlagsreformer. Men separatisterna menar på fullt allvar att för en utbrytning ur Spanien räcker det med hälften plus en av de röster som läggs, i en omröstning där valdeltagandet dessutom med största sannolikhet inte kommer att nå upp ens i 50 procent.

8. Missvisande fråga.
Den konkreta frågan som regionalregeringen utformat till folkomröstningen är ”Vill du att Katalonien ska vara en självständig stat i form av en republik?”. Det kan förefalla som något många gärna skulle svara ”ja” på. Men hur många skulle svara positivt om frågan vore ”Vill du att Katalonien ska vara en självständig stat i form av en republik, lämnar EU och inleder en process för att ansöka om inträde om oklart antal år - så länge Spanien inte lägger in sitt veto - och under tiden upprättar en egen valuta samt gränskontroller till Spanien och Frankrike, med behov att uppvisa pass?” Man skulle också kunna lägga till ”Är du beredd att göra värnplikt när Katalonien tvingas upprätta en egen armé?”

9. Kataloniens självständighet är ett luftslott.
De katalanska separatisternas önskenation är en ren fantasi. Den närs av regionalpolitikerna som på fullt allvar hävdar att Katalonien över en natt kan bryta sig ur Spanien, men att allt i övrigt kommer att förbli som tidigare. Enligt de katalanska separatisterna kan Katalonien gå emot den spanska författningen, frigöra sig från Spanien politiskt och ekonomisk, men samtidigt förbli inom EU och behålla sina öppna gränser till både Spanien och Frankrike. Det nya självständiga Katalonien skulle på något magiskt sätt behålla euron och F.C. Barcelona liksom Espanyol skulle för övrigt fortsätta att spela i La Liga. På EU-nivå antar väl separatisterna att Europaparlamentet automatiskt kommer att sätta in extra stolar till de katalanska ledamöter som över en natt fått representation i EU-kammaren…

Om man bara skrapar på ytan faller konceptet med ett självständigt Katalonien ihop som ett korthus. Sedan kan man tala om rätt till självbestämmande, att en folkomröstning är en demokratisk folkfest med mera. Men nog måste man väl kräva att splittringen av Spanien grundar sig på sakligare argument än så!