I Giuseppe Tornatores ”Cinema Paradiso” är det Alfredo som i ensamt majestät förtrollar byborna och den lille Salvatore med bilder från den stora världen utanför. Maskinisten som liksom med magi får bilderna att projekteras på duken och verkligheten att fördunklas bakom ett romantiskt skimmer av vackra skådespelare, filmkyssar och westerndueller. Paco tror att alla filmmaskinister på något sätt identifierar sig med Alfredo och hans unge lärling Salvatore.
– Rullarna kan inte längre börja brinna som de gör i filmen, berättar han. Och våra projektorer är aningen modernare.

Pacos maskinrum, grottan även kallad, är också betydligt större än Alfredos krypin, närmare bestämt drygt 200 kvadratmeter. Och han har att hålla reda på tolv filmprojektorer samtidigt.
– Annars fungerar det i princip som det gjort i alla tider, sedan bröderna Lumière uppfann den moderna filmen i slutet av 1800-talet.

Paco håller upp en filmrulle, standardformatet är 35 millimeter. På duken projekteras 24 bildrutor per sekund. Det blir ungefär fyra, fem kilometer per film.
– King Kong var över sex kilometer lång, säger han.

Nöjd varje dag
På torsdagar anländer de nya filmerna som har premiär på fredagen. Varje film består av fem, sex mindre rullar, förpackade i vävsäckar. Paco sätter ihop dem på en stor rulle och monterar dem på projektorn. Det gäller att hålla tungan rätt i mun så bilderna hamnar i rätt ordning och inte repas.

Paco älskar sitt jobb, berättar om sina uppgifter och visar upp maskinerna med kärleksfull stolthet. Hans flickvän brukar säga till honom att han är en av få som går nöjd till jobbet varje dag.

Han tycker om maskinerna och tekniken. Det var så det började, han halkade in på ett bananskal genom att montera projektorer och fick frågan om han ville ha jobbet som chefsmaskinist. Förr fanns ett särskilt biomaskinistkörkort, men nu börjar de allra flesta som dörrvakt för att sedan avancera till tekniker.

Älskar film
Självklart lockar även filmens värld. Paco går på bio minst en gång i veckan. Och ibland, innan premiären av en ny film, sätter han på den för att kontrollera att allt är som det ska.
– Det är en av de stora fördelarna med jobbet, säger han och ögonen lyser.
– Tänk dig en film du längtat efter att se, du väljer den största salongen, sätter igång projektorn och ser filmen före alla andra, alldeles ensam med en duk på 30 meter!

Paco gillar all film, han ser gärna episka och historiska filmer, men även amerikanska, romantiska komedier och spansk film.

Ljus framtid
Generellt sett går dock spanjorerna allt mer sällan på bio, enligt Paco. En del är flitiga besökare, går en gång i veckan, särskilt par. Men det är inte som förr och de mindre biograferna tvingas stänga.
– Med all piratverksamhet och folk som laddar ned från Internet har många sett filmen redan innan premiären på bio, säger Paco.
Trots det är han övertygad om att bions framtid är ljus.
– Den som verkligen gillar film kommer alltid föredra att se den på bio.

Många utlänningar
Om en film ska bli publiksuccé är nästan omöjligt att veta i förväg. Besökarna beter sig sällan som förväntat. Som Mr. Bean, som i somras drog fulla hus trots att ingen kunnat ana det.
– Och tvärtom, en film vi är säkra på ska locka mycket folk kan bli en total flopp.

Sommaren är högsäsong på Cinesur på Parque Miramar. Julen är också en typisk bioperiod. Vintertid, särskilt veckodagar, är det lugnare.
– Hit kommer dock många utlänningar vilket får upp siffrorna en del, säger Paco. Vi försöker visa så många filmer på originalspråk som vi har möjlighet till.

Paco är lite kluven till dubbningen, övertygad om att den aldrig kommer försvinna i Spanien. De flesta anser att de missar för mycket av filmen om det måste läsa texten. Samtidigt medveten om att en del av skådespelarnas insats går förlorad. Av den anledningen ser Paco ganska mycket film på originalspråk.

Analogt mer känsla
De små hoppen, en liten, knappt synlig repa. Det är det som skapar känslan. Digital film ger bättre kvalitet, en perfekt bild och är bekvämare att jobba med. Men fick Paco välja skulle han behålla de gamla projektorerna för alltid.
– De digitala projektorerna har fortfarande en del barnsjukdomar och det dröjer innan de tar över helt, men det är svårt att undvika på sikt.

Digital teknik har sina fördelar. Filmen går exempelvis att spola tillbaka.
– Faktum är att många biobesökare som kommer för sent helt fräckt tycker att jag ska spola tillbaka filmen till början. Med nuvarande projektorer är det helt omöjligt.

Med digitala projektorer kan biograferna användas för mer än bara film, exempelvis för att visa fotbollsmatcher och konserter.

Stort ansvar
Paco är ung, har bara jobbat som biomaskinist i några år, men det här är hans territorium. Under intervjun går han mellan projektorerna, svarar i snabbtelefonen, slänger en blick på monitorerna.
– Det blir mycket spring under en dag, det känns i benen första dagen efter semestern.

Det är en speciell miljö. Han jobbar helt ensam och lokalen saknar fönster.
– Det sägs att vi biomaskinister är lite konstiga, säger Paco och skrattar. Men på fritiden är jag en väldigt öppen person och vistas mycket utomhus som kompensation.

Det är inte direkt något fysiskt ansträngande jobb och långa stunder har han tid att koppla av, kanske läsa en bok.
– Men det är ett stort ansvar. De nya darrar på handen när de inser att 400 personer sitter där ute och och väntar och allt hänger på dig.

Många har sex
Som svar på frågan om folk uppför sig väl i biosalongen, skrattar Paco först till.
– Njae, ungdomarna röker och förstör mycket, skär upp filmduken, som är värd nästan 20 000 euro, och stolsdynorna. Framför allt skräpar de ned. Och många har sex!
– De verkar inte förstå att vi ser dem härifrån.

Den som röker åker ut omedelbart. Mobilerna däremot stänger folk oftast av.

Svensk film på Cinesur
Under mässan ”Suecia en España II”, 7–10 november på köpcentret Parque Miramar, visar Cinesur i samarbete med Sydkusten fyra svenska filmer med spansk text; Det nya landet (Geir Hansteen Jörgensen), Smultronstället (Ingmar Bergman), Tsatsiki, morsan och polisen (Ella Lemhagen) och Fucking Åmål (Lukas Moodysson).

Namn: Paco Parra
Ålder: 29 år
Yrke: Biomaskinist
Arbetsplats: Cinesur på köpcentret Parque Miramar
Utbildning: Företagsadministration, tre år på Málaga universitet
Lön: 1 100 euro/månad (netto)
Semester: En månad/år
Bostad: Lägenhet i Los Pacos, Fuengirola
Familj: Sambo
Intressen: Film och utomhussporter som mountainbike, skateboard, windsurfing och snowboard.