Det är väl cirka fyra år sedan då jag hade handlat isterband i Svenska affären i Fuengirola. Där vid utgången finns konfektyrdisken och längst ner på den finns en hylla med klubbor. Min fru har alltid varit svag för salmiak och lakrits och sådana klubbor fanns det gott om. Jag köpte en knippa till henne och tänkte att det kan hon få att suga på medan hon släktforskar på sin dator. Vadå påse? Det behövs väl inte. Jag la dem i min högra jackficka. En stund senare mötte jag en bekant dam som varit i Sverige över sommaren. Vi växlade några ord och när vi sa hej så tog jag upp en klubba och gav henne. Varsågod! Hon tog emot den med ett skratt och jag tänkte: Att man kan bli så glad av en liten klubba. Sedan den dagen har jag alltid klubbor i min högra jackficka.

Klubborna gör succé överallt. Den trumpna servitrisen som serverat mig en öl skiner upp och skrattar när hon förutom dricksen får en klubba i handen. För några år sedan hade jag en rejäl hjärtinfarkt och någon månad senare var jag tillbaka för en efterkontroll. Där satt jag inför läkaren som EKG-undersökt mig och fick veta att allt såg bra ut. Vid sin sida hade läkaren sin sköterska som satt vid en bildskärm. Läkarbesök är allvarliga saker men när vi skulle gå överräckte jag varsin klubba till doktorn och sköterskan som båda brast ut i skratt. Så enkelt att lätta upp stämningen tänkte jag.

Så följde jag min fru till sjukhuset i Marbella. Hon vågar nästan aldrig åka bil med mig men efter läkarbesöket kan hon inte köra bil. Då sitter hon i baksätet och tjatar om att jag inte skall köra så fort, trots att vi hela tiden blir omcyklade. Vid ett sådant besök satt jag i väntrummet medan min fru var inne hos ögonläkaren. Det var en stor väntsal med säkert ett trettiotal besökare. Där satt en pappa med sin dotter i sjuårsåldern. Så kommer en sköterska ut bärande på en rondskål och lite andra pinaler. Hon skall droppa någonting i ögonen på flickan så pappan måste hålla i barnet. Flickan var så rädd att hon grät och skakade. När allt var klart och sköterskan försvunnit reste jag mig upp och gick fram till den alltjämt hulkande flickan och räckte henne en klubba som hon ivrigt tog emot. Alla i väntsalen log och en äldre herre gjorde tummen upp. I korridoren mötte mig en bastant dam i övre medelåldern iförd städrock. Jag måste flytta på fötterna för hon skulle sopa där jag stod. Naturligtvis fick hon ha en klubba. Hon sken upp i ett stort leende. Hon stoppade ner klubban i fickan och kanske tog hon med den hem till något barnbarn.

När jag parkerat på Paseo Marítimo skyndade jag mig in på närmsta bar för att ta en liten öl som jag betalade med en tia. Detta för att få växel till parkeringsautomaten. När jag väl fått tag på en parkeringsbiljett och skulle placera den stod en söt parkeringsvakt och beundrade min gamla bil. Jag räckte henne en klubba och vi skiljdes leende.

När jag besöker mitt favoritställe hästgården La Peseta brukar det gå åt en del klubbor, men jag ger bara till damer. Då har det hänt att någon man undrar varför jag endast skänker klubbor till damerna.
–Det är för att de inte skall förlora sugförmågan, svarar jag Herrarna skall ha glass att slicka på. Men att gå omkring med glass i fickorna – det får någon annan göra.