Bättre köpa spansk glass än att göra egen

PLUS ANNIKA ELWING När jag var i Italien ville jag, precis som alla andra, äta italiensk glass. Den är känd för sin lena konsistens och rena smaker. När jag väl provade den tänkte jag: ”Den är mycket god. Men var det inte mer än så?”
Dagens blogginlägg handlar om den spanska glassen, som märkligt nog inte är berömd, och om att tillverka egen glass.

PLUS ANNIKA ELWING När jag var i Italien ville jag, precis som alla andra, äta italiensk glass. Den är känd för sin lena konsistens och rena smaker. När jag väl provade den tänkte jag: ”Den är mycket god. Men var det inte mer än så?”
Dagens blogginlägg handlar om den spanska glassen, som märkligt nog inte är berömd, och om att tillverka egen glass.

I mitt huvud skulle den italienska glassen varit en smakexplosion, någonting överjordiskt, men i verkligheten konstaterade jag att den spanska glassen är minst lika bra. För mig är det ett mysterium att italienarna är så kända för sin glass samtidigt som ingen talar om den spanska glassen. Spanien är känt för skinkan, oliverna och tapasrätterna, men ingen reser någonsin till landet för att äta glass.

Nu har jag bott så länge i Spanien att jag blivit bortskämd med bra glass, men blir lika glad varje gång jag kommer till ett glasställe. Så många smaker, och alla är delikata! Det är svårt att välja. Olika slags nötter, choklad, frukter, mangoglassen lockar alltid… Det fanns ett glasställe på en liten gata i Sevilla där jag ofta passerade. Ägaren och glassmakaren ville alltid att man skulle provsmaka nya sorter han tagit fram, och gav en små skedar med citron- och myntaglass, eller choklad med ingefära.

Min favoritsort är hasselnötsglassen. Det är som svensk nötkräm i glassform. Det går inte att tänka sig en godare glass, det här är smaken som nått perfektion. Varje gång jag ska köpa glass ser jag om stället har hasselnötssmak. Många har den inte, men jag vet var jag kan få tag på den.

Trots att jag sedan länge vet vilken den ultimata glassorten är, tänker jag alltid att jag ska prova något annat, något nytt. Mandarin, turrón, kiwi, vad som nu lockar för stunden, och varenda gång blir jag besviken. Numera, när jag får sådana tankar om att testa nytt, tar jag alltid en kula hasselnöt också.

Vi har börjat flyttpacka. Det är inte roligt, däremot är det kul att upptäcka bortglömda saker i gömmorna. För några veckor sedan hittade vi en äkta glassmaskin! Vi hade fått den av en kompis som hade flyttstädat, och kommit fram till att eftersom hon aldrig använde apparaten var det lika bra att ge bort den. Till oss. Jag blev glad, men när den skulle testas visade det sig att inte ens innerskålen fick plats i vår pyttelilla frys, så glassmaskinen blev liggande. Fram tills nu.
– Vi kommer aldrig att använda den. Vi ger bort den, tyckte sambon.

Jag tvekade, var fortfarande nyfiken på att göra egen glass, men fick ge honom rätt så glassmaskinen lades i Ge-bort-lådan.
Sedan kom sexåringen upp på vinden.
– Vad är det här, undrade hon och plockade upp den vita och rosa apparaten.
– En glassmaskin, svarade hennes pappa.
Ni förstår nog vad som hände. Naturligtvis ville ungen göra glass.

Jag skulle på jobbresa dagen därpå, så det blev sambon som fick ta hand om saken. Glasstillverkningen alltså. Jag tror inte att någon annan i världen än hans yngsta hade fått honom till detta, denne man som lagar andalusiska kikärtsgrytor och linssoppor men som aldrig skulle svänga ihop en kaka eller någon slags efterrätt, på grund av ointresse. Nu lades glassmaskinen i frysen och sambon köpte ingredienser.

När jag kom hem efter resan några dagar senare frågade jag hur det hade gått. Sambon var nöjd med resultatet, men båda barnen hade blivit besvikna. Glassen blev visst inte särskilt god.

Sambon hade sökt recept på nätet, men han är, ärligt talat, dålig på att söka på nätet, vad det än gäller. Nu skulle han hitta recept och kom gissningsvis in på någon hälsosida. Enligt den behövdes bara två ingredienser för att tillverka glass: mjölk och jordgubbar.
Mjölk fanns hemma, det var bara jordgubbar som behövde köpas.
– Men hade du inte ens socker, undrade jag förskräckt.
– Nej, det stod inte i receptet.
– Men man kan ju inte göra glass utan socker!
– Hur skulle jag kunna veta det? Jag tyckte att det blev gott, försvarade han sig.

För mig var det obegripligt att någon inte förstår att glass kräver socker, men den som brukar baka och göra sötsaker har nog en känsla för hur resultatet kommer att bli bara av att läsa receptet, vilket den som inte har någon erfarenhet alls saknar. Jag, som ändå är en rätt duktig bagare och chokladpralinsmakare, bestämde mig för att visa döttrarna och sambon hur riktig glass ska göras, och hur god den kan bli.

Jag började med att lägga glassmaskinen i frysen ett dygn. Sedan letade jag rätt på min glassbok. Där fanns ett recept på hallonglass som lockade. Hallon hade vi i frysen. Socker, florsocker, ägg, grädde… Jag följde receptet, passerade hallon, kokade glassmassa på spisen, lät den stå i frysen i tio minuter och hällde sedan ner den ännu heta massan i apparaten och satte på den. Ett par vita plastvingar började snurra och röra om glassen medan den kyldes. Jag såg belåtet på, med stort självförtroende. Tänk va, att sambon inte ens hade haft socker!

Efter en timmes rörande i glassmaskinen började massan visserligen bli kall, men den var fortfarande rinnande. Efter två timmar hade massan fortfarande inte tjocknat. Någonting var på tok.

Enligt receptboken skulle glassmassan stå i kylskåpet hela natten för att kylas samt sätta sig. I nödfall kunde det räcka med tio minuter i frysen. Jag hade inte tålamod att vänta med min makalösa glass till nästa dag, så jag tyckte att det fick räcka med en stund i frysfacket. Enligt källor på nätet räckte inte det, och efter att ha talat med en glasstilverkarexpert konstaterades att mitt dåliga tålamod sabbade glassen.

När glassen efter tre timmar fortfarande var rinnig ställde jag in den förbaskade glassmaskinen i frysen med glassmassa och allt. Nästa dag tog jag ut en stenhård och isig glass som inte var krämig alls. God visserligen, men fel konsistens. Sambon påpekade att hans glass hade varit mycket krämig och len, även om den saknade socker, eftersom han minsann hade följt receptet ordagrant och haft glassmassan kylen till nästa dag.

Jag tror att vi alla är redo att lämna glassmaskinen vidare till någon annan familj.

Annika Elwing