Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 42879
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => – Annika! Du är mamma! Du har två barn! Och du är fortfarande en äventyrare!

Moster Marta lät anklagande.

Jag tittade förvånat på henne, denna söta lilla människa som egentligen inte är min moster, utan Aldos, jag bara lånade henne medan jag bodde hos den bolivianska familjen. 

Äventyrare? Jag?

Vi är lika varandra på många sätt, men medan jag är lugn och tillitsfull är moster Marta orolig och varnar för allt från marknadsmat till taxichaufförer. Medan jag drivs av upptäckarlust föredrar moster Marta dagliga rutiner och hemmets trygghet.

Hon hade nyss påmint om när jag hade haft en arg, fräsande kajman i min kanot, och jag försvarade mig med att jag sannerligen inte hade lockat dit den, att jag hade dragit mig tillbaka till kanoten för att jag blev så illa berörd av de andra i gruppen som fotograferade sig med den infångade kajmanen på de mest förödmjukande sätt, och att jag inte kunnat förutse vart djuret skulle springa när det släppts lös.

Men det är klart, moster Marta hade aldrig hamnat i den situationen, för hon hade inte gett sig i väg på en tur för att uppleva kajmaner, pirayor och anakondor, hon hade inte heller fruktat att dö i en iskall öken på 4.500 meters höjd eftersom hon aldrig skulle ha blivit ensam på en sådan plats, eller åkt dit över huvud taget.

För moster Marta är jag en äventyrlig person. En lite otålig ådra har jag väl, en som får mig att utsätta mig för obekväma och ibland läskiga saker. Det är jag glad över, annars hade jag aldrig hamnat i Bolivia då för längesedan, inte i Spanien heller och framför allt hade jag inte tackat ja till att jobba två veckor i Peru eftersom det, att ta hand om en grupp under två veckor i ett land så långt borta, är oroande om något! Åtminstone innan resan. Men någonting i mig låter mig tro, att även om något känns skrämmande kommer det nog att bli bra till slut. Det brukar lösa sig.

Den där tron ledde mig till ett litet trevligt äventyr i slutet på min Peru- och Boliviaresa. Jag hade hälsat på min kära familj i Bolivia under några dagar och måste påbörja hemfärden. Jag anlände Santa Cruz med nattbussen från Tarija på morgonen, men planet till Bogotá och därefter Madrid skulle inte gå förrän klockan tre på natten. Många timmar att slå ihjäl, med andra ord.

På nätet hittade jag en slags rekreationspark strax utanför storstaden. Det lät som ett bra ställe att tillbringa dagen!

Güembé heter parken, och den är upplagd som en välordnad djungel. Det gladde mig, var det något jag saknade från min tid i Bolivia så var det djungeln. Här fanns en vandringsled som gick mellan omhändertagna spindelapor, papegojor, fjärilshus, små hotellstugor, restaurang och två poolområden. Det ena skulle påminna om nationalparken Amboró, där jag bott en tid, och det andra om ett gäng små källor med vattenfall som finns strax utanför staden.

Bad blir perfekt en dag i heta Santa Cruz, tänkte jag som inte kollat väderleksrapporten. Regnet började falla redan när jag anlände med bussen, och kylan kom med det.

Under en vandring med en parkguide började åskan dåna, himlen öppnade sig och vi sprang förbi sköldpaddorna och papegojorna för att ta skydd under den stora restaurangens tak. Där befann sig redan alla andra av parkens gäster. Jag valde ett bord på terrassen och njöt av hur regnet vräkte ned över grönskan som omgärdade mig. Beställde en kanna nygjord passionsfruktjuice samt grillat kött med ris och yuca, fick in en liten skål varm soppa och smårätter under väntetiden.

Efter maten badade jag i den största poolen av ren envishet, för varmt var det inte och solstolarna stod tomma, men det var ändå skönt.

Parken stängde redan klockan 18 och jag hade gärna åkt in till stan en stund för att fördriva tiden, men behövde då först lämna av min tunga packning på flygplatsen. Medan jag väntade på en taxi hörde jag någon tala ett språk som jag aldrig hade väntat mig att höra i Bolivia, framför allt inte i en djungelpark utanför Santa Cruz.
– Är du svensk?! utbrast jag förvånat till en lika förvånad man.

Och nu började den sista delen av den märkliga resan, en serie händelser som moster Marta aldrig skulle ha varit med om, dels för att hon inte skulle stå och vänta på en taxi utanför en djungelpark, dels för att hon aldrig skulle ha tackat ja till det som senare erbjöds.

Den svenske mannen var på semester med sin bolivianska flickvän. De reste i Bolivia, Peru och Chile under sex veckor, delvis tillsammans med flickvännens släktingar, en kvinna som var född och uppvuxen i Bolivia samt hennes svensk-bolivianska dotter som var född i Sverige. Vi bestämde oss för att dela taxi trots att vi skulle åt olika håll. Jag hade inte bråttom till flygplatsen alls, och medan vi åkte och fortsatte att prata blev jag erbjuden att följa med dem.

Först åkte vi till den ena kvinnans hyrda lägenhet för att lämna mitt bagage. Medan de andra satt kvar i taxibilen följde jag med kvinnan upp i ett oerhört lyxigt lägenhetskomplex och häpnade över den designade lägenheten.

Sedan åkte vi vidare i taxin till en restaurang där servitörerna bar stråhattar. Vi blev erbjudna att låna stråhattar till en gruppbild, vilket vi tackade ja till. Det kändes helt surrealistiskt. Den bolivianska kvinnan bad om en kanna frisk majs- och jordnötsdricka åt oss och sedan beställde vi in varsin rätt från menyn. Min tallrik var så välfylld att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och jag orkade inte äta ens hälften.

Restaurangen är tydligen på modet för den fylldes snabbt av välbeställda stadsbor. Någon spelade musik, och några bord bort satt svenskens flickvän tillsammans med en grupp vänner. Hon ignorerade både honom och sina släktingar fullständigt. Jag fick veta att hon var arg för att de hade missat ett flyg på grund av att det föregående planet var försenat. Jag förstod inte varför hon var arg på dessa tre, som ju inte hade med förseningen att göra, men de tog ändå inte så allvarligt på den missriktade ilskan mot dem.

Jag hade blivit bjuden både på taxiresan och på middagen och ville återgälda med att betala taxin tillbaka till lägenheten där mina väskor stod, hittade just då en 20-bolivianosedel på gatan utanför restaurangen och använde den, det var precis vad taxin kostade, det kändes lite snålt.

I stället för att gå in i lägenheten åkte vi upp till takterrassen som var alldeles makalös. Där fanns en pool, ett utomhuskök för födelsedagsfester samt en utsikt över stadens upplysta skyskrapor som fick oss att tänka på New York. Vi satt där i det sena kvällsmörkret och beundrade utsikten i varsin stol, jag och mina nya bekantskaper, drack vatten och pratade tills vi blev så trötta och frusna att vi tog hissen ner till lyxlägenheten.

Strax innan jag skulle ta taxin till flygplatsen kom jag att tänka på den peruanska staden Juliaca.
– När jag åkte mellan Puno och La Paz körde bussen nära Juliaca. Ni var ju där. Är det ett fint ställe? Vad finns i Juliaca? Är det värt att åka dit?
– Nja, Juliaca är kanske inte så vackert, svarade svensken.
– Vi åkte dit för att C ville det. Hon ville besöka Muñequita Millys grav.
– Muñequita Milly? Vem var det?
– Hon är jättepopulär. En tjej som sjöng folklore. Hon dog bara 23 år gammal efter en skönhetsoperation.

Svensken berättade. Graven på kyrkogården i Juliaca var som ett mausoleum med en massa blommor. Flickvännen C dansade framför det till Muñequitas musik, när plötsligt den döda flickans föräldrar och bror dök upp för att titta till graven. De kom i samspråk med svenskarna och tyckte att det var så speciellt att dessa fans kommit ända från Sverige för att besöka graven, så svensken och C bjöds in i mausoleet tillsammans med artistens familj. Där satt de tillsammans och pratade, fotograferade varandra och blev Facebookkompisar. Sedan skildes de åt och svensken och C fortsatte sin resa. Men åtminstone för C kommer nog den händelsen att vara en av resans höjdpunkter.

Spännande, eller hur?

Återigen tänkte jag på moster Marta och allt hon missar med sin oro och trygghetsönskan. Å andra sidan lever hon ett mycket lugnt och fridfullt liv, utan stress. Det kan jag avundas henne. Men jag skulle inte vilja vara utan sådana här oväntade, spännande händelser i livet!
            [ingress] => ANNIKA ELWING  En äventyrare för mig är en sådan där som bestiger de högsta topparna i världen, som hoppar fallskärm från rymden och som flyter 900 mil på en balsaflotte. För moster Marta är en äventyrare en sådan som jag, som tycker om upplevelser och säger ja till oplanerade händelser. Det är ju jätteroligt att plötsligt blir bjuden på restaurang, takterrass och bra historier av personer man just har träffat!
            [headline] => Oväntade händelser på resa
            [page] => 0
            [modified] => 20250318090853
            [created] => 20250318090838
            [publishStart] => 20250319065900
            [publishStop] => 20250914100459
            [fullArticle] => Oväntade händelser på resa ANNIKA ELWING  En äventyrare för mig är en sådan där som bestiger de högsta topparna i världen, som hoppar fallskärm från rymden och som flyter 900 mil på en balsaflotte. För moster Marta är en äventyrare en sådan som jag, som tycker om upplevelser och säger ja till oplanerade händelser. Det är ju jätteroligt att plötsligt blir bjuden på restaurang, takterrass och bra historier av personer man just har träffat! – Annika! Du är mamma! Du har två barn! Och du är fortfarande en äventyrare!

Moster Marta lät anklagande.

Jag tittade förvånat på henne, denna söta lilla människa som egentligen inte är min moster, utan Aldos, jag bara lånade henne medan jag bodde hos den bolivianska familjen. 

Äventyrare? Jag?

Vi är lika varandra på många sätt, men medan jag är lugn och tillitsfull är moster Marta orolig och varnar för allt från marknadsmat till taxichaufförer. Medan jag drivs av upptäckarlust föredrar moster Marta dagliga rutiner och hemmets trygghet.

Hon hade nyss påmint om när jag hade haft en arg, fräsande kajman i min kanot, och jag försvarade mig med att jag sannerligen inte hade lockat dit den, att jag hade dragit mig tillbaka till kanoten för att jag blev så illa berörd av de andra i gruppen som fotograferade sig med den infångade kajmanen på de mest förödmjukande sätt, och att jag inte kunnat förutse vart djuret skulle springa när det släppts lös.

Men det är klart, moster Marta hade aldrig hamnat i den situationen, för hon hade inte gett sig i väg på en tur för att uppleva kajmaner, pirayor och anakondor, hon hade inte heller fruktat att dö i en iskall öken på 4.500 meters höjd eftersom hon aldrig skulle ha blivit ensam på en sådan plats, eller åkt dit över huvud taget.

För moster Marta är jag en äventyrlig person. En lite otålig ådra har jag väl, en som får mig att utsätta mig för obekväma och ibland läskiga saker. Det är jag glad över, annars hade jag aldrig hamnat i Bolivia då för längesedan, inte i Spanien heller och framför allt hade jag inte tackat ja till att jobba två veckor i Peru eftersom det, att ta hand om en grupp under två veckor i ett land så långt borta, är oroande om något! Åtminstone innan resan. Men någonting i mig låter mig tro, att även om något känns skrämmande kommer det nog att bli bra till slut. Det brukar lösa sig.

Den där tron ledde mig till ett litet trevligt äventyr i slutet på min Peru- och Boliviaresa. Jag hade hälsat på min kära familj i Bolivia under några dagar och måste påbörja hemfärden. Jag anlände Santa Cruz med nattbussen från Tarija på morgonen, men planet till Bogotá och därefter Madrid skulle inte gå förrän klockan tre på natten. Många timmar att slå ihjäl, med andra ord.

På nätet hittade jag en slags rekreationspark strax utanför storstaden. Det lät som ett bra ställe att tillbringa dagen!

Güembé heter parken, och den är upplagd som en välordnad djungel. Det gladde mig, var det något jag saknade från min tid i Bolivia så var det djungeln. Här fanns en vandringsled som gick mellan omhändertagna spindelapor, papegojor, fjärilshus, små hotellstugor, restaurang och två poolområden. Det ena skulle påminna om nationalparken Amboró, där jag bott en tid, och det andra om ett gäng små källor med vattenfall som finns strax utanför staden.

Bad blir perfekt en dag i heta Santa Cruz, tänkte jag som inte kollat väderleksrapporten. Regnet började falla redan när jag anlände med bussen, och kylan kom med det.

Under en vandring med en parkguide började åskan dåna, himlen öppnade sig och vi sprang förbi sköldpaddorna och papegojorna för att ta skydd under den stora restaurangens tak. Där befann sig redan alla andra av parkens gäster. Jag valde ett bord på terrassen och njöt av hur regnet vräkte ned över grönskan som omgärdade mig. Beställde en kanna nygjord passionsfruktjuice samt grillat kött med ris och yuca, fick in en liten skål varm soppa och smårätter under väntetiden.

Efter maten badade jag i den största poolen av ren envishet, för varmt var det inte och solstolarna stod tomma, men det var ändå skönt.

Parken stängde redan klockan 18 och jag hade gärna åkt in till stan en stund för att fördriva tiden, men behövde då först lämna av min tunga packning på flygplatsen. Medan jag väntade på en taxi hörde jag någon tala ett språk som jag aldrig hade väntat mig att höra i Bolivia, framför allt inte i en djungelpark utanför Santa Cruz.
– Är du svensk?! utbrast jag förvånat till en lika förvånad man.

Och nu började den sista delen av den märkliga resan, en serie händelser som moster Marta aldrig skulle ha varit med om, dels för att hon inte skulle stå och vänta på en taxi utanför en djungelpark, dels för att hon aldrig skulle ha tackat ja till det som senare erbjöds.

Den svenske mannen var på semester med sin bolivianska flickvän. De reste i Bolivia, Peru och Chile under sex veckor, delvis tillsammans med flickvännens släktingar, en kvinna som var född och uppvuxen i Bolivia samt hennes svensk-bolivianska dotter som var född i Sverige. Vi bestämde oss för att dela taxi trots att vi skulle åt olika håll. Jag hade inte bråttom till flygplatsen alls, och medan vi åkte och fortsatte att prata blev jag erbjuden att följa med dem.

Först åkte vi till den ena kvinnans hyrda lägenhet för att lämna mitt bagage. Medan de andra satt kvar i taxibilen följde jag med kvinnan upp i ett oerhört lyxigt lägenhetskomplex och häpnade över den designade lägenheten.

Sedan åkte vi vidare i taxin till en restaurang där servitörerna bar stråhattar. Vi blev erbjudna att låna stråhattar till en gruppbild, vilket vi tackade ja till. Det kändes helt surrealistiskt. Den bolivianska kvinnan bad om en kanna frisk majs- och jordnötsdricka åt oss och sedan beställde vi in varsin rätt från menyn. Min tallrik var så välfylld att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och jag orkade inte äta ens hälften.

Restaurangen är tydligen på modet för den fylldes snabbt av välbeställda stadsbor. Någon spelade musik, och några bord bort satt svenskens flickvän tillsammans med en grupp vänner. Hon ignorerade både honom och sina släktingar fullständigt. Jag fick veta att hon var arg för att de hade missat ett flyg på grund av att det föregående planet var försenat. Jag förstod inte varför hon var arg på dessa tre, som ju inte hade med förseningen att göra, men de tog ändå inte så allvarligt på den missriktade ilskan mot dem.

Jag hade blivit bjuden både på taxiresan och på middagen och ville återgälda med att betala taxin tillbaka till lägenheten där mina väskor stod, hittade just då en 20-bolivianosedel på gatan utanför restaurangen och använde den, det var precis vad taxin kostade, det kändes lite snålt.

I stället för att gå in i lägenheten åkte vi upp till takterrassen som var alldeles makalös. Där fanns en pool, ett utomhuskök för födelsedagsfester samt en utsikt över stadens upplysta skyskrapor som fick oss att tänka på New York. Vi satt där i det sena kvällsmörkret och beundrade utsikten i varsin stol, jag och mina nya bekantskaper, drack vatten och pratade tills vi blev så trötta och frusna att vi tog hissen ner till lyxlägenheten.

Strax innan jag skulle ta taxin till flygplatsen kom jag att tänka på den peruanska staden Juliaca.
– När jag åkte mellan Puno och La Paz körde bussen nära Juliaca. Ni var ju där. Är det ett fint ställe? Vad finns i Juliaca? Är det värt att åka dit?
– Nja, Juliaca är kanske inte så vackert, svarade svensken.
– Vi åkte dit för att C ville det. Hon ville besöka Muñequita Millys grav.
– Muñequita Milly? Vem var det?
– Hon är jättepopulär. En tjej som sjöng folklore. Hon dog bara 23 år gammal efter en skönhetsoperation.

Svensken berättade. Graven på kyrkogården i Juliaca var som ett mausoleum med en massa blommor. Flickvännen C dansade framför det till Muñequitas musik, när plötsligt den döda flickans föräldrar och bror dök upp för att titta till graven. De kom i samspråk med svenskarna och tyckte att det var så speciellt att dessa fans kommit ända från Sverige för att besöka graven, så svensken och C bjöds in i mausoleet tillsammans med artistens familj. Där satt de tillsammans och pratade, fotograferade varandra och blev Facebookkompisar. Sedan skildes de åt och svensken och C fortsatte sin resa. Men åtminstone för C kommer nog den händelsen att vara en av resans höjdpunkter.

Spännande, eller hur?

Återigen tänkte jag på moster Marta och allt hon missar med sin oro och trygghetsönskan. Å andra sidan lever hon ett mycket lugnt och fridfullt liv, utan stress. Det kan jag avundas henne. Men jag skulle inte vilja vara utan sådana här oväntade, spännande händelser i livet! En riktigt trevlig plats att tillbringa dagen på, medan man väntar på flyget hem. 
            [puff] => En riktigt trevlig plats att tillbringa dagen på, medan man väntar på flyget hem.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 42864
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Jag går norrut på Birger Jarlsgatan utmed en stor kyrkogård som jag aldrig tidigare lagt märke till, trots att jag bodde hela min ungdom i dessa kvarter. Allting är blött som efter regn. Det är höstskymning och det verkar som om jag var helt ensam i staden. Jag kommer till tunnelbanans station vid Jarlaplan, där det tidigare låg en bensinmack. Nedanför trappan vidgas en hall utan spärrar och från den åker jag långsamt rulltrappa ner i en trång tunnel som är så lång att jag inte ser dess slut. Den lyses upp av enstaka svaga och glest satta lampor. När jag äntligen kommer ner finner jag en perrong och ett spår och där står ett tåg med dörrarna öppna. Jag ser inget tecken till liv någonstans. Jag slår mig ner på en fönsterplats och far iväg. Resan förefaller ta flera timmar utan uppehåll och mesta tiden far jag ovan jord i ett ödsligt landskap som jag knappt kan skönja i mörkret.

Vid slutstationen går jag på en lång provisorisk gång av smutsiga tvåtumsplank med räcken av bräder. Vid dess slut sitter en man i en tunnelbanespärr och av honom får jag veta att jag bara skall ge mig till tåls och vänta så blir jag omhändertagen. Här finns endast en dörr. Den är olåst och jag kliver in i en lägenhet där det står en känd författare som är lika vilsen som jag. Jag vet inte vad han heter och känner honom inte till utseendet men vet, märkligt nog, ändå att han är författare. Vi hälsar men presenterar oss inte. 

På en gammal bäddsoffa ligger doktor Bölander som är plastikkirurg i Marbella, två mil ifrån där jag har mitt hem på spanska Costa del Sol. Kirurgen ser ut att ha vakat åtskilliga nätter och säger till oss att vi skall vänta så kommer dom. Han drar täcket tätare omkring sig och över huvudet i det han säger: 
– Nu måste jag få sova.

Den kände författaren och jag pratar inte med varandra men han öppnar en dörr och vi befinner oss i ett annat omöblerat rum. Han öppnar ytterligare en dörr och jag följer honom in i detta tredje rum som också saknar varje form av sittplats. På väggarna hänger några tavlor som verkar vara urblekta tidningsurklipp i tunna tarvliga ramar utan glas.

Vi går omkring en stund mitt på golvet utan att samtala då han plötsligt säger: 
– Vad ska de här bli nu då? 
– Ingen aning, svarar jag och försöker se ut genom fönstret men ser bara mörker.

Dörren öppnas och in kommer tre män och en kvinna under livligt samspråk. En av männen visar sig representera Sveriges Radio. Han äskar tystnad och hälsar oss välkomna. Vi får veta att maten snart skall vara serverad. Han ber om ursäkt för att vi inte fått veta någonting tidigare men att hela detta hemlighetsmakeri varit nödvändigt på grund av sakens natur. Det hela är mycket hemligt då det gäller Sveriges Radios stora satsning inför våren. Vi är nämligen fem författare som skall läsa varsin novell ur vår senaste samling. 

Jag börjar genast fundera över vilken av mina noveller jag skall använda då jag kommer på att jag har ju för tusan inte givit ut någon novellsamling. Det är ju bara någonting jag har funderat på ända sedan våren 1953. Alltså i 58 år. Inga problem tänker jag. En novellsamling slänger jag väl snabbt ihop, och så fort jag vaknar och medan min fru alltjämt sover skriver jag ner ovanstående dröm. 

Rättelse: Det finns ingen stor kyrkogård vid Birger Jarlsgatan, ej heller någon tunnelbanestation vid Jarlaplan.
            [ingress] => BENGT SÄNDH  Jag står i en omöblerad hall till en lägenhet någonstans i trakten av Tegnérgatan i Stockholm. I handen håller jag ett kuvert av storlek C5. Det är vikt tre gånger på längden till en smal remsa. När jag viker upp det finner jag att det saknar både adress och frimärke och att det mer liknar en blankett med prickade rader att fylla i och rutor att kryssa. Trots avsaknaden av adressat vet jag det är till mig. När jag öppnar det finner jag ett meddelande från Sveriges Radio att jag skall ta tunnelbanan från Jarlaplan. Det är allt. Hur jag får tag på telefonnumret vet jag inte men jag ringer Sveriges Radio och får förvånansvärt snabbt tag på den jag söker och frågar vart jag skall åka.

– Till slutstationen! lyder hennes svar. 
            [headline] => Sveriges Radios storsatsning
            [page] => 0
            [modified] => 20250316093541
            [created] => 20250316091248
            [publishStart] => 20250318065900
            [publishStop] => 20250912100559
            [fullArticle] => Sveriges Radios storsatsning BENGT SÄNDH  Jag står i en omöblerad hall till en lägenhet någonstans i trakten av Tegnérgatan i Stockholm. I handen håller jag ett kuvert av storlek C5. Det är vikt tre gånger på längden till en smal remsa. När jag viker upp det finner jag att det saknar både adress och frimärke och att det mer liknar en blankett med prickade rader att fylla i och rutor att kryssa. Trots avsaknaden av adressat vet jag det är till mig. När jag öppnar det finner jag ett meddelande från Sveriges Radio att jag skall ta tunnelbanan från Jarlaplan. Det är allt. Hur jag får tag på telefonnumret vet jag inte men jag ringer Sveriges Radio och får förvånansvärt snabbt tag på den jag söker och frågar vart jag skall åka.

– Till slutstationen! lyder hennes svar.  Jag går norrut på Birger Jarlsgatan utmed en stor kyrkogård som jag aldrig tidigare lagt märke till, trots att jag bodde hela min ungdom i dessa kvarter. Allting är blött som efter regn. Det är höstskymning och det verkar som om jag var helt ensam i staden. Jag kommer till tunnelbanans station vid Jarlaplan, där det tidigare låg en bensinmack. Nedanför trappan vidgas en hall utan spärrar och från den åker jag långsamt rulltrappa ner i en trång tunnel som är så lång att jag inte ser dess slut. Den lyses upp av enstaka svaga och glest satta lampor. När jag äntligen kommer ner finner jag en perrong och ett spår och där står ett tåg med dörrarna öppna. Jag ser inget tecken till liv någonstans. Jag slår mig ner på en fönsterplats och far iväg. Resan förefaller ta flera timmar utan uppehåll och mesta tiden far jag ovan jord i ett ödsligt landskap som jag knappt kan skönja i mörkret.

Vid slutstationen går jag på en lång provisorisk gång av smutsiga tvåtumsplank med räcken av bräder. Vid dess slut sitter en man i en tunnelbanespärr och av honom får jag veta att jag bara skall ge mig till tåls och vänta så blir jag omhändertagen. Här finns endast en dörr. Den är olåst och jag kliver in i en lägenhet där det står en känd författare som är lika vilsen som jag. Jag vet inte vad han heter och känner honom inte till utseendet men vet, märkligt nog, ändå att han är författare. Vi hälsar men presenterar oss inte. 

På en gammal bäddsoffa ligger doktor Bölander som är plastikkirurg i Marbella, två mil ifrån där jag har mitt hem på spanska Costa del Sol. Kirurgen ser ut att ha vakat åtskilliga nätter och säger till oss att vi skall vänta så kommer dom. Han drar täcket tätare omkring sig och över huvudet i det han säger: 
– Nu måste jag få sova.

Den kände författaren och jag pratar inte med varandra men han öppnar en dörr och vi befinner oss i ett annat omöblerat rum. Han öppnar ytterligare en dörr och jag följer honom in i detta tredje rum som också saknar varje form av sittplats. På väggarna hänger några tavlor som verkar vara urblekta tidningsurklipp i tunna tarvliga ramar utan glas.

Vi går omkring en stund mitt på golvet utan att samtala då han plötsligt säger: 
– Vad ska de här bli nu då? 
– Ingen aning, svarar jag och försöker se ut genom fönstret men ser bara mörker.

Dörren öppnas och in kommer tre män och en kvinna under livligt samspråk. En av männen visar sig representera Sveriges Radio. Han äskar tystnad och hälsar oss välkomna. Vi får veta att maten snart skall vara serverad. Han ber om ursäkt för att vi inte fått veta någonting tidigare men att hela detta hemlighetsmakeri varit nödvändigt på grund av sakens natur. Det hela är mycket hemligt då det gäller Sveriges Radios stora satsning inför våren. Vi är nämligen fem författare som skall läsa varsin novell ur vår senaste samling. 

Jag börjar genast fundera över vilken av mina noveller jag skall använda då jag kommer på att jag har ju för tusan inte givit ut någon novellsamling. Det är ju bara någonting jag har funderat på ända sedan våren 1953. Alltså i 58 år. Inga problem tänker jag. En novellsamling slänger jag väl snabbt ihop, och så fort jag vaknar och medan min fru alltjämt sover skriver jag ner ovanstående dröm. 

Rättelse: Det finns ingen stor kyrkogård vid Birger Jarlsgatan, ej heller någon tunnelbanestation vid Jarlaplan. Bengt Sändh bjuder varje tisdag Sydkustens prenumeranter på en personlig historia. 
            [puff] => Bengt Sändh bjuder varje tisdag Sydkustens prenumeranter på en personlig historia.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 42829
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Sällan, om någonsin, har vår generation blivit så varse om vår sårbarhet som när vi tvingades isolera oss från varandra. Det har hunnit gå fem år sedan pandemin nådde Spanien och övriga västvärlden, och samtidigt som minnet är färskt känns det som om det inträffade i ett annat liv.

Spanien valde att införa en strikt lockdown, som blev väldigt omdiskuterad och fortfarande är föremål för debatt. Spanjorerna slöt upp bakom de nya regelverken i oväntat stor utsträckning, först genom att hålla sig hemma och sedan med munskydd – oftast över både näsa och mun.

Livet ställdes på ända för oss alla i Spanien, men för mig blev det på många sätt annorlunda. Medan de flesta inte kunde jobba och istället upptäckte Netflix och recept på surdegslimpa, gick jag in i ett frenetiskt arbetstempo som jag förmodligen inte återhämtat mig från helt ännu.

Sydkusten informerade som sig bör när det första Covid-fallet registrerades på Kanarieöarna och allt som följde därefter. Behovet av information ökade exponentiellt när det nationella nödläget förklarades.

Det som definitivt kom att förändra min livssituation var en vandring som jag gjorde söndagen den 22 mars, exakt en vecka in i lockdown. Media var ju en av få sektorer som hade dispens från utegångsförbudet och det jag såg – och framför allt inte såg, varken människor eller en enda bil på kustvägen, föranledde mig att spela in en video. Jag stod intill polisavspärrningen vid stranden och förklarade att ”Det är allvar nu”. Videon fick snabbt mer än 80.000 visningar på Facebook.

Det ena ledde till det andra. Mindre än två veckor senare startade jag en daglig vlogg och Sydkusten på allmän begäran en prenumerationstjänst som inkluderade dagligt nyhetsbrev. Jag kom att rapportera i realtid om pandemin i Spanien och de olika bestämmelserna, smittsiffrorna och dödstalen fram till och med juni, då det nationella nödläget hävdes.

Pandemin upphörde som bekant inte där, men vi gick in i den så kallade ”nya normaliteten”. För oss på Sydkusten innebar den att vi fick många hundra trogna följare som var villiga att betala för tillförlitlig information. De är det fortfarande, fem år senare, när vi konsoliderat vår nyhetstjänst SK Premium.

I dagarna håller vi på att utveckla och bredda våra betaltjänster och vi kommer att informera om detta inom kort. Under tiden, medan vi minns tillbaka på de där dagarna för nu fem år sedan som förändrade våra liv, vill jag passa på att tacka för alla uppmuntrande kommentarer som jag än i dag får av människor som värdesatte mitt och Sydkustens arbete under pandemin.

Jag delar här den kavalkad som jag gjorde på mina dagliga vloggar, efter att vi gick ut ur lockdown:

 
            [ingress] => MATS BJÖRKMAN  Den 15 mars 2020 gick Spanien in i lockdown på grund av coronapandemin. Det nationella nödläget gällde inledningsvis i två veckor, men det skulle förvandlas till mer än tre månader som radikalt förändrade våra liv.
            [headline] => Fem år sedan allt förändrades
            [page] => 0
            [modified] => 20250316093940
            [created] => 20250310092839
            [publishStart] => 20250317065900
            [publishStop] => 20250816105559
            [fullArticle] => Fem år sedan allt förändrades MATS BJÖRKMAN  Den 15 mars 2020 gick Spanien in i lockdown på grund av coronapandemin. Det nationella nödläget gällde inledningsvis i två veckor, men det skulle förvandlas till mer än tre månader som radikalt förändrade våra liv. Sällan, om någonsin, har vår generation blivit så varse om vår sårbarhet som när vi tvingades isolera oss från varandra. Det har hunnit gå fem år sedan pandemin nådde Spanien och övriga västvärlden, och samtidigt som minnet är färskt känns det som om det inträffade i ett annat liv.

Spanien valde att införa en strikt lockdown, som blev väldigt omdiskuterad och fortfarande är föremål för debatt. Spanjorerna slöt upp bakom de nya regelverken i oväntat stor utsträckning, först genom att hålla sig hemma och sedan med munskydd – oftast över både näsa och mun.

Livet ställdes på ända för oss alla i Spanien, men för mig blev det på många sätt annorlunda. Medan de flesta inte kunde jobba och istället upptäckte Netflix och recept på surdegslimpa, gick jag in i ett frenetiskt arbetstempo som jag förmodligen inte återhämtat mig från helt ännu.

Sydkusten informerade som sig bör när det första Covid-fallet registrerades på Kanarieöarna och allt som följde därefter. Behovet av information ökade exponentiellt när det nationella nödläget förklarades.

Det som definitivt kom att förändra min livssituation var en vandring som jag gjorde söndagen den 22 mars, exakt en vecka in i lockdown. Media var ju en av få sektorer som hade dispens från utegångsförbudet och det jag såg – och framför allt inte såg, varken människor eller en enda bil på kustvägen, föranledde mig att spela in en video. Jag stod intill polisavspärrningen vid stranden och förklarade att ”Det är allvar nu”. Videon fick snabbt mer än 80.000 visningar på Facebook.

Det ena ledde till det andra. Mindre än två veckor senare startade jag en daglig vlogg och Sydkusten på allmän begäran en prenumerationstjänst som inkluderade dagligt nyhetsbrev. Jag kom att rapportera i realtid om pandemin i Spanien och de olika bestämmelserna, smittsiffrorna och dödstalen fram till och med juni, då det nationella nödläget hävdes.

Pandemin upphörde som bekant inte där, men vi gick in i den så kallade ”nya normaliteten”. För oss på Sydkusten innebar den att vi fick många hundra trogna följare som var villiga att betala för tillförlitlig information. De är det fortfarande, fem år senare, när vi konsoliderat vår nyhetstjänst SK Premium.

I dagarna håller vi på att utveckla och bredda våra betaltjänster och vi kommer att informera om detta inom kort. Under tiden, medan vi minns tillbaka på de där dagarna för nu fem år sedan som förändrade våra liv, vill jag passa på att tacka för alla uppmuntrande kommentarer som jag än i dag får av människor som värdesatte mitt och Sydkustens arbete under pandemin.

Jag delar här den kavalkad som jag gjorde på mina dagliga vloggar, efter att vi gick ut ur lockdown:

  Ingen av oss glömmer pandemin och lockdown i Spanien, speciellt inte Mats Björkman. 
            [puff] => Ingen av oss glömmer pandemin och lockdown i Spanien, speciellt inte Mats Björkman.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 42729
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Den senaste dödsolyckan inträffade den 11 januari 2025, när en 21-årig irländsk kvinna föll 150 meter och omkom. Hon och hennes partner hade börjat sin klättring sent och när de skulle ta sig ner halkade och föll hon i ett område där Guardia Civil tidigare hade installerat extra säkerhetsanordningar. Bara en månad tidigare dog en 20-årig brittisk man i en liknande olycka när han föll under en klättring i en så kallad via ferrata. Det skedde inför hans flickvän och hans far, skriver El País.

El Chorro har blivit alltmer populärt i takt med att fler söker sig till närliggande Caminito del Rey, den spektakulära gångleden längs branta klippväggar som har dragit nästan tre miljoner besökare sedan renoveringen 2015. Med klätterväggar på upp till 300 meter är området ett av Europas främsta resmål för klättrare. Samtidigt har antalet olyckor alltså ökat.

"De senaste olyckorna hade kunnat undvikas", säger Juan Manuel och Francisco, två räddningsexperter från Guardia Civil. De ser ofta att klättrare saknar tillräcklig kunskap om området eller inte har rätt utrustning. "Man måste planera noga, ha med sig kartor, ladda ner rutter, starta i tid för att ha dagsljus och kontrollera all utrustning. Om man gör det minskar riskerna avsevärt."

Lokala klätterexperter påpekar att många leder i El Chorro är välutrustade och regelbundet underhålls av klättrare och företag som arrangerar turer. Ändå sker olyckor. Bernabé Fernández, en av Spaniens mest erfarna klättrare, har klättrat i El Chorro sedan 1980-talet och menar att sporten i sig är säker – om den utövas med rätt kunskap och försiktighet.

"Förr var vi kanske 30 personer här, nu är det tusentals varje år. Ju fler som klättrar, desto större är risken att olyckor inträffar", säger han. Fernández betonar att utbildning är avgörande. "Man måste lära sig hantera utrustningen, helst ta kurser och klättra med en erfaren guide. Klättring är en riskfylld aktivitet där man inte beviljas en andra chans."

Men inte alla olyckor beror på bristande förberedelser. I februari 2023 dog en 29-årig kvinna i El Chorro när en stor sten föll från en klippvägg och träffade henne i huvudet, trots att hon bar hjälm och var välutrustad. "Det var en ren slump, något som kan hända oss alla som är ute i bergen", säger Fernández. Kraftiga vindar, regn eller till och med djur som får stenar att lossna kan orsaka livsfarliga situationer.

Andreas Kresse, en 63-årig tysk som har bott i området i över 25 år och driver klätterbutiken Aventur El Chorro, ser dagligen besökare som inte har rätt utrustning. "Många har inte ens hjälm, trots att det är en grundläggande säkerhetsåtgärd", säger han. Samtidigt anser han att olycksstatistiken är låg i förhållande till hur många som klättrar här varje år.

Antonio Cebrián, som driver företaget Sendero Sur Aventura, vittnar om samma problem. "Vi ser ofta människor utan rätt utrustning som tar onödiga risker. Många vill utnyttja sin korta vistelse maximalt och tar sig an leder de egentligen inte är redo för," säger han.

För de lokala myndigheterna är säkerheten en ständig utmaning. Juan Alberto Naranjo, borgmästare i Ardales, en av de närliggande kommunerna, menar att de flesta olyckor beror på misstag från klättrarna själva. "Med tanke på hur många som kommer hit är det snarare förvånande att inte fler olyckor sker," säger han.

Men för dem som lever och arbetar i området är budskapet tydligt: respektera bergen, planera noga och underskatta aldrig riskerna. "Folk inser inte att de faktiskt riskerar livet," avslutar Cebrián.
            [ingress] => El Chorro i Málaga, intill Caminito del Rey, är ett av Spaniens mest populära klätterområden och lockar årligen tusentals besökare, särskilt från norra Europa. På drygt två år har dock fem personer mist livet här, och Guardia Civils bergsräddningstjänst Greim ser en tydlig trend: många olyckor beror på bristande planering, övertro på den egna förmågan och ibland ren otur.
            [headline] => Varför faller så många mot sin död här?
            [page] => 0
            [modified] => 20250314084529
            [created] => 20250223080607
            [publishStart] => 20250316065900
            [publishStop] => 20250602102659
            [fullArticle] => Varför faller så många mot sin död här? El Chorro i Málaga, intill Caminito del Rey, är ett av Spaniens mest populära klätterområden och lockar årligen tusentals besökare, särskilt från norra Europa. På drygt två år har dock fem personer mist livet här, och Guardia Civils bergsräddningstjänst Greim ser en tydlig trend: många olyckor beror på bristande planering, övertro på den egna förmågan och ibland ren otur. Den senaste dödsolyckan inträffade den 11 januari 2025, när en 21-årig irländsk kvinna föll 150 meter och omkom. Hon och hennes partner hade börjat sin klättring sent och när de skulle ta sig ner halkade och föll hon i ett område där Guardia Civil tidigare hade installerat extra säkerhetsanordningar. Bara en månad tidigare dog en 20-årig brittisk man i en liknande olycka när han föll under en klättring i en så kallad via ferrata. Det skedde inför hans flickvän och hans far, skriver El País.

El Chorro har blivit alltmer populärt i takt med att fler söker sig till närliggande Caminito del Rey, den spektakulära gångleden längs branta klippväggar som har dragit nästan tre miljoner besökare sedan renoveringen 2015. Med klätterväggar på upp till 300 meter är området ett av Europas främsta resmål för klättrare. Samtidigt har antalet olyckor alltså ökat.

"De senaste olyckorna hade kunnat undvikas", säger Juan Manuel och Francisco, två räddningsexperter från Guardia Civil. De ser ofta att klättrare saknar tillräcklig kunskap om området eller inte har rätt utrustning. "Man måste planera noga, ha med sig kartor, ladda ner rutter, starta i tid för att ha dagsljus och kontrollera all utrustning. Om man gör det minskar riskerna avsevärt."

Lokala klätterexperter påpekar att många leder i El Chorro är välutrustade och regelbundet underhålls av klättrare och företag som arrangerar turer. Ändå sker olyckor. Bernabé Fernández, en av Spaniens mest erfarna klättrare, har klättrat i El Chorro sedan 1980-talet och menar att sporten i sig är säker – om den utövas med rätt kunskap och försiktighet.

"Förr var vi kanske 30 personer här, nu är det tusentals varje år. Ju fler som klättrar, desto större är risken att olyckor inträffar", säger han. Fernández betonar att utbildning är avgörande. "Man måste lära sig hantera utrustningen, helst ta kurser och klättra med en erfaren guide. Klättring är en riskfylld aktivitet där man inte beviljas en andra chans."

Men inte alla olyckor beror på bristande förberedelser. I februari 2023 dog en 29-årig kvinna i El Chorro när en stor sten föll från en klippvägg och träffade henne i huvudet, trots att hon bar hjälm och var välutrustad. "Det var en ren slump, något som kan hända oss alla som är ute i bergen", säger Fernández. Kraftiga vindar, regn eller till och med djur som får stenar att lossna kan orsaka livsfarliga situationer.

Andreas Kresse, en 63-årig tysk som har bott i området i över 25 år och driver klätterbutiken Aventur El Chorro, ser dagligen besökare som inte har rätt utrustning. "Många har inte ens hjälm, trots att det är en grundläggande säkerhetsåtgärd", säger han. Samtidigt anser han att olycksstatistiken är låg i förhållande till hur många som klättrar här varje år.

Antonio Cebrián, som driver företaget Sendero Sur Aventura, vittnar om samma problem. "Vi ser ofta människor utan rätt utrustning som tar onödiga risker. Många vill utnyttja sin korta vistelse maximalt och tar sig an leder de egentligen inte är redo för," säger han.

För de lokala myndigheterna är säkerheten en ständig utmaning. Juan Alberto Naranjo, borgmästare i Ardales, en av de närliggande kommunerna, menar att de flesta olyckor beror på misstag från klättrarna själva. "Med tanke på hur många som kommer hit är det snarare förvånande att inte fler olyckor sker," säger han.

Men för dem som lever och arbetar i området är budskapet tydligt: respektera bergen, planera noga och underskatta aldrig riskerna. "Folk inser inte att de faktiskt riskerar livet," avslutar Cebrián. Fem personer har mist livet när de klättrat vid El Chorro (Álora), som lockar allt fler besökare varje år. 
            [puff] => Fem personer har mist livet när de klättrat vid El Chorro (Álora), som lockar allt fler besökare varje år.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 42847
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Under en stor del av mitt liv spenderade jag min inkomst tills den tog slut, ofta var det tidigare på månaden än det borde vara. Men så länge jag bara hade mig själv, löste det sig alltid på ett eller annat sätt. Jag har även haft perioder i mitt liv där inkomsten var så pass stor att den alltid räckte. Men sedan jag blev ensamstående med barn, är så inte fallet. Inget bara löser sig av sig själv och pengarna räcker inte om jag inte har en plan för hur det ska se ut. Så för ungefär fem år sedan började jag använda en Excel-fil. 

Det var ganska skrämmande att se siffrorna svart på vitt. Inte undra på att det var kämpigt. Det var enorma summor som gick ut varje månad. Och det allra mesta var fasta utgifter, absolut inga nöjen eller kläder. Men det var först när jag började föra in allt i den där Excel-filen som jag kunde få någon slags kontroll och även se var det kanske kunde gå att skära ned. Det är ett arbete som pågått under dessa fem åren, så de siffror jag nu presenterar är alltså den omarbetade versionen.

Min son går i privatskola och skolavgiften ligger just nu på 7830 euro per år och jag betalar hälften. Till det kommer en del extra kostnader för skolan som en årlig avgift för att behålla sin plats på 395 euro som drogs nu i mars, kostnad för uniformer samt några andra saker i början av läsåret. Vi betalar just nu även 318 euro per kvartal för en extraaktivitet inom ramen för skolan (padel). I år tillkom en obligatorisk skidresa på ca 1100 euro. Så i slutändan kan vi säga att det rör sig om ungefär 550 euro i månaden för min del. Detta är min enskilt största utgift.

Och det tack vare att jag flyttade för ett år sedan och minskade mina bostadskostnader med cirka 500 euro i månaden. Jag betalar numera 528 euro för mitt banklån med fast ränta tills lånet är avbetalat om 14 år. I fjol låg min kommunala fastighetsskatt på 580 euro (IBI och Basura). Min föreningsavgift ligger på 65 euro. Elen ligger just nu på cirka 100 euro per månad, men har varit nere på mellan 50 och 70. Det är i huvudsak skatter och avgifter som förändras, min konsumtion är ganska jämn då jag sällan använder uppvärmning eller nedkylning. För vattnet i Benalmádena betalar jag ungefär 15 euro i månaden (dras per kvartal). Jag betalar även för ett larm med Securitas på 35 euro samt 75 euro för fiber, mobiltelefoni och TV.

När det gäller försäkringar så har jag en privat sjukförsäkring som kostar 60 euro i månaden. Detta kan man ju fundera på om det är nödvändigt eller ej, men jag har valt att behålla den. Jag bytte däremot bolag för ett tag sedan för att få ned avgiften. Jag har numera Aegon via min bank Santander. Jag pensionssparar 30 euro i månaden, en lyx jag lade mig till med efter att jag flyttat och kanske borde öka. Å andra sidan var det någon som nyligen sade till mig att pensionsspar är den sämsta sparformen som finns. 

Min hemförsäkring kostar 471 euro per år, alltså knappt 40 euro i månaden. Jag har två livförsäkringar, en via min bank som jag redan betalat för tio år och som ingår i banklånet och en via El Corte Inglés på 72 euro i kvartalet (det dras dock av tio euro per kvartal om jag i snitt går 10.000 steg om dagen och det brukar jag lyckas med).

Som egenföretagare uppgår kostnaden för socialförsäkringen just nu till 400 euro i månaden, men den är anpassad till inkomst och kan ligga på mellan 200 och 590 euro. Jag betalar även knappt 50 euro för en ”asesor” som håller koll på mina räkenskaper. Där ingår dock inte sådant som den årliga inkomstdeklarationen. På grund av den märkliga situation som uppstod 2020, fick jag ett så kallt ICO-lån, ett statligt lån som erbjöds företagare med fördelaktiga villkor och som jag nu betalar av 260 euro i månaden på. Jag har även en leasingbil som jag betalar hälften för. Efter ett byte till en mindre billigare bil (Nissan Juke) innebär det 175 euro för mig.

Övrigt som tillkommer är avbetalning av studiemedel till CSN på cirka 200 euro i kvartalet. Jag hade två lån där och har ganska nyligen betalat av det ena, så denna summa är nu hälften mot vad den varit i alla år. Inom kort kommer jag faktiskt även kunna stryka denna post helt, vilket blir mig ett stort nöje. Min son varierar mellan olika fritidsaktiviteter utanför skolan, just nu spelar han basket och den kommunala basketskolan kostar 20 euro i månaden.

Så har vi nöjestjänster som Spotify, Bokus och streamingtjänster som blev billigare sedan jag inledde min bojkott mot USA och landar på cirka 25 euro i månaden. Mina matkostnader ligger på runt 100 euro i veckan (två personer) – jag ska tillägga att här ingår ju såklart även vin samt hudvård då jag köper allt sådant på Mercadona. Jag tankar för mellan 150 och 200 euro i månaden. Vad som inte är inkluderat i matkostnaderna är hund- och kattmat och det tillkommer såklart även veterinärkostnader.

Ja, detta är alltså alla kostnader som jag har en vanlig månad, lite drygt 3000 euro. Självklart händer det att vi går på restaurang, men det blir ganska sällan av förklarliga skäl. Jag köper ju även kläder ibland, men i och med att Iván har skoluniform så går det åt ganska lite andra kläder. Vi tar ett par, tre turer per år till Primark eller Pull & Bear och genom åren har jag även handlat en del secondhand via appen Vinted. Mitt eget klädkonto är nästan obefintligt. Jag misstänker att min son kommer börja ställa större krav i takt med att han blir äldre. 

Eftersom skolavgiften betalas tio gånger per år så känner jag mig plötsligt väldigt rik i juli och augusti och tack vare det kan vi åka på semester!

Som ni ser är det många kostnader som är förknippade med att ha barn och att arbeta. Om man inte har hemmaboende barn eller väljer bort privatskola, inte har något eget företag eller bil, struntar i försäkringar och inte har några lån, ja då är det såklart mycket billigare att bo i Spanien!
            [ingress] => CARIN OSVALDSSON  En vanlig fråga bland svenskar som drömmer om eller är på väg att flytta till Spanien, är vad det kostar att leva här. Det beror ju såklart på väldigt många faktorer, men idag tänkte jag gå igenom mina egna kostnader som ett exempel.
            [headline] => Vad kostar det att bo i Spanien?
            [page] => 0
            [modified] => 20250314085916
            [created] => 20250312104052
            [publishStart] => 20250315065900
            [publishStop] => 20250908114059
            [fullArticle] => Vad kostar det att bo i Spanien? CARIN OSVALDSSON  En vanlig fråga bland svenskar som drömmer om eller är på väg att flytta till Spanien, är vad det kostar att leva här. Det beror ju såklart på väldigt många faktorer, men idag tänkte jag gå igenom mina egna kostnader som ett exempel. Under en stor del av mitt liv spenderade jag min inkomst tills den tog slut, ofta var det tidigare på månaden än det borde vara. Men så länge jag bara hade mig själv, löste det sig alltid på ett eller annat sätt. Jag har även haft perioder i mitt liv där inkomsten var så pass stor att den alltid räckte. Men sedan jag blev ensamstående med barn, är så inte fallet. Inget bara löser sig av sig själv och pengarna räcker inte om jag inte har en plan för hur det ska se ut. Så för ungefär fem år sedan började jag använda en Excel-fil. 

Det var ganska skrämmande att se siffrorna svart på vitt. Inte undra på att det var kämpigt. Det var enorma summor som gick ut varje månad. Och det allra mesta var fasta utgifter, absolut inga nöjen eller kläder. Men det var först när jag började föra in allt i den där Excel-filen som jag kunde få någon slags kontroll och även se var det kanske kunde gå att skära ned. Det är ett arbete som pågått under dessa fem åren, så de siffror jag nu presenterar är alltså den omarbetade versionen.

Min son går i privatskola och skolavgiften ligger just nu på 7830 euro per år och jag betalar hälften. Till det kommer en del extra kostnader för skolan som en årlig avgift för att behålla sin plats på 395 euro som drogs nu i mars, kostnad för uniformer samt några andra saker i början av läsåret. Vi betalar just nu även 318 euro per kvartal för en extraaktivitet inom ramen för skolan (padel). I år tillkom en obligatorisk skidresa på ca 1100 euro. Så i slutändan kan vi säga att det rör sig om ungefär 550 euro i månaden för min del. Detta är min enskilt största utgift.

Och det tack vare att jag flyttade för ett år sedan och minskade mina bostadskostnader med cirka 500 euro i månaden. Jag betalar numera 528 euro för mitt banklån med fast ränta tills lånet är avbetalat om 14 år. I fjol låg min kommunala fastighetsskatt på 580 euro (IBI och Basura). Min föreningsavgift ligger på 65 euro. Elen ligger just nu på cirka 100 euro per månad, men har varit nere på mellan 50 och 70. Det är i huvudsak skatter och avgifter som förändras, min konsumtion är ganska jämn då jag sällan använder uppvärmning eller nedkylning. För vattnet i Benalmádena betalar jag ungefär 15 euro i månaden (dras per kvartal). Jag betalar även för ett larm med Securitas på 35 euro samt 75 euro för fiber, mobiltelefoni och TV.

När det gäller försäkringar så har jag en privat sjukförsäkring som kostar 60 euro i månaden. Detta kan man ju fundera på om det är nödvändigt eller ej, men jag har valt att behålla den. Jag bytte däremot bolag för ett tag sedan för att få ned avgiften. Jag har numera Aegon via min bank Santander. Jag pensionssparar 30 euro i månaden, en lyx jag lade mig till med efter att jag flyttat och kanske borde öka. Å andra sidan var det någon som nyligen sade till mig att pensionsspar är den sämsta sparformen som finns. 

Min hemförsäkring kostar 471 euro per år, alltså knappt 40 euro i månaden. Jag har två livförsäkringar, en via min bank som jag redan betalat för tio år och som ingår i banklånet och en via El Corte Inglés på 72 euro i kvartalet (det dras dock av tio euro per kvartal om jag i snitt går 10.000 steg om dagen och det brukar jag lyckas med).

Som egenföretagare uppgår kostnaden för socialförsäkringen just nu till 400 euro i månaden, men den är anpassad till inkomst och kan ligga på mellan 200 och 590 euro. Jag betalar även knappt 50 euro för en ”asesor” som håller koll på mina räkenskaper. Där ingår dock inte sådant som den årliga inkomstdeklarationen. På grund av den märkliga situation som uppstod 2020, fick jag ett så kallt ICO-lån, ett statligt lån som erbjöds företagare med fördelaktiga villkor och som jag nu betalar av 260 euro i månaden på. Jag har även en leasingbil som jag betalar hälften för. Efter ett byte till en mindre billigare bil (Nissan Juke) innebär det 175 euro för mig.

Övrigt som tillkommer är avbetalning av studiemedel till CSN på cirka 200 euro i kvartalet. Jag hade två lån där och har ganska nyligen betalat av det ena, så denna summa är nu hälften mot vad den varit i alla år. Inom kort kommer jag faktiskt även kunna stryka denna post helt, vilket blir mig ett stort nöje. Min son varierar mellan olika fritidsaktiviteter utanför skolan, just nu spelar han basket och den kommunala basketskolan kostar 20 euro i månaden.

Så har vi nöjestjänster som Spotify, Bokus och streamingtjänster som blev billigare sedan jag inledde min bojkott mot USA och landar på cirka 25 euro i månaden. Mina matkostnader ligger på runt 100 euro i veckan (två personer) – jag ska tillägga att här ingår ju såklart även vin samt hudvård då jag köper allt sådant på Mercadona. Jag tankar för mellan 150 och 200 euro i månaden. Vad som inte är inkluderat i matkostnaderna är hund- och kattmat och det tillkommer såklart även veterinärkostnader.

Ja, detta är alltså alla kostnader som jag har en vanlig månad, lite drygt 3000 euro. Självklart händer det att vi går på restaurang, men det blir ganska sällan av förklarliga skäl. Jag köper ju även kläder ibland, men i och med att Iván har skoluniform så går det åt ganska lite andra kläder. Vi tar ett par, tre turer per år till Primark eller Pull & Bear och genom åren har jag även handlat en del secondhand via appen Vinted. Mitt eget klädkonto är nästan obefintligt. Jag misstänker att min son kommer börja ställa större krav i takt med att han blir äldre. 

Eftersom skolavgiften betalas tio gånger per år så känner jag mig plötsligt väldigt rik i juli och augusti och tack vare det kan vi åka på semester!

Som ni ser är det många kostnader som är förknippade med att ha barn och att arbeta. Om man inte har hemmaboende barn eller väljer bort privatskola, inte har något eget företag eller bil, struntar i försäkringar och inte har några lån, ja då är det såklart mycket billigare att bo i Spanien! Det är inte billigt att leva. Särskilt inte om man arbetar! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 42834
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => 

Klicka här om du vill ladda ner programmet och lyssna offline.

Vill du kommentera programmet och kanske även medverka? Skicka ett röst- eller textmeddelande på WhatsApp-numret +34 679 560 779. Se till att hålla röstmeddelanden kort, om du vill att det ska spelas upp i kommande avsnitt!

Här har du avslutningslåten:


            [ingress] => Allt färre spanjorer har tillfälle att sova siesta, men det gäller inte poddskaparna. Om Mats och Richard Björkman inte får sin middagslur så är de inte sig själva i mer än ett dygn efteråt.
            [headline] => SK-podden 81🎙: Den ovärderliga siestan
            [page] => 0
            [modified] => 20250314172228
            [created] => 20250310174507
            [publishStart] => 20250314065900
            [publishStop] => 20240304151059
            [fullArticle] => SK-podden 81🎙: Den ovärderliga siestan Allt färre spanjorer har tillfälle att sova siesta, men det gäller inte poddskaparna. Om Mats och Richard Björkman inte får sin middagslur så är de inte sig själva i mer än ett dygn efteråt. 

Klicka här om du vill ladda ner programmet och lyssna offline.

Vill du kommentera programmet och kanske även medverka? Skicka ett röst- eller textmeddelande på WhatsApp-numret +34 679 560 779. Se till att hålla röstmeddelanden kort, om du vill att det ska spelas upp i kommande avsnitt!

Här har du avslutningslåten:

 Klicka nedan för att lyssna på inslaget. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 42665
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Dama de Toro Roble är ett ungt vin producerad av Bodegas Fariña i Zamora, Toro. Här har producenten utöver tempranillo blandat in lite av druvan garnacha. Vinet har sedan lagrats fyra månader på ekfat. 

Resultatet är ett fylligt och smakrikt vin med toner av mörka bär, choklad och kaffe. Eftersmaken är lite kryddig, len och lång. Ett mycket gott och prisvärt vin.

Vinet kostar cirka fyra euro på Alcampo.


            [ingress] => Tempranillo är en druva som ger viner av olika karaktär beroende på härkomst och produktionsmetod. Önskas mer smakrika viner så leta efter viner från Toro. Här kallas druvan för Tinta de Toro. Den lite mer mullrika jordmånen i Toro gör att tempranillo-druvan får ett lite tjockare skal än i Rioja. Detta resulterar i både mer färg, smak och tanniner i vinerna.
            [headline] => Mustigt vin från Toro till fyndpris
            [page] => 0
            [modified] => 20250312080321
            [created] => 20250214175839
            [publishStart] => 20250313065900
            [publishStop] => 20230910132159
            [fullArticle] => Mustigt vin från Toro till fyndpris Tempranillo är en druva som ger viner av olika karaktär beroende på härkomst och produktionsmetod. Önskas mer smakrika viner så leta efter viner från Toro. Här kallas druvan för Tinta de Toro. Den lite mer mullrika jordmånen i Toro gör att tempranillo-druvan får ett lite tjockare skal än i Rioja. Detta resulterar i både mer färg, smak och tanniner i vinerna. Dama de Toro Roble är ett ungt vin producerad av Bodegas Fariña i Zamora, Toro. Här har producenten utöver tempranillo blandat in lite av druvan garnacha. Vinet har sedan lagrats fyra månader på ekfat. 

Resultatet är ett fylligt och smakrikt vin med toner av mörka bär, choklad och kaffe. Eftersmaken är lite kryddig, len och lång. Ett mycket gott och prisvärt vin.

Vinet kostar cirka fyra euro på Alcampo.

  
            [puff] => Björn Andersson bjuder varje vecka på ett tips på något gott spanskt vin.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 42831
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => När jag äntligen nådde La Paz, i bolivianska Anderna, var det ett dygn senare än jag tänkt. Men man får helt enkelt räkna med förseningar. Första förseningen var inrikesflyget Lima – Arequipa, som gjorde att jag missade nattbussen till Puno och fick tillbringa natten på en plaststol på en bussterminal. När jag till slut nådde Puno, ett par timmar senare än beräknat, gick inga fler bussar till La Paz den dagen. Det blev till att tillbringa natten på ett trist, kallt rum i väntan på morgonbussen. Men karnevalen i staden livade upp stämningen ändå, med skumkrig och karnevalståg med orkestrar och dansare.

La Paz är ingen favoritstad, men jag var mycket glad över att vara tillbaka. Busstationen har gjorts om, det var vitt och fräscht och kändes därför konstigt.

Peruanska och bolivianska busstationer liknar varandra. Där finns en massa olika bussbolag som ropar ut sina destinationer och försöker sälja platser. Man går runt och jämför tider, priser och komfort innan man bestämmer sig för vem man ska åka med. Det finns också små kiosker fullproppade med allt man behöver inför sin resa; godis, snacks, drycker, bröd, smörgåsar, filtar, toalettpapper och annat. Många resor är långa, så det gäller att ladda upp. I anslutning till de bolivianska stationerna finns enkla restauranger eller nyss uppsatta matstånd, med någon som säljer majs eller steker hamburgare, grillspett eller något annat gott.

Efter att ha köpt biljett till kvällsbussen till slutmålet Tarija och lämnat in väskorna var det dags att köpa något att äta. Matståndens skyltar frestade med soppor och kycklingrätter, fruktjuicer och coca-te, men magen har varit i olag så jag vågade ingenting inför den stundande långa bussfärden förutom en avokadosmörgås.

Det började bli kyligt när bussen anlände till terminalen. Folk stod med väskor, påsar med snacks och tjocka filtar. Jag hade snålat. Tänkt att förra bussen var varm, man kanske inte behöver filt längre på bussarna i Bolivia? Jag ångrade att jag inte köpt någon så fort jag klivit ombord på den kalla bussen.

Ute snodde en ung man runt, han såg urstark ut. Han bar en illröd tröja med texten ”Jag är nyvaxad”, hade en bula med cocablad i kinden och haltade på ena foten. Han lastade upp all vår tunga packning, från min väska med böcker till stegar, pappersbalar och enorma, inplastade paket och kom sedan in i bussen och talade allvarligt om att det var han som skulle ta hand om oss, samt städa bussen. ”Kleta inte tuggummi i vrårna och gör inte nummer två på toaletten utan säg till om nöden tränger sig på så stannar vi!”

Jag har åkt mycket buss i Bolivia. Långa resor, uppåt ett dygn.

Den mest minnesvärda bussresan gjorde jag på det som kallades världens farligaste väg. Det är en mycket smal väg som ringlar sig från La Paz i Anderna ner till havsnivå. En ojämn, kurvig väg utan vare sig säkerhetsräcken eller plats att mötas. Numera är den ersatt av en ny väg och den gamla används bara av våghalsiga turister som cyklar. Men då fanns inget alternativ.

Jag såg till att köpa fönsterplats nu när jag skulle åka den otäcka vägen. Gör man det vill man ju i alla fall se ut. Tyvärr var min fönsterplats på fel sida och jag kom att stirra in i en bergvägg. Det var så tråkigt att jag somnade.

Rop och en häftig inbromsning väckte mig. ”Muertos! Muertos!” ropades det. Yrvaket såg jag resenärerna skynda ut r bussen. Jag följde efter.

Därute rådde ett förtvivlat kaos. Vid vägkanten låg kullkastade lådor med apelsiner, leksaker, väskor… Och döda människor låg på rad. Det hade skett en bussolycka en stund innan vi kom. Någonstans nedanför det lodräta stupet fanns bussen. Människor hade stannat och klättrat ned för att dra upp de förolyckade. En bit bort hade man bildat kedja och drog med gemensamma krafter i ett rep och den som var fastbundet i det. Jag sprang bort för att hjälpa till. Vi drog och drog, drog så länge, hur djupt ned befann de sig egentligen? Till slut kom hon upp, den vi drog i. Det var en liten kvinna, kolsvart hår och blod i ansiktet. Hon var död. Hon också.

Vi var alla djupt omskakade när vi åkte vidare, en annan buss hade stannat för att hjälpa till. Världens farligaste väg. Vi visste ju att både den och många andra vägar i Bolivia skördade offer, det vittnade mängder av uppsatta vägkors om. Nu hade vi sett det på nära håll.

Den här resan blev lugn, även om den blev 19 timmar lång i stället för de sagda 16. Och jag slapp frysa. När bussen stannade på en liten station för att ta upp nya passagerare såg jag min chans.
– Jag behöver köpa en filt. Hur länge står vi stilla?
– Tio minuter. Kanske en kvart.

Jag sprang i väg till kioskerna mitt inne på stationen, köpte en tjock, blå filt och kände att resan nog skulle bli bra. Den äldre damen i sätet bredvid såg mitt inköp och blev inspirerad att gå och köpa en rulle toalettpapper.

Därefter var vi redo.

Jag har svårt att hålla mig vaken på långresorna. Även om jag inte sover djupt utan vaknar många gånger somnar jag strax om igen. Bussen brummar på i svarta berg, jag somnar, vaknar, har med både böcker och radioprogram, men tittar mest ut när jag är vaken. Funderar, vakendrömmer, slumrar. Trivs med resandet, även om det känns segt klockan tio på förmiddagen när vi egentligen borde vara framme, men bara stannar för toapaus eftersom det ännu är flera timmar kvar av resan. Många går iväg till marknaden och köper bröd. Den unge urstarke, haltande mannen har en brödpåse i handen och en enorm cocabladsbula i kinden.

Tarija. Äntligen framme. Men hur mycket kan en stad förändras på tolv år? Från bussfönstret såg jag höghus! Hade jag hamnat rätt? Och var fanns busstationen? Folk gick av på olika ställen i staden, men när vi körde ut ur centrum utan att ha stannat på någon busstation började jag tvivla på mig själv. Hade jag missat busstationen? Hade bussen en annan slutdestination som vi nu var på väg till? Var skulle jag hamna egentligen?

Men det hade byggts en helt ny bussterminal. Stor och tråkig och opersonlig var den, och jag hade just tagit mig ut med mina väskor för att ta en taxi, när någon i blå tröja och med vitt skägg kom springande mot mig. Han var sig lik ändå, han som varit min bror i familjen medan jag bodde där. Han hade lånat bil och körde hem mig, och där hemma, i samma hus, fanns de allihop. Jag klev rakt in i den traditionsenliga söndagsgrillningen på andra våningen, och det var som att komma tillbaka till en tidigare del av mitt liv, fast i en äldre upplaga. Märkligt men väldigt, väldigt roligt.
            [ingress] => ANNIKA ELWING  ”Det här hade aldrig gått att göra med barnen”, tänkte jag när jag närmade mig målet; en boliviansk stad nära gränsen till Argentina. Sista sträckan var en 19 timmar lång bussresa. Till och med jag var lite trött, men jag tycker om att resa länge.
            [headline] => Den långa resan
            [page] => 0
            [modified] => 20250310162048
            [created] => 20250310162021
            [publishStart] => 20250312065900
            [publishStop] => 20250906171459
            [fullArticle] => Den långa resan ANNIKA ELWING  ”Det här hade aldrig gått att göra med barnen”, tänkte jag när jag närmade mig målet; en boliviansk stad nära gränsen till Argentina. Sista sträckan var en 19 timmar lång bussresa. Till och med jag var lite trött, men jag tycker om att resa länge. När jag äntligen nådde La Paz, i bolivianska Anderna, var det ett dygn senare än jag tänkt. Men man får helt enkelt räkna med förseningar. Första förseningen var inrikesflyget Lima – Arequipa, som gjorde att jag missade nattbussen till Puno och fick tillbringa natten på en plaststol på en bussterminal. När jag till slut nådde Puno, ett par timmar senare än beräknat, gick inga fler bussar till La Paz den dagen. Det blev till att tillbringa natten på ett trist, kallt rum i väntan på morgonbussen. Men karnevalen i staden livade upp stämningen ändå, med skumkrig och karnevalståg med orkestrar och dansare.

La Paz är ingen favoritstad, men jag var mycket glad över att vara tillbaka. Busstationen har gjorts om, det var vitt och fräscht och kändes därför konstigt.

Peruanska och bolivianska busstationer liknar varandra. Där finns en massa olika bussbolag som ropar ut sina destinationer och försöker sälja platser. Man går runt och jämför tider, priser och komfort innan man bestämmer sig för vem man ska åka med. Det finns också små kiosker fullproppade med allt man behöver inför sin resa; godis, snacks, drycker, bröd, smörgåsar, filtar, toalettpapper och annat. Många resor är långa, så det gäller att ladda upp. I anslutning till de bolivianska stationerna finns enkla restauranger eller nyss uppsatta matstånd, med någon som säljer majs eller steker hamburgare, grillspett eller något annat gott.

Efter att ha köpt biljett till kvällsbussen till slutmålet Tarija och lämnat in väskorna var det dags att köpa något att äta. Matståndens skyltar frestade med soppor och kycklingrätter, fruktjuicer och coca-te, men magen har varit i olag så jag vågade ingenting inför den stundande långa bussfärden förutom en avokadosmörgås.

Det började bli kyligt när bussen anlände till terminalen. Folk stod med väskor, påsar med snacks och tjocka filtar. Jag hade snålat. Tänkt att förra bussen var varm, man kanske inte behöver filt längre på bussarna i Bolivia? Jag ångrade att jag inte köpt någon så fort jag klivit ombord på den kalla bussen.

Ute snodde en ung man runt, han såg urstark ut. Han bar en illröd tröja med texten ”Jag är nyvaxad”, hade en bula med cocablad i kinden och haltade på ena foten. Han lastade upp all vår tunga packning, från min väska med böcker till stegar, pappersbalar och enorma, inplastade paket och kom sedan in i bussen och talade allvarligt om att det var han som skulle ta hand om oss, samt städa bussen. ”Kleta inte tuggummi i vrårna och gör inte nummer två på toaletten utan säg till om nöden tränger sig på så stannar vi!”

Jag har åkt mycket buss i Bolivia. Långa resor, uppåt ett dygn.

Den mest minnesvärda bussresan gjorde jag på det som kallades världens farligaste väg. Det är en mycket smal väg som ringlar sig från La Paz i Anderna ner till havsnivå. En ojämn, kurvig väg utan vare sig säkerhetsräcken eller plats att mötas. Numera är den ersatt av en ny väg och den gamla används bara av våghalsiga turister som cyklar. Men då fanns inget alternativ.

Jag såg till att köpa fönsterplats nu när jag skulle åka den otäcka vägen. Gör man det vill man ju i alla fall se ut. Tyvärr var min fönsterplats på fel sida och jag kom att stirra in i en bergvägg. Det var så tråkigt att jag somnade.

Rop och en häftig inbromsning väckte mig. ”Muertos! Muertos!” ropades det. Yrvaket såg jag resenärerna skynda ut r bussen. Jag följde efter.

Därute rådde ett förtvivlat kaos. Vid vägkanten låg kullkastade lådor med apelsiner, leksaker, väskor… Och döda människor låg på rad. Det hade skett en bussolycka en stund innan vi kom. Någonstans nedanför det lodräta stupet fanns bussen. Människor hade stannat och klättrat ned för att dra upp de förolyckade. En bit bort hade man bildat kedja och drog med gemensamma krafter i ett rep och den som var fastbundet i det. Jag sprang bort för att hjälpa till. Vi drog och drog, drog så länge, hur djupt ned befann de sig egentligen? Till slut kom hon upp, den vi drog i. Det var en liten kvinna, kolsvart hår och blod i ansiktet. Hon var död. Hon också.

Vi var alla djupt omskakade när vi åkte vidare, en annan buss hade stannat för att hjälpa till. Världens farligaste väg. Vi visste ju att både den och många andra vägar i Bolivia skördade offer, det vittnade mängder av uppsatta vägkors om. Nu hade vi sett det på nära håll.

Den här resan blev lugn, även om den blev 19 timmar lång i stället för de sagda 16. Och jag slapp frysa. När bussen stannade på en liten station för att ta upp nya passagerare såg jag min chans.
– Jag behöver köpa en filt. Hur länge står vi stilla?
– Tio minuter. Kanske en kvart.

Jag sprang i väg till kioskerna mitt inne på stationen, köpte en tjock, blå filt och kände att resan nog skulle bli bra. Den äldre damen i sätet bredvid såg mitt inköp och blev inspirerad att gå och köpa en rulle toalettpapper.

Därefter var vi redo.

Jag har svårt att hålla mig vaken på långresorna. Även om jag inte sover djupt utan vaknar många gånger somnar jag strax om igen. Bussen brummar på i svarta berg, jag somnar, vaknar, har med både böcker och radioprogram, men tittar mest ut när jag är vaken. Funderar, vakendrömmer, slumrar. Trivs med resandet, även om det känns segt klockan tio på förmiddagen när vi egentligen borde vara framme, men bara stannar för toapaus eftersom det ännu är flera timmar kvar av resan. Många går iväg till marknaden och köper bröd. Den unge urstarke, haltande mannen har en brödpåse i handen och en enorm cocabladsbula i kinden.

Tarija. Äntligen framme. Men hur mycket kan en stad förändras på tolv år? Från bussfönstret såg jag höghus! Hade jag hamnat rätt? Och var fanns busstationen? Folk gick av på olika ställen i staden, men när vi körde ut ur centrum utan att ha stannat på någon busstation började jag tvivla på mig själv. Hade jag missat busstationen? Hade bussen en annan slutdestination som vi nu var på väg till? Var skulle jag hamna egentligen?

Men det hade byggts en helt ny bussterminal. Stor och tråkig och opersonlig var den, och jag hade just tagit mig ut med mina väskor för att ta en taxi, när någon i blå tröja och med vitt skägg kom springande mot mig. Han var sig lik ändå, han som varit min bror i familjen medan jag bodde där. Han hade lånat bil och körde hem mig, och där hemma, i samma hus, fanns de allihop. Jag klev rakt in i den traditionsenliga söndagsgrillningen på andra våningen, och det var som att komma tillbaka till en tidigare del av mitt liv, fast i en äldre upplaga. Märkligt men väldigt, väldigt roligt. Annika Elwing berättar om spännande och även dramatiska bussresor i Bolivia. 
            [puff] => Annika Elwing berättar om spännande och även dramatiska bussresor i Bolivia.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 42819
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Min mor bär mig inlindad i en filt längs en ödslig kaj, utan fartyg, i Göteborgs hamn. Lyktor med gult dimljus lyser upp kajen och vattnet och allt jag hör, förutom min mors snyftningar, är den mjuka, dova och ödsliga tonen från en mistlur. Jag tror vi gått ganska länge fram och åter utmed kajen. Varför vi är just här är jag för liten att reflektera över. Detta är mitt tidigaste minne.

Som vuxen har jag funderat över detta och har mina aningar. Min mor var en lantlolla från Hälsingland. Som ung flicka, hemma i byn, gick hon med i Frälsningsarmén. Inte för att hon anfäktades av några religiösa behov utan därför att hon ville lära sig spela gitarr. Hon var redan då väldigt förtjust i pojkar och blev utesluten ur Frälsningarmén sedan hon tältat en natt med en jämnårig pojke. 

Som 19-åring for hon till Göteborg och började servera på ett café för chaufförer. Hon hyrde rum hos ett äldre par där gubben varje natt skrapade försiktigt på hennes dörr och lovade henne ett par silkesstrumpor om han fick komma in, men det fick han aldrig. Däremot träffade hon många yngre män och blev gravid. 

Hon födde mig och nu var hennes livssituation kaotisk. Hon pekade ut en chaufför Ture som min far. Hon tog en ur högen. Det var otrohet, svartsjuka, gräl, mordhot, och hemlöshet i omgångar. Jag misstänker att hon gick där på kajen för att hon tänkte göra sig av med sin oäktning och kanske gå samma väg själv.

Mitt andra minne är från en vinternatt på Drottningtorget i Göteborg. Även nu har hon mig i en filt samtidigt som hon försöker bläddra i telefonkatalogen. Hon ringer flera samtal till de billiga hotell som kallades ”Rum för resande” eller ”Resanderum”. Hon sökte nattlogi för oss båda men när hyrestanterna hörde att hon hade ett litet barn blev svaret nej med motiveringen att barn kan störa de övriga gästerna. Detta hände oss flera nätter.

Mitt tredje minne och här kan jag ange datum exakt på dagen. Den femtonde april 1943 då jag var fem år och två månader. Det är natt. Ture, som trodde att han var min far, hade tre systrar vid namn Dana, Volly och Vera. Dessa tre damer och deras män samt min mor och jag befinner oss i en lägenhet i ett landshövdingehus på Jungmansgatan i Göteborg. Vi sitter i samma rum och lyssnar till en skränig radioapparat som står på en byrå. Alla damer gråter högljutt och då gråter även jag utan att jag vet vad det handlar om. Vi hör flera mansröster i radion som talar forcerat och högljutt och som bakgrundsljud hör vi flygplan som far fram och åter.  
   
Senare har jag fått veta att man sökte efter den svenska ubåten Ulven som just sänkts av en tysk mina utanför ön Stora Pölsan i Göteborgs norra skärgård. Alltså inte långt från Marstrand. Trettiotre svenska sjömän omkom. 

Under kriget flög ofta tyska bombplan utmed västkusten på sin väg mot Norge och varje gång väcktes allt levande i Göteborg av sirener som i folkmun kallades ”Hesa Fredrik”. En dånande och tjutande stigande och fallande ton som mycket väl hade kunnat skrämma ihjäl de svaga. Detta hände åtskilliga gånger. Vi bodde på femte våningen i centrala Göteborg. Min morbror Arthur rusade upp och ropade till oss att vi måste ner i skyddsrummet. Mamma skrek irriterat:
–Det skiter jag i, jag ska till jobbet i morgon.

Min morbror sprang nerför trapporna med mig på armen och ju längre ner vi kom ju trängre blev det. Runt oss skrikande och gråtande och livrädda människor i panik och trängsel. Efter en stund i det trånga skyddsrummet blåstes ”faran över” och vi kunde gå upp igen.
  
I augusti samma år blev jag och min lillebror Rustan tvångsintagna på det avskyvärda barnhemmet Vidkärr. 
            [ingress] => BENGT SÄNDH  Många har sagt mig att jag har ett fantastiskt minne och det stämmer nog. Det händer titt som tätt att kamrater och kollegor kontaktar mig för att fråga om detaljer långt tillbaka i tiden där de själva var med. Jag överdriver en aning när jag säger: Jo, jag minns att någon sa att det blev en pojke!
            [headline] => Mina tidigaste minnen
            [page] => 0
            [modified] => 20250308091518
            [created] => 20250308091502
            [publishStart] => 20250311065900
            [publishStop] => 20250904101259
            [fullArticle] => Mina tidigaste minnen BENGT SÄNDH  Många har sagt mig att jag har ett fantastiskt minne och det stämmer nog. Det händer titt som tätt att kamrater och kollegor kontaktar mig för att fråga om detaljer långt tillbaka i tiden där de själva var med. Jag överdriver en aning när jag säger: Jo, jag minns att någon sa att det blev en pojke! Min mor bär mig inlindad i en filt längs en ödslig kaj, utan fartyg, i Göteborgs hamn. Lyktor med gult dimljus lyser upp kajen och vattnet och allt jag hör, förutom min mors snyftningar, är den mjuka, dova och ödsliga tonen från en mistlur. Jag tror vi gått ganska länge fram och åter utmed kajen. Varför vi är just här är jag för liten att reflektera över. Detta är mitt tidigaste minne.

Som vuxen har jag funderat över detta och har mina aningar. Min mor var en lantlolla från Hälsingland. Som ung flicka, hemma i byn, gick hon med i Frälsningsarmén. Inte för att hon anfäktades av några religiösa behov utan därför att hon ville lära sig spela gitarr. Hon var redan då väldigt förtjust i pojkar och blev utesluten ur Frälsningarmén sedan hon tältat en natt med en jämnårig pojke. 

Som 19-åring for hon till Göteborg och började servera på ett café för chaufförer. Hon hyrde rum hos ett äldre par där gubben varje natt skrapade försiktigt på hennes dörr och lovade henne ett par silkesstrumpor om han fick komma in, men det fick han aldrig. Däremot träffade hon många yngre män och blev gravid. 

Hon födde mig och nu var hennes livssituation kaotisk. Hon pekade ut en chaufför Ture som min far. Hon tog en ur högen. Det var otrohet, svartsjuka, gräl, mordhot, och hemlöshet i omgångar. Jag misstänker att hon gick där på kajen för att hon tänkte göra sig av med sin oäktning och kanske gå samma väg själv.

Mitt andra minne är från en vinternatt på Drottningtorget i Göteborg. Även nu har hon mig i en filt samtidigt som hon försöker bläddra i telefonkatalogen. Hon ringer flera samtal till de billiga hotell som kallades ”Rum för resande” eller ”Resanderum”. Hon sökte nattlogi för oss båda men när hyrestanterna hörde att hon hade ett litet barn blev svaret nej med motiveringen att barn kan störa de övriga gästerna. Detta hände oss flera nätter.

Mitt tredje minne och här kan jag ange datum exakt på dagen. Den femtonde april 1943 då jag var fem år och två månader. Det är natt. Ture, som trodde att han var min far, hade tre systrar vid namn Dana, Volly och Vera. Dessa tre damer och deras män samt min mor och jag befinner oss i en lägenhet i ett landshövdingehus på Jungmansgatan i Göteborg. Vi sitter i samma rum och lyssnar till en skränig radioapparat som står på en byrå. Alla damer gråter högljutt och då gråter även jag utan att jag vet vad det handlar om. Vi hör flera mansröster i radion som talar forcerat och högljutt och som bakgrundsljud hör vi flygplan som far fram och åter.  
   
Senare har jag fått veta att man sökte efter den svenska ubåten Ulven som just sänkts av en tysk mina utanför ön Stora Pölsan i Göteborgs norra skärgård. Alltså inte långt från Marstrand. Trettiotre svenska sjömän omkom. 

Under kriget flög ofta tyska bombplan utmed västkusten på sin väg mot Norge och varje gång väcktes allt levande i Göteborg av sirener som i folkmun kallades ”Hesa Fredrik”. En dånande och tjutande stigande och fallande ton som mycket väl hade kunnat skrämma ihjäl de svaga. Detta hände åtskilliga gånger. Vi bodde på femte våningen i centrala Göteborg. Min morbror Arthur rusade upp och ropade till oss att vi måste ner i skyddsrummet. Mamma skrek irriterat:
–Det skiter jag i, jag ska till jobbet i morgon.

Min morbror sprang nerför trapporna med mig på armen och ju längre ner vi kom ju trängre blev det. Runt oss skrikande och gråtande och livrädda människor i panik och trängsel. Efter en stund i det trånga skyddsrummet blåstes ”faran över” och vi kunde gå upp igen.
  
I augusti samma år blev jag och min lillebror Rustan tvångsintagna på det avskyvärda barnhemmet Vidkärr.  Vidkärrs barnhem, som enligt SOU 2011:61 klassades som Sveriges värsta barnhem. 
            [puff] => Vidkärrs barnhem, som enligt SOU 2011:61 klassades som Sveriges värsta barnhem.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 42817
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Ett av Spaniens mest prisade reportageprogram är ”Salvados” på kanalen La Sexta, som leds av den katalanske reportern Jordi Évole. Jag har bloggat om honom tidigare. Évole har gjort en anmärkningsvärd resa – från att vara en regelrätt clown som bara var ute efter att väcka uppståndelse till att vara en av Spaniens bästa intervjuare i dagsläget. Det var han som för några år sedan retade gallfeber på SD-ledaren Jimmie Åkesson, när Évole under intervjun började ge Åkesson olika fascistrelaterade gåvor.

Den typen av journalistik, om man ens kan kalla det så, gillar jag inte alls. Men Évole har visat att han är en riktigt skicklig reporter. Ett av hans viktigaste verktyg är att han ser så oskyldig ut – illa klädd och med en slarvig frisyr – så att intervjuoffret sänker garden. Med åren är det naturligtvis allt fler, främst politiker, som lärt sig av andras läxor och inte ställer upp på intervjuer med honom. Mer än en har nämligen ofrivilligt hamnat i blåsväder efter att ha medverkat i ”Salvados”.

Évole har genomgått flera perioder i sin karriär. En annan intressant, ur journalistisk synvinkel, är hur hans egna framgångar blev en belastning för honom. Han satte helt enkelt ribban så högt med ett flertal program som både vann priser och ledde till stora samhällsförändringar, att han fick allvarliga ångestproblem. Pressen att alltid prestera på samma nivå blev förståeligt nog för stor.

Vad Évole gjorde var att dra sig tillbaka och jobba som producent istället, medan den också duktige galiciske reportern Fernando González ”Gonzo” tog över som reporter, i liknande stil. Efter ett par år längtade Évole tillbaka framför kameran och startade serien ”Lo de Évole” (Évoles program), som han konstaterat var vad ”Salvados” kallades i folkmun. ”Lo de Évole” är i princip samma typ av program som ”Salvados”, bara att det leds av Évole själv och är mer fokuserat på rena intervjuer än på ingående granskningar. Gästerna är allt från politiker till kulturprofiler, kändisar och även ”vanligt folk”. Évole har bland annat intervjuat påven Franciscus, vilket kan ses på Netflix.

I söndags var det den katalanske separatistledaren Gabriel Rufián som intervjuades på La Sexta. Han bjöd på så mycket intressant stoff att programmet var dubbelt så långt som normalt. Men det kändes som hälften av det vanliga, då det inte fanns någon tråkig minut.

Som journalist beundrar jag hur man kan bygga upp en så intressant konversation medan man bland annat sitter och beskådar fåglar i ett träsk – där det knappt finns några fåglar. Men Rufián är en karismatisk politiker som inte lämnar någon oberörd. Han biter sig inte i tungan, även om han samtidigt är brutalt medveten och uppriktig om sina personliga brister och komplex.

Intervjun är speciellt intressant mot bakgrund av att den i sig utgjorde en försoning mellan två katalaner som varit bittra motståndare. Anledningen är att Rufián varit en av de främsta förespråkarna av ett självständigt Katalonien, medan Évole kritiserat rörelsen hårt. Vid ett tillfälle i programmet, medan de diskuterade hur Rufián tar den svidande kritik han får i medier, läste Évole upp en tidningskolumn som inte var nådig mot Rufián. Det visade sig att den var skriven av Évole själv för några år sedan, och för vilken reportern nu bad om ursäkt.

Rufián berättar ohämmat om hur han dagligen kämpar med sitt enorma ego, hur han är besatt av att tävla och hur stolt han var när han utsågs av presskåren till ”Årets bästa parlamentariker”. Det var avslöjande att veta hur den katalanske politikerns hårdaste motståndare i högerblocket i hemlighet ber honom svara dem i kammaren eller på sociala nätverk, då det ger dem mycket mer gehör.

Likaså var det fantastiskt att höra en självkritisk katalansk separatist, som medgav att de begått ett flertal misstag och att ett av de främsta varit att tro att man kan driva igenom en självständighet mot hälften av befolkningens vilja.

En politikerintervju är inte det man slänger sig över i första hand, speciellt inte i nuläget, men om du förstår någorlunda spanska så kan jag verkligen rekommendera Évoles intervju av Rufián, som varar ungefär 90 minuter, i två delar.

Du har länkarna här:

Del 1: https://www.atresplayer.com/lasexta/programas/lo-de-evole/temporada-6/gabriel-rufian_67c1d03956a8c60007739390/

Del 2: https://www.atresplayer.com/lasexta/programas/lo-de-evole/temporada-6/gabriel-rufian-parte-2_67c1d0baf2f6800007866fa0/
            [ingress] => MATS BJÖRKMAN  I dessa oroliga tider, när man nästan behöver ta lugnande medel efter att ha sett tv-nyheterna, är det välkommet med andra inslag som inte behöver vara ytliga eller verklighetsfrånvända. Till och med en intervju med en spansk politiker kan ge en närmast feelgood-känsla när den är gjord på ett riktigt proffsigt sätt.
            [headline] => Riktigt bra tv

            [page] => 0
            [modified] => 20250308072650
            [created] => 20250307213402
            [publishStart] => 20250310065900
            [publishStop] => 20250903222959
            [fullArticle] => Riktigt bra tv
 MATS BJÖRKMAN  I dessa oroliga tider, när man nästan behöver ta lugnande medel efter att ha sett tv-nyheterna, är det välkommet med andra inslag som inte behöver vara ytliga eller verklighetsfrånvända. Till och med en intervju med en spansk politiker kan ge en närmast feelgood-känsla när den är gjord på ett riktigt proffsigt sätt. Ett av Spaniens mest prisade reportageprogram är ”Salvados” på kanalen La Sexta, som leds av den katalanske reportern Jordi Évole. Jag har bloggat om honom tidigare. Évole har gjort en anmärkningsvärd resa – från att vara en regelrätt clown som bara var ute efter att väcka uppståndelse till att vara en av Spaniens bästa intervjuare i dagsläget. Det var han som för några år sedan retade gallfeber på SD-ledaren Jimmie Åkesson, när Évole under intervjun började ge Åkesson olika fascistrelaterade gåvor.

Den typen av journalistik, om man ens kan kalla det så, gillar jag inte alls. Men Évole har visat att han är en riktigt skicklig reporter. Ett av hans viktigaste verktyg är att han ser så oskyldig ut – illa klädd och med en slarvig frisyr – så att intervjuoffret sänker garden. Med åren är det naturligtvis allt fler, främst politiker, som lärt sig av andras läxor och inte ställer upp på intervjuer med honom. Mer än en har nämligen ofrivilligt hamnat i blåsväder efter att ha medverkat i ”Salvados”.

Évole har genomgått flera perioder i sin karriär. En annan intressant, ur journalistisk synvinkel, är hur hans egna framgångar blev en belastning för honom. Han satte helt enkelt ribban så högt med ett flertal program som både vann priser och ledde till stora samhällsförändringar, att han fick allvarliga ångestproblem. Pressen att alltid prestera på samma nivå blev förståeligt nog för stor.

Vad Évole gjorde var att dra sig tillbaka och jobba som producent istället, medan den också duktige galiciske reportern Fernando González ”Gonzo” tog över som reporter, i liknande stil. Efter ett par år längtade Évole tillbaka framför kameran och startade serien ”Lo de Évole” (Évoles program), som han konstaterat var vad ”Salvados” kallades i folkmun. ”Lo de Évole” är i princip samma typ av program som ”Salvados”, bara att det leds av Évole själv och är mer fokuserat på rena intervjuer än på ingående granskningar. Gästerna är allt från politiker till kulturprofiler, kändisar och även ”vanligt folk”. Évole har bland annat intervjuat påven Franciscus, vilket kan ses på Netflix.

I söndags var det den katalanske separatistledaren Gabriel Rufián som intervjuades på La Sexta. Han bjöd på så mycket intressant stoff att programmet var dubbelt så långt som normalt. Men det kändes som hälften av det vanliga, då det inte fanns någon tråkig minut.

Som journalist beundrar jag hur man kan bygga upp en så intressant konversation medan man bland annat sitter och beskådar fåglar i ett träsk – där det knappt finns några fåglar. Men Rufián är en karismatisk politiker som inte lämnar någon oberörd. Han biter sig inte i tungan, även om han samtidigt är brutalt medveten och uppriktig om sina personliga brister och komplex.

Intervjun är speciellt intressant mot bakgrund av att den i sig utgjorde en försoning mellan två katalaner som varit bittra motståndare. Anledningen är att Rufián varit en av de främsta förespråkarna av ett självständigt Katalonien, medan Évole kritiserat rörelsen hårt. Vid ett tillfälle i programmet, medan de diskuterade hur Rufián tar den svidande kritik han får i medier, läste Évole upp en tidningskolumn som inte var nådig mot Rufián. Det visade sig att den var skriven av Évole själv för några år sedan, och för vilken reportern nu bad om ursäkt.

Rufián berättar ohämmat om hur han dagligen kämpar med sitt enorma ego, hur han är besatt av att tävla och hur stolt han var när han utsågs av presskåren till ”Årets bästa parlamentariker”. Det var avslöjande att veta hur den katalanske politikerns hårdaste motståndare i högerblocket i hemlighet ber honom svara dem i kammaren eller på sociala nätverk, då det ger dem mycket mer gehör.

Likaså var det fantastiskt att höra en självkritisk katalansk separatist, som medgav att de begått ett flertal misstag och att ett av de främsta varit att tro att man kan driva igenom en självständighet mot hälften av befolkningens vilja.

En politikerintervju är inte det man slänger sig över i första hand, speciellt inte i nuläget, men om du förstår någorlunda spanska så kan jag verkligen rekommendera Évoles intervju av Rufián, som varar ungefär 90 minuter, i två delar.

Du har länkarna här:

Del 1: https://www.atresplayer.com/lasexta/programas/lo-de-evole/temporada-6/gabriel-rufian_67c1d03956a8c60007739390/

Del 2: https://www.atresplayer.com/lasexta/programas/lo-de-evole/temporada-6/gabriel-rufian-parte-2_67c1d0baf2f6800007866fa0/ Kan det vara underhållande att se två personer sitta och prata medan de fryser och spanar efter fåglar? Absolut! Foto: La Sexta 
            [puff] => Kan det vara underhållande att se två personer sitta och prata medan de fryser och spanar efter fåglar? Absolut!
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 41074
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => –Börja i grottan där uppe, och fortsätt sedan åt höger.
Den unga tjejen i biljettkassan pekar lugnt innan hon går tillbaka till fikaborden. Det är inte många besökare här. Kanske för att det är tidig förmiddag, kanske för att detta är ett besöksmål som ligger utanför centrala Granada.

Om det inte är för varmt kan man promenera från centrum, annars är lokalbussen ett alternativ, den lilla röda 34:an som går till Sacromonte från Plaza Nueva.

Sacromonte känns som en plats långt borta från Granada, trots att det tar knappt 30 minuter att gå dit från Plaza Nueva. Det känns som att man befinner sig både på landsbygden och i en pittoresk liten by

Efter att ha gått upp för en ganska ansträngande backe och kommit fram till grottmuseet är utsikten mot Alhambra en fin belöning. Här någonstans måste flickan Lucía ha stått och betraktat de gamla murarna innanför vilka hon skulle dansa flamenco som ingen annan, vilket blev början på hennes berömmelse.

Lucía har inte funnits i verkligheten, men för den som har levt sig in i Månsystern, bok nummer fem i den populära romanserien De sju systrarna av Lucinda Riley, är det svårt att tänka sig att allt bara är påhitt.

Serien har fått stort internationellt genombrott: böckerna har sålts i mer än 30 miljoner exemplar och översatts till 37 språk. Kort handlar de om sju systrar som adopterades av en rik man från Schweiz när de var små. Flickorna kom från olika länder i välden, och när deras adoptivfar gick bort fick var och en av dem ett brev med ledtrådar till deras ursprung. Det ledde dem till olika platser i världen.

I Månsystern är det den unga Tiggy som läsaren får följa. En rad händelser leder henne till Sacromonte, där hon äntligen får veta sin ursprungsfamiljs historia. Den kretsar framför allt kring den egensinniga flamencodansaren Lucía, Tiggys farmor, som växte upp i svår fattigdom i just Sacromonte. Historien är fängslande, och den har gjort att läsare över hela världen har fått upp ögonen för platsen. 

Intresset för utomhusmuseet Museo Cuevas del Sacromonte har ökat i och med Lucinda Rileys bok. Men inte så mycket som man skulle kunna tro.
–En del kommer för flamencon, andra för böckerna, eller för kopplingar till den romska världen, säger José som hjälper till i kassan och lånar ut informationskataloger till utländska besökare som inte kan läsa de spanska och engelska informationsskyltarna.

På museet finns tio grottor att besöka. De ger en bild av hur det var att leva här. Den första är en bostadsgrotta. Man bodde trångt med få rum. De tjocka väggarna bidrog till en jämn temperatur, både under vintern och sommaren. Det blev aldrig riktigt kallt, eller riktigt varmt i bostaden.

Vidare ser man bland annat en grotta för djuren, smedja, vävrum, keramikverkstad och festsal. Informationsskyltarna är många, här finns en vilja att levandegöra platsens historia. I Sacromonte var 80 procent av bostäderna antingen grottor eller grotthus där grottan fått en tillbyggnad. 

Sacromonte och dess grottor har framför allt varit hem för spanska romer, både i romanen och i verkligheten, och många levde i svår fattigdom. Grottbostäderna utrymdes på 1960-talet efter långvariga regnoväder som gjorde det allt för farligt att bo kvar på grund av översvämningsrisken. De sista boende tvingades bort mot sin vilja av lokala myndigheter.

De grottor som brukas i dagsläget är främst festlokaler där det fortfarande dansas flamenco varje kväll, som man gjort i Sacromonte sedan flera hundra år.
            [ingress] => Romanerna om de sju systrarna, av Lucinda Riley, är omåttligt populär. Den femte boken i serien har ökat intresset för att se grottbostäderna i Sacromonte i Granada. Grottmuseet är ett besöksmål att rekommendera, vare sig man har läst boken eller ej.
            [headline] => Sacromonte – grottor och plats för romansuccén
            [page] => 0
            [modified] => 20250307095617
            [created] => 20240604082811
            [publishStart] => 20250309065900
            [publishStop] => 20240815182859
            [fullArticle] => Sacromonte – grottor och plats för romansuccén Romanerna om de sju systrarna, av Lucinda Riley, är omåttligt populär. Den femte boken i serien har ökat intresset för att se grottbostäderna i Sacromonte i Granada. Grottmuseet är ett besöksmål att rekommendera, vare sig man har läst boken eller ej. –Börja i grottan där uppe, och fortsätt sedan åt höger.
Den unga tjejen i biljettkassan pekar lugnt innan hon går tillbaka till fikaborden. Det är inte många besökare här. Kanske för att det är tidig förmiddag, kanske för att detta är ett besöksmål som ligger utanför centrala Granada.

Om det inte är för varmt kan man promenera från centrum, annars är lokalbussen ett alternativ, den lilla röda 34:an som går till Sacromonte från Plaza Nueva.

Sacromonte känns som en plats långt borta från Granada, trots att det tar knappt 30 minuter att gå dit från Plaza Nueva. Det känns som att man befinner sig både på landsbygden och i en pittoresk liten by

Efter att ha gått upp för en ganska ansträngande backe och kommit fram till grottmuseet är utsikten mot Alhambra en fin belöning. Här någonstans måste flickan Lucía ha stått och betraktat de gamla murarna innanför vilka hon skulle dansa flamenco som ingen annan, vilket blev början på hennes berömmelse.

Lucía har inte funnits i verkligheten, men för den som har levt sig in i Månsystern, bok nummer fem i den populära romanserien De sju systrarna av Lucinda Riley, är det svårt att tänka sig att allt bara är påhitt.

Serien har fått stort internationellt genombrott: böckerna har sålts i mer än 30 miljoner exemplar och översatts till 37 språk. Kort handlar de om sju systrar som adopterades av en rik man från Schweiz när de var små. Flickorna kom från olika länder i välden, och när deras adoptivfar gick bort fick var och en av dem ett brev med ledtrådar till deras ursprung. Det ledde dem till olika platser i världen.

I Månsystern är det den unga Tiggy som läsaren får följa. En rad händelser leder henne till Sacromonte, där hon äntligen får veta sin ursprungsfamiljs historia. Den kretsar framför allt kring den egensinniga flamencodansaren Lucía, Tiggys farmor, som växte upp i svår fattigdom i just Sacromonte. Historien är fängslande, och den har gjort att läsare över hela världen har fått upp ögonen för platsen. 

Intresset för utomhusmuseet Museo Cuevas del Sacromonte har ökat i och med Lucinda Rileys bok. Men inte så mycket som man skulle kunna tro.
–En del kommer för flamencon, andra för böckerna, eller för kopplingar till den romska världen, säger José som hjälper till i kassan och lånar ut informationskataloger till utländska besökare som inte kan läsa de spanska och engelska informationsskyltarna.

På museet finns tio grottor att besöka. De ger en bild av hur det var att leva här. Den första är en bostadsgrotta. Man bodde trångt med få rum. De tjocka väggarna bidrog till en jämn temperatur, både under vintern och sommaren. Det blev aldrig riktigt kallt, eller riktigt varmt i bostaden.

Vidare ser man bland annat en grotta för djuren, smedja, vävrum, keramikverkstad och festsal. Informationsskyltarna är många, här finns en vilja att levandegöra platsens historia. I Sacromonte var 80 procent av bostäderna antingen grottor eller grotthus där grottan fått en tillbyggnad. 

Sacromonte och dess grottor har framför allt varit hem för spanska romer, både i romanen och i verkligheten, och många levde i svår fattigdom. Grottbostäderna utrymdes på 1960-talet efter långvariga regnoväder som gjorde det allt för farligt att bo kvar på grund av översvämningsrisken. De sista boende tvingades bort mot sin vilja av lokala myndigheter.

De grottor som brukas i dagsläget är främst festlokaler där det fortfarande dansas flamenco varje kväll, som man gjort i Sacromonte sedan flera hundra år. Trots att stadsdelen Sacromonte ligger så nära Granadas centrum, en och en halv kilometer, känns det som att man befinner sig långt borta. Förutom en bostadsgrotta kan man bland annat besöka djurstall, vävstuga och keramikverkstad.  Grottbostäderna var små och man bodde trångt i ett fåtal rum. Från Grottmuseet har man en fin utsikt över Alhambra. 
            [puff] => Trots att stadsdelen Sacromonte ligger så nära Granadas centrum, en och en halv kilometer, känns det som att man befinner sig långt borta.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 42809
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Jag vet inte om detta skulle kunna uppfattas som kontroversiellt. Jag har svårt att förstå hur det skulle kunna vara det, men vill ändå förklara några saker innan jag drar igång. Jag har varit i USA flera gånger, har flera mycket goda vänner från USA, min pappa levde i USA i 30 år och somnade även in där. Jag vet att alla företag i USA inte stöttar den nuvarande administrationen. Jag vet också att en bojkott mot ett visst land ibland drabbar den lokala arbetskraften. 

Men jag tycker att det är sånt man får ta. I huvudsak handlar det ändå om att byta ut mot lokala - i vårt fall spanska eller europeiska alternativ, inte om ett allmänt konsumtionsstopp, vilket rimligen endast flyttar pengaflödena. Efter det så kallade bråket i Vita huset kände jag att jag inte klarade av att inte göra någonting och det är så skönt att kanalisera ilskan och frustrationen på något vis. Känna att man inte endast ser på med en fallande haka och tårar i ögonen.

Jag gick med i den nybildade svenska FB-gruppen ”Bojkotta varor från USA” som på mindre än en vecka fått mer än 60.000 medlemmar. I skrivande stund som är torsdag. Den ökar med cirka 10.000 medlemmar per dag. Det finns ett flertal nordiska och börjar även ploppa upp andra europeiska alternativ. En spansk motsvarighet finns inte i dagsläget. Spansk media har dock skrivit om de nordiska grupperna.

I Latinamerika drog bojkotten igång för ett bra tag sedan och jag har funderat mycket på varför det inte verkar finns en sådan rörelse i Spanien. Jag tror inte det har med ideologi att göra. Kanske är spanjorerna inte lika benägna att protestera på det viset. Och kanske, konsumerar man inte lika mycket produkter från USA? Om man går till de spanska mataffärerna är ju det mesta spanskt i alla fall. Det är enligt mig mycket lättare att konsumera lokalt i Spanien än i Sverige.

Detta gäller såklart om vi talar mat och dryck. Jag köpte för övrigt Mercadonas egen Cola redan förra fredagen och den var god och fick tummen upp av sonen. Däremot innebär bojkotten en rannsakan och utrensning (byte) av teknologiska tjänster. Visst borde man lämna Meta, men jag ser inte att det är möjligt för mig i dagsläget så där får medlen helga ändamålen tills vi har ett europeiskt fungerande alternativ. Det man kan göra är att klicka bort annonserna allt eftersom de dyker upp i flödet.

Med inspiration från FB-gruppen började jag med att byta ut Google på dator och telefon mot Ecosia som är tyskt och dessutom använder sina vinster att plantera träd. Det fungerar bra! Google maps bytte jag mot Here we go (utvecklat av Nokia men numera tyskägt om jag förstår rätt) och även om det känns konstigt - jag är en extrem vanemänniska - så fungerar det förvånansvärt smidigt. Google Translate har jag bytt mot Deepl, även det tyskt. Samt Chat GPT mot franska Le Chat.

Jag slängde i farten även Tinder och Meetic-apparna efter att ha avslutat mina konton. Det lär i ärlighetens namn inte göra någon som helst skillnad på mitt dejtingliv.

Så kommer vi till de lite mer smärtsamma förändringarna. Jag har sagt upp mitt Netflix-abonnemang där jag hade tre dagar kvar och fick skynda mig att se klart andra säsongen av La chica de nieve och Åremorden. Jag missar de två sista avsnitten av Love is blind. Jag famlar ännu i mörkret för att finna en bra alternativ streamingtjänst. Jag tittar en del på SVT Play och köpte för några månader sedan en VPN-tjänst för att kunna surfa anonymt, men det fungerar knappast perfekt. 

Jag försökte men misslyckades att köpa ett abonnemang på Movistar Plus. Jösses vad trött man kan bli på tekniken ibland… Så i veckan landade jag till slut på RTVE Play som är gratis och har börjat titta på Malaka, en thriller som utspelar sig i Málaga. Att ha enkel tillgång till trevliga serier är en del av min vardagliga livskvalitet så här har jag en del att jobba på för att finna en rutin som inte bråkar med mig. Jag har lämnat Netflix förr, men då alltid för att tillfälligt gå över till en annan USA-ägd plattform och fri att återvända när jag vill. Nu känns det så definitivt och epokavslutande. Sorgligt.

Slutligen sade jag upp mitt konto på Amazon och Prime. Detta kommer också förändra min vardag en del då jag är en trogen nätkund och har sett Amazon som ett så himla smidigt alternativ. Men det går ju att nätshoppa på andra sätt också såklart. För varje gång jag har sagt upp ett konto och ett abonnemang har jag angivit ”bojkott av produkter och tjänster från USA” som anledning.

I en värld som för varje månad blivit mer galen och mörk sedan ganska lång tid tillbaka, ger ovanstående mig mening och hopp i det lilla. Det är en rörelse och jag deltar. Jag uttrycker mig. Var och en gör det den vill och framför allt - ingen kan göra allt men alla kan göra något.

            [ingress] => CARIN OSVALDSSON  Efter den senaste veckans händelser har jag anslutit mig till bojkotten av produkter och tjänster från USA. Det har varit intressant och lärorikt på flera sätt.
            [headline] => En ny värld och den krymper
            [page] => 0
            [modified] => 20250307093115
            [created] => 20250306105021
            [publishStart] => 20250308065900
            [publishStop] => 20250902112159
            [fullArticle] => En ny värld och den krymper CARIN OSVALDSSON  Efter den senaste veckans händelser har jag anslutit mig till bojkotten av produkter och tjänster från USA. Det har varit intressant och lärorikt på flera sätt. Jag vet inte om detta skulle kunna uppfattas som kontroversiellt. Jag har svårt att förstå hur det skulle kunna vara det, men vill ändå förklara några saker innan jag drar igång. Jag har varit i USA flera gånger, har flera mycket goda vänner från USA, min pappa levde i USA i 30 år och somnade även in där. Jag vet att alla företag i USA inte stöttar den nuvarande administrationen. Jag vet också att en bojkott mot ett visst land ibland drabbar den lokala arbetskraften. 

Men jag tycker att det är sånt man får ta. I huvudsak handlar det ändå om att byta ut mot lokala - i vårt fall spanska eller europeiska alternativ, inte om ett allmänt konsumtionsstopp, vilket rimligen endast flyttar pengaflödena. Efter det så kallade bråket i Vita huset kände jag att jag inte klarade av att inte göra någonting och det är så skönt att kanalisera ilskan och frustrationen på något vis. Känna att man inte endast ser på med en fallande haka och tårar i ögonen.

Jag gick med i den nybildade svenska FB-gruppen ”Bojkotta varor från USA” som på mindre än en vecka fått mer än 60.000 medlemmar. I skrivande stund som är torsdag. Den ökar med cirka 10.000 medlemmar per dag. Det finns ett flertal nordiska och börjar även ploppa upp andra europeiska alternativ. En spansk motsvarighet finns inte i dagsläget. Spansk media har dock skrivit om de nordiska grupperna.

I Latinamerika drog bojkotten igång för ett bra tag sedan och jag har funderat mycket på varför det inte verkar finns en sådan rörelse i Spanien. Jag tror inte det har med ideologi att göra. Kanske är spanjorerna inte lika benägna att protestera på det viset. Och kanske, konsumerar man inte lika mycket produkter från USA? Om man går till de spanska mataffärerna är ju det mesta spanskt i alla fall. Det är enligt mig mycket lättare att konsumera lokalt i Spanien än i Sverige.

Detta gäller såklart om vi talar mat och dryck. Jag köpte för övrigt Mercadonas egen Cola redan förra fredagen och den var god och fick tummen upp av sonen. Däremot innebär bojkotten en rannsakan och utrensning (byte) av teknologiska tjänster. Visst borde man lämna Meta, men jag ser inte att det är möjligt för mig i dagsläget så där får medlen helga ändamålen tills vi har ett europeiskt fungerande alternativ. Det man kan göra är att klicka bort annonserna allt eftersom de dyker upp i flödet.

Med inspiration från FB-gruppen började jag med att byta ut Google på dator och telefon mot Ecosia som är tyskt och dessutom använder sina vinster att plantera träd. Det fungerar bra! Google maps bytte jag mot Here we go (utvecklat av Nokia men numera tyskägt om jag förstår rätt) och även om det känns konstigt - jag är en extrem vanemänniska - så fungerar det förvånansvärt smidigt. Google Translate har jag bytt mot Deepl, även det tyskt. Samt Chat GPT mot franska Le Chat.

Jag slängde i farten även Tinder och Meetic-apparna efter att ha avslutat mina konton. Det lär i ärlighetens namn inte göra någon som helst skillnad på mitt dejtingliv.

Så kommer vi till de lite mer smärtsamma förändringarna. Jag har sagt upp mitt Netflix-abonnemang där jag hade tre dagar kvar och fick skynda mig att se klart andra säsongen av La chica de nieve och Åremorden. Jag missar de två sista avsnitten av Love is blind. Jag famlar ännu i mörkret för att finna en bra alternativ streamingtjänst. Jag tittar en del på SVT Play och köpte för några månader sedan en VPN-tjänst för att kunna surfa anonymt, men det fungerar knappast perfekt. 

Jag försökte men misslyckades att köpa ett abonnemang på Movistar Plus. Jösses vad trött man kan bli på tekniken ibland… Så i veckan landade jag till slut på RTVE Play som är gratis och har börjat titta på Malaka, en thriller som utspelar sig i Málaga. Att ha enkel tillgång till trevliga serier är en del av min vardagliga livskvalitet så här har jag en del att jobba på för att finna en rutin som inte bråkar med mig. Jag har lämnat Netflix förr, men då alltid för att tillfälligt gå över till en annan USA-ägd plattform och fri att återvända när jag vill. Nu känns det så definitivt och epokavslutande. Sorgligt.

Slutligen sade jag upp mitt konto på Amazon och Prime. Detta kommer också förändra min vardag en del då jag är en trogen nätkund och har sett Amazon som ett så himla smidigt alternativ. Men det går ju att nätshoppa på andra sätt också såklart. För varje gång jag har sagt upp ett konto och ett abonnemang har jag angivit ”bojkott av produkter och tjänster från USA” som anledning.

I en värld som för varje månad blivit mer galen och mörk sedan ganska lång tid tillbaka, ger ovanstående mig mening och hopp i det lilla. Det är en rörelse och jag deltar. Jag uttrycker mig. Var och en gör det den vill och framför allt - ingen kan göra allt men alla kan göra något.
 Bojkotten mot USA breder ut sig över Europa men tycks ännu inte ha nått Spanien. 
            [puff] => Bojkotten mot USA breder ut sig över Europa men tycks ännu inte ha nått Spanien.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 42811
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => 

Klicka här om du vill ladda ner programmet och lyssna offline.

Vill du kommentera programmet och kanske även medverka? Skicka ett röst- eller textmeddelande på WhatsApp-numret +34 679 560 779. Se till att hålla röstmeddelanden kort, om du vill att det ska spelas upp i kommande avsnitt!

Här har du avslutningslåten:


            [ingress] => Det har hänt mycket den senaste veckan och det senaste numret av tidningen SK har blivit omtalat för granskningen av Svenska skolan i Fuengirola. Dagen efter att tidningen kom ut hade Sydkustens chefredaktör Mats Björkman ett möte med skolans ledning, vilket stundtals kändes som om det var fråga om kvarsittning.
            [headline] => SK-podden 80🎙: Kvarsittning i skolan
            [page] => 0
            [modified] => 20250307092817
            [created] => 20250306110343
            [publishStart] => 20250307065900
            [publishStop] => 20240304151059
            [fullArticle] => SK-podden 80🎙: Kvarsittning i skolan Det har hänt mycket den senaste veckan och det senaste numret av tidningen SK har blivit omtalat för granskningen av Svenska skolan i Fuengirola. Dagen efter att tidningen kom ut hade Sydkustens chefredaktör Mats Björkman ett möte med skolans ledning, vilket stundtals kändes som om det var fråga om kvarsittning. 

Klicka här om du vill ladda ner programmet och lyssna offline.

Vill du kommentera programmet och kanske även medverka? Skicka ett röst- eller textmeddelande på WhatsApp-numret +34 679 560 779. Se till att hålla röstmeddelanden kort, om du vill att det ska spelas upp i kommande avsnitt!

Här har du avslutningslåten:

 Veckans podd tar bland annat upp mötet i Svenska skolan i Fuengirola, efter Sydkustens granskning av den pågående konflikten. 
            [puff] => Veckans podd tar bland annat upp mötet i Svenska skolan i Fuengirola, efter Sydkustens granskning av den pågående konflikten.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 42664
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Pagos Del Galir Godello 2023 produceras av Bodegas Virgen de Galir i byn Éntoma i Valdeorras. Godello-druvorna har odlats i skifferjord och skördats för hand. Efter lagring på jästfällningen har vinet fått ligga tre månader på ekfat innan buteljering.

Vinet har en blommig doft och en fruktig fyllighet. Trevlig lime-liknande syra och en lång eftersmak.

Vinet kostar cirka tolv euro. Om man inte hittar det på någon supermercado går det att beställa via amazon.com


            [ingress] => En av mina favoritdruvor från Galicien är godello. Den annars så förhärskande druvan därifrån är ju annars albariño. Tyvärr har priset på albariño ökat markant på sistone. Godello har blivit alltmer populär, dels beroende på ett mer fördelaktigt pris, och dels beroende på att de ofta är något fylligare. Här har jag provat en riktigt trevlig godello från Valdeorras.
            [headline] => Godello är gott
            [page] => 0
            [modified] => 20250307093314
            [created] => 20250214175838
            [publishStart] => 20250306065900
            [publishStop] => 20230910132159
            [fullArticle] => Godello är gott En av mina favoritdruvor från Galicien är godello. Den annars så förhärskande druvan därifrån är ju annars albariño. Tyvärr har priset på albariño ökat markant på sistone. Godello har blivit alltmer populär, dels beroende på ett mer fördelaktigt pris, och dels beroende på att de ofta är något fylligare. Här har jag provat en riktigt trevlig godello från Valdeorras. Pagos Del Galir Godello 2023 produceras av Bodegas Virgen de Galir i byn Éntoma i Valdeorras. Godello-druvorna har odlats i skifferjord och skördats för hand. Efter lagring på jästfällningen har vinet fått ligga tre månader på ekfat innan buteljering.

Vinet har en blommig doft och en fruktig fyllighet. Trevlig lime-liknande syra och en lång eftersmak.

Vinet kostar cirka tolv euro. Om man inte hittar det på någon supermercado går det att beställa via amazon.com

 Björn Andersson bjuder varje vecka på ett tips på något gott spanskt vin. 
            [puff] => Björn Andersson bjuder varje vecka på ett tips på något gott spanskt vin.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 42789
            [sectionId] => 448
            [priority] => 12
            [publish] => y
            [body] => Motorn brummar, vågorna slår ut från motorbåten. Många i gruppen har somnat på sina säten. Vi åker båt på världens högst belägna navigerbara sjö – Titicacasjön – i Anderna.

Jag förstår att de är trötta. Vi har besökt två flytande samhällen, hälsat på invånarna och fått en inblick i hur de lever. Otroligt fascinerande, men ingen av oss skulle vilja byta med dem. Urufolket lever i ständig fukt och kyla, och medellivslängden är inte mer än 65 år. De flytande öarna kräver mycket underhåll, kallt och fuktigt är det. Jag tänker på det klafsande ljudet från när en man körde ner hela armen rakt genom ön vi satt på. 

Vi hade fortsatt till en halvö, badat i det kalla vattnet, bränt oss i solen och fått en mycket god lunch med utsikt över den blå sjön.

Jag vänder mig om och betraktar de sovande resenärerna. Det är en fin grupp och jag önskar så gärna att varenda en av dem ska få två fantastiska veckor i Peru.

Jag njuter. Jag hade fått komma tillbaka till mitt älskade Sydamerika. Känner mig på sätt och vis hemma, men tänker på vilken annorlunda situation jag befinner mig i, jämfört med när jag kom till kontinenten första gången. Ett år skulle jag bo och arbeta som volontär i Bolivia, men jag åkte utan kunskaper i spanska. Nu är jag flytande på språket sedan länge, och upplevelsen är en helt annan.

I Bolivia kunde jag inte tala med någon, eftersom ingen kunde engelska. Det var en oerhörd frustration att inte kunna kommunicera, inte kunna fråga, berätta och förklara, eftersom jag saknade språk ända tills jag lärt mig tillräckligt med spanska.

Nu talar jag med alla. De äldre kvinnorna på marknaderna, folk på gatan, i butikerna, på hotellen. Och lokalguiderna förstås. 

Under resan arbetar vi med lokalguider, var och en expert på sitt område, och jag pumpar dem på information om allt jag vill veta. Och jag vill veta allt!

På Titicacasjön är det Willi som guidade. En stillsam man av quechuafolket som skojar om fotbollsplanen på en av öarna – bollen är mer tid i vattnet än på planen – och om de gifta kvinnorna som sätter hatten på sned när de tar båten in till staden. Hatten på sned visar att man är ogift… 

Nu har jag honom för mig själv. Vi delar ett dubbelsäte i motorbåten, de flesta sover bakom oss eller sitter uppe på taket, och jag försökte hänga med i det Willi berättar.
– Tänk på hur inkafolket konstruerade byggnaderna med perfekt passform på de stora stenblocken. Hur gjorde de det? Ingen vet, sa Willi som en slags retorisk fråga innan han fortsatte vår långa konversation om den gamla tron och de tidigare men fortfarande närvarande gudarna. Wiracocha som skapade världen, Inti – solguden och inkans fader, och Pachamama; moder jord.

Han sitter nära och jag studerar hans ansikte medan han pratar. Ett mycket sympatiskt ansikte. Formen på läpparna, de renrakade kinderna, stor näsa, svart hår. Han berättar och jag suger i mig kunskap.

Trots att de allra flesta peruaner är katoliker har de aldrig övergett sin gamla tro. De spanska erövrarna gjorde allt i sin makt för att radera den ogudaktiga läran i människornas sinnen, men lyckades inte. Peruanerna blandar numera Kristus med traditionella ritualer och religiösa festligheter.

Så mycket jag missade när jag inte kunde tala spanska! Vilket privilegium att få arbeta så här nu, och att kunna tala språket och lära nytt. Så mycket nytt!

Willi rekommenderade mig en bok om de heliga bergen. Jag frågade efter den i en liten bokhandel i staden Cusco, där vi övernattade innan besöket i inkastaden Machu Picchu. Den boken hade de inte, däremot många, många andra om Peru; tro och ritualer, sagor och legender, Machu Picchu och peruanska städer, historia, politik, mat och natur. Jag blev kvar så länge att blodsockret sjönk, och jag fick gå iväg och äta och sedan komma tillbaka och fortsatta välja böcker.

Tänk att kunna spanska, gå in i en så välfylld bokhandel i Peru, köpa böcker som är svåra att finna utanför landets gränser och ta in mer kunskap. Att prata med experter och vanligt folk. Jag är så glad över att kunna spanska.
            [ingress] => ANNIKA ELWING  Att arbeta två veckor som reseledare på en resa i Peru är inget annat än ett privilegium. Och att kunna språket ger en helt annan resa än om man inte kan det. Tänk om jag hade kunnat tala spanska när jag kom till Sydamerika för mer än 20 år sedan!
            [headline] => Lyckan över ett språk
            [page] => 0
            [modified] => 20250307093401
            [created] => 20250304170305
            [publishStart] => 20250305065900
            [publishStop] => 20250831175959
            [fullArticle] => Lyckan över ett språk ANNIKA ELWING  Att arbeta två veckor som reseledare på en resa i Peru är inget annat än ett privilegium. Och att kunna språket ger en helt annan resa än om man inte kan det. Tänk om jag hade kunnat tala spanska när jag kom till Sydamerika för mer än 20 år sedan! Motorn brummar, vågorna slår ut från motorbåten. Många i gruppen har somnat på sina säten. Vi åker båt på världens högst belägna navigerbara sjö – Titicacasjön – i Anderna.

Jag förstår att de är trötta. Vi har besökt två flytande samhällen, hälsat på invånarna och fått en inblick i hur de lever. Otroligt fascinerande, men ingen av oss skulle vilja byta med dem. Urufolket lever i ständig fukt och kyla, och medellivslängden är inte mer än 65 år. De flytande öarna kräver mycket underhåll, kallt och fuktigt är det. Jag tänker på det klafsande ljudet från när en man körde ner hela armen rakt genom ön vi satt på. 

Vi hade fortsatt till en halvö, badat i det kalla vattnet, bränt oss i solen och fått en mycket god lunch med utsikt över den blå sjön.

Jag vänder mig om och betraktar de sovande resenärerna. Det är en fin grupp och jag önskar så gärna att varenda en av dem ska få två fantastiska veckor i Peru.

Jag njuter. Jag hade fått komma tillbaka till mitt älskade Sydamerika. Känner mig på sätt och vis hemma, men tänker på vilken annorlunda situation jag befinner mig i, jämfört med när jag kom till kontinenten första gången. Ett år skulle jag bo och arbeta som volontär i Bolivia, men jag åkte utan kunskaper i spanska. Nu är jag flytande på språket sedan länge, och upplevelsen är en helt annan.

I Bolivia kunde jag inte tala med någon, eftersom ingen kunde engelska. Det var en oerhörd frustration att inte kunna kommunicera, inte kunna fråga, berätta och förklara, eftersom jag saknade språk ända tills jag lärt mig tillräckligt med spanska.

Nu talar jag med alla. De äldre kvinnorna på marknaderna, folk på gatan, i butikerna, på hotellen. Och lokalguiderna förstås. 

Under resan arbetar vi med lokalguider, var och en expert på sitt område, och jag pumpar dem på information om allt jag vill veta. Och jag vill veta allt!

På Titicacasjön är det Willi som guidade. En stillsam man av quechuafolket som skojar om fotbollsplanen på en av öarna – bollen är mer tid i vattnet än på planen – och om de gifta kvinnorna som sätter hatten på sned när de tar båten in till staden. Hatten på sned visar att man är ogift… 

Nu har jag honom för mig själv. Vi delar ett dubbelsäte i motorbåten, de flesta sover bakom oss eller sitter uppe på taket, och jag försökte hänga med i det Willi berättar.
– Tänk på hur inkafolket konstruerade byggnaderna med perfekt passform på de stora stenblocken. Hur gjorde de det? Ingen vet, sa Willi som en slags retorisk fråga innan han fortsatte vår långa konversation om den gamla tron och de tidigare men fortfarande närvarande gudarna. Wiracocha som skapade världen, Inti – solguden och inkans fader, och Pachamama; moder jord.

Han sitter nära och jag studerar hans ansikte medan han pratar. Ett mycket sympatiskt ansikte. Formen på läpparna, de renrakade kinderna, stor näsa, svart hår. Han berättar och jag suger i mig kunskap.

Trots att de allra flesta peruaner är katoliker har de aldrig övergett sin gamla tro. De spanska erövrarna gjorde allt i sin makt för att radera den ogudaktiga läran i människornas sinnen, men lyckades inte. Peruanerna blandar numera Kristus med traditionella ritualer och religiösa festligheter.

Så mycket jag missade när jag inte kunde tala spanska! Vilket privilegium att få arbeta så här nu, och att kunna tala språket och lära nytt. Så mycket nytt!

Willi rekommenderade mig en bok om de heliga bergen. Jag frågade efter den i en liten bokhandel i staden Cusco, där vi övernattade innan besöket i inkastaden Machu Picchu. Den boken hade de inte, däremot många, många andra om Peru; tro och ritualer, sagor och legender, Machu Picchu och peruanska städer, historia, politik, mat och natur. Jag blev kvar så länge att blodsockret sjönk, och jag fick gå iväg och äta och sedan komma tillbaka och fortsatta välja böcker.

Tänk att kunna spanska, gå in i en så välfylld bokhandel i Peru, köpa böcker som är svåra att finna utanför landets gränser och ta in mer kunskap. Att prata med experter och vanligt folk. Jag är så glad över att kunna spanska. Att kunna spanska i Peru är roligt, men Urufolkets barn som bor på Titicacasjön talar bara quechua de första åren. Först i skolan lär de sig spanska. 
            [puff] => Att kunna spanska i Peru är roligt, men Urufolkets barn som bor på Titicacasjön talar bara quechua de första åren. Först i skolan lär de sig spanska.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)