Har jag blivit en gnällspik?

PLUS ANNIKA ELWING Det kändes som om hjärnan rumlade runt som en tvättmaskin. Den trasiga bilen som var för dyr att laga, grannen som skrämt mitt barn och skadat min hund, lilla barnet med diabetes som inte fått tillsyn i skolan, stora tjejen som inte fått undervisning i svenska eller anpassningar för barn med särskilda behov, sparkontot som nästan tömts av det spanska Skatteverket, julresan hem till Spanien som kanske inte blir av, barnbidraget som inte kommer… Det kändes som att det var för mycket på en gång, men kanske har jag bara glömt hur man ser positivt på tillvaron?

PLUS ANNIKA ELWING Det kändes som om hjärnan rumlade runt som en tvättmaskin. Den trasiga bilen som var för dyr att laga, grannen som skrämt mitt barn och skadat min hund, lilla barnet med diabetes som inte fått tillsyn i skolan, stora tjejen som inte fått undervisning i svenska eller anpassningar för barn med särskilda behov, sparkontot som nästan tömts av det spanska Skatteverket, julresan hem till Spanien som kanske inte blir av, barnbidraget som inte kommer… Det kändes som att det var för mycket på en gång, men kanske har jag bara glömt hur man ser positivt på tillvaron?

Det var när jag scrollade igenom en meddelandelista efter datumet då vi tog upp en granne som flydde från sin våldsamme sambo, som det slog mig. Så många meddelanden jag hade skrivit till min kompis, och så negativa de var. Jag kände inte igen mig själv. Jag ser mig som en positiv person, en optimist, men vart har optimismen tagit vägen? Glädjen? Har jag förändrats? Varför skriver jag bara om problem numera? Är det så illa?

Just den här dagen satt jag i telefon med försäkringsbolaget, Trafikverket, hyresvärden, skolan och vårdcentralen samtidigt som jag försökte jobba, men började också fundera på hur det var ställt egentligen, om det verkligen är många bekymmer på en gång, eller om det är jag som har förvandlats till en gnällspik.

Först snuddade jag vid tiden i Spanien innan vi flyttade till Sverige i somras. Huset med trädgården och utsikten över bergen som skulle bli vårt eget hem, där vi skulle stanna. Men som slutade med att vi anmälde säljaren som tagit alla våra besparingar och inte ville sälja längre, trots kontrakt. Ett fall av mobbning i skolan, en hemsk flytt, sambons magsår, och yngsta dottern som fördes i ambulans till sjukhuset när hennes diabetes upptäcktes. Den förfärliga sjukhusvistelsen och tiden efter. Jo, det hade varit tufft, men det var ju innan Sverige så det räknas inte.

Men det har inte varit problemfritt på andra sidan flytten heller. Få ihop ekonomin på en lön och inget annat, inte ens barnbidrag – en påfrestning, minst sagt.

Utmaningar på jobbet. Tre timmars pendling varje dag och mycket övertid, vilket gjort att jag blivit en helgförälder. Ska dessutom jobba två decemberlördagar i rad förutom den vanliga arbetstiden. Jag som hade tänkt julpyssla och greja med barnen.

Vara den enda som har kontakt med fritidsaktiviteter, skola, tandläkare och vårdcentral på grund av språket.

Kampen för att äldsta dottern med autism ska få hjälp och anpassningar i den svenska skolan, samt få undervisning i svenska som andraspråk. Hittills har hon fått sitta med en Duolingo-app för att lära sig svenska på egen hand, hon som dessutom har dyslexi och inlärningssvårigheter.

Kampen för att yngsta dottern, hon med diabetes, ska ha tillsyn även när hennes resursperson inte finns på plats. När sambon har hämtat henne de dagar då resurspersonen varit borta har vi blivit riktigt oroliga. Hon har både haft så högt blodsocker att det inte gått att mäta, och så lågt värde att hon varit slapp i kroppen och orkeslös, och ingen vuxen i närheten.

Ett annat bekymmer är grannarna under oss, som har varit stökiga sedan dag ett, och med lika stökiga vänner som går ut och in i deras lägenhet. För någon månad sedan, när äldsta dottern var ensam hemma, skrek de värre än någonsin och kastade sopor i trapphuset så det satt fast potatisskal och annat på och runt en granndörr i två veckor. Dottern tål inte skrik och blev så rädd att hon kröp ihop i vår stora säng och låg där och höll om katten tills de lugnade ner sig.

Förra veckan hade grannarna slängt, eller tappat, något glasföremål i trapphuset. Det var en massa tunt glassplitter som sambon inte såg när han gick ut med vår hund, men hunden fick det i trampdynorna och vågade inte gå mer i trappan.

När jag kom hem sent den kvällen låg det fortfarande glas både på våningsplanet under oss och i trappan ner till porten. Naturligtvis hade grannarna inte sopat upp det. Jag blev så arg! Tog vår sopborste och sopskyffel, sopade upp allt ända ner till porten, slamrade med kvasten, drämde in den i en av alla prylar som dessa grannar ställt i trappan så kvastskaftet böjdes. Ville som hämnd hälla ner glaset i en av deras öppna säckar med kläder som stod i trappan, men nöjde mig med att välta ner det i en av deras blomkrukor som stor en trappa ner. Knackade sedan på hos grannen strax innan 22 på kvällen och sa vad jag tyckte. Bar sedan ner min rädda hund så hon skulle få komma ut på kvällspromenad.

Sedan var det Skatteverket. Efter sommaren fick jag tillbaka på skatten. Jag förstod inte varför, undrade om pengarna verkligen tillkom mig, frågade revisorn som inte svarade, och vågade inte röra pengarna. Med tiden tänkte jag att det nog hade att göra med att jag avslutat min enskilda firma. Summan på kontot blev en trygghet, jag köpte ett varmt hundtäcke till vår frusna hund, sushimiddag till äldsta dottern då hon glömdes bort när den lilla fick insulinpump, en begagnad matta, vinterskor och lite annat. Men framför allt skulle pengarna göra det möjligt att åka till Spanien på jullovet, bara jag fick några lediga dagar.

Det fick jag!

Men samtidigt som ledigheten blev beviljad meddelade revisorn att pengarna hade kommit till fel konto, det var en av deras andra klienter som skulle ha fått tillbaka på skatten. Det var bara att betala tillbaka.

Det blev väldigt lite kvar på sparkontot. Hur skulle vi nu ta oss till Spanien? Jag vill gärna åka, jag längtar efter vänner och platser, men kan så klart avstå. Men för min autistiska dotter är det resan som håller henne uppe. Det får bli ett eget blogginlägg längre fram, förhoppningsvis är allting löst då.

Den eviga väntan på att Försäkringskassan ska besluta om barnbidrag.

Och så var det bilen. Jag skulle åka och hämta ett paket en kväll när den plötsligt blev stående på en gata. Motorn rusade men bilen rörde sig inte ur fläcken, vilken växel jag än la i.

En snäll människa stannade och bärgade min bil till en bilverkstad, körde mig sedan till paketutlämningsstället och till sist körde han mig hem igen den här iskalla kvällen.

Det verkar vara något med växellådan, bilmekanikern trodde att det skulle bli en reparation på minst 12.000 kronor, och i så fall får vi ta bilen till skroten och klara oss utan.

Och så den vanliga oron för vänsterögat och undran om synen kommer bli så dålig på det att jag inte får köra bil längre. Jag hade väntat i mer än ett och ett halvt år på synundersökning och behandling i Spanien, nu står jag på en ny väntelista i Sverige.

Ja, det var ett eländigt blogginlägg. Det har varit mycket på senaste tiden. Det kan väl förklara att mina meddelanden till kompisen inte har varit så optimistiska den senaste tiden. Men med tanke på vad mycket som kan hända under ett enda år ser jag fram emot 2026. Jag har en stark känsla av att det som bekymrar nu snart kommer att vända.

Annika Elwing