Jag har inte bott i Sverige på 27 år och ska erkänna att jag inte röstade den här gången i riksdagsvalet. Några håller mig förmodligen delvis ansvarig för SD:s framgång därmed. Jag måste dock poängtera att jag är så dåligt insatt i svensk aktuell politik att det hade varit rena lotteriet om jag skulle ha lagt min röst på något parti, bara för att markera att jag inte stöder Sverigedemokraterna.

Min personliga situation är alltså att jag äger rösträtt i ett land där jag inte är insatt i politiken, medan jag endast kan rösta lokalt i det land där jag dagligen bevakar nyheterna sedan mer än 20 år. Som utlandssvensk och svenskspanjor häpnar jag dock naturligtvis över SD:s framgångar och det faktum att det förvandlats till Sveriges tredje största parti.

Att påstå att alla som röstat på Sverigedemokraterna är rasister är nog en sanning med modifikation. Däremot är det intressant att jämföra hur svenskar och spanjorer agerar när de vill uttrycka sitt missnöje med de traditionella partierna.

I Sverige är det tydligt att argumentet simplifieras till att skylla alla problem på människor från främmande länder eller som ser främmande ut. I Spanien finns inte ett uns främlingsfientlighet i missnöjespartiet Podemos, som mycket väl kan bli det tredje största i Spanien i nästa års val.

Podemos tar ställning för de svaga mot det de kallar det politiska och ekonomiska etablissemanget. För dem är de svaga både spanjorer och invandrare och problemet är de som styrt landet, inte de som sökt ett bättre liv i Spanien.

I Sverige, med cirka åtta procents arbetslöshet, skyller mer än en tiondel av befolkningen uppenbarligen främst på invandringspolitiken. I Spanien, med mer än 25 procent arbetslöshet, får inget parti med samma argument mer än några promille av väljarrösterna. Det tål att tänka på.