Missnöjesrörelsen uppstod spontant som en reaktion på ett brutalt gensvar från polisen på en av många demonstrationer under de värsta krisåren. Manifestationerna spred sig som en löpeld runt hela Spanien och miljontals ockupanter bildade regelrätta läger i de flesta städer. Demonstrationerna var fredliga och snart bildades gatuforum där vem som helst fick säga sin mening och där man försökte enas kring gemensamma anspråk.

Främst var rörelsen en manifestation mot det traditionella etablissemanget, där politikerna anklagades för att vara lierade med den ekonomiska makten. De folkvalda ansågs vara marionetter i händerna på storbolagen och främjade de rikas intressen, på bekostnad av den breda befolkningen.

Några, främst extremhögern, kritiserade manifestationerna och krävde att torgen skulle utrymmas av sanitetsskäl. Incidenter uppstod när kravallpolis gick lös, främst vid Plaza de Catalunya, i Barcelona.

Ockupationerna varade flera men ebbade ut. Rörelsen fick visserligen förgreningar som de som omringade riksparlamentet, men snart hade även dessa försvunnit. Det visade sig lätt att sätta fingret på missnöjet, men svårt att försätta det i handling.

Även om missnöjesrörelsen inte fick omedelbara konsekvenser så markerade den en vändpunkt. Makthavarna kände folkets nya krav på insyn och medbestämmande och successivt öppnades administrationerna i större utsträckning. Det gällde inte minst kungahuset.

För fem år sedan sattes frön som på allvar började gro drygt tre år senare. Inför EU-valet 2014 bildades ett helt nytt parti, Podemos, som till stor del baserade sig på missnöjesrörelsens krav. De fick drygt 1,2 miljoner röster och fem platser i EU-parlamentet och i riksvalet förra året blev Podemos det tredje största rikspartiet, med drygt fem miljoner röster. Nu hotar de att tillsammans med Izquierda Unida gå om socialistpartiet i nyvalet.

Missnöjesrörelsen 15-M fick stort genomslag inte bara i Spanien, utan även i andra länder som Storbritannien och USA, där den inspirerade till rörelsen ”Occupy Wall Street”. Det myntades många uttryck under de dramatiska veckorna och två sammansatta verb anses bäst summera vad som verkligen skedde. ”Dormimos, despertamos” (Vi sov, vi vaknade).

Det råder ingen tvekan om att spanjorerna vaknade ur en lång dvala för fem år sedan, men sanningen är nog att de flesta fortfarande är yrvakna. Många av de orättvisor som man protesterade mot då består och det krävs ytterligare några växlar för att kunna förklara spanska folket som helt vaket.

Vem vet om nästa steg i uppvaknandet blir att den nya koalitionen Unidos Podemos (mellan Izquierda Unida och Podemos) hamnar i maktställning på riksnivå efter 26 juni. Mycket tyder på att den kommer att gå om socialistpartiet PSOE med råge och frågan blir om vänstern den här gången kan komma överens för ett maktskifte.