Diktatorn Francos närmaste man var avskydd och hans död vid ett ETA-attentat 20 december 1973 väckte skadeglädje hos många. Det faktum att explosionen slungade Carrero Blancos bil över en hel fastighet föranledde diverse skämt om att han var den förste spanske astronauten, och liknande.

Skämten har existerat i decennier, men fenomenet Twitter och de spanska myndigheternas besatta jakt på det som benämns ”hyllning av terrorismen” är relativt nytt. Det har dock redan tagit sig ett flertal mer eller mindre vansinniga uttryck.
Det är många som kräver en översyn av brottsbalken, om den möjliggör att en ung kvinna hindras att kunna bli lärare för några skämt som lästs och delats av en handfull personer. Men det är som sagt inte det första exemplet.

Vi har de senaste två åren bevittnat hur den som skulle bli kulturråd i Madrid utsattes för en häxjakt och tvingades ställa sig åt sidan för fem år gamla publiceringar av skämt på Twitter. Två artister som anordnade en kasperteater hölls till och med ovillkorligt häktade i fem dagar för en föreställning, som helt felaktigt uppgavs utgöra en hyllning av terrorismen.

Försvararna av processerna, som i de flesta fall representerar extremhögern, hänvisar till den rådande brottsbalken. Det handlar dock inte så mycket om rådande lagar, som vilket tillämpning som görs av dem.

Många har dragit paralleller mellan de processer som drivits mot personer som publicerat mer eller mindre tveksamma skämt (som nästan uteslutande är vänstersympatisörer) och vidriga individer som mordhotat och förolämpat oliktänkande, ofta journalister och människorättsaktivister. Det är knappast någon tillfällighet att de senare, som går fria, har en politisk övertygelse som står långt till höger på den politiska skalan.

Debatten borde handla om var gränsen för humor, ärekränkning, hot och terroristhyllning går, men tyvärr verkar det mer vara fråga om hur en viss politisk åskådning tillämpar lagen för att jaga och försöka sätta munkavle på oliktänkande.