Redan under första året i skolan, när barnen bara var tre år gamla, började inbjudningarna till barnkalasen trilla in. Explosionen kom dock inte förrän året efter. Jag var helt oförberedd. I min sons klass är de uppåt 25 barn och vissa veckor, särskilt på hösten, sammanföll flera kalas efter varandra. Klassföräldrarna har en whatsappgrupp dit inbjudningarna skickas och alla är välkomna. Förra året slogs två klasser ihop och bildade två nya, varpå whatsappgruppen blev dubbelt så stor och alltså inkluderade nästan 50 barn och 100 föräldrar.

Medan kalasen i Sverige ofta hålls hemma och består av ganska enkla tillställningar med fokus på barnen, är de spanska barnkalasen kostsamma, varar tre till fyra timmar oavsett dag i veckan och är lika mycket ett event för föräldrarna. De hålls ofta på ett lekland och är sällan slut innan klockan 21 på kvällen. Jag ska erkänna att jag första året närapå fick panik varje gång det kom en ny inbjudan.

Efter en lång jobbdag förväntades vi mingla runt och kallprata i flera timmar, medan barnen stojade runt i dessa trista industrilokaler med lysrör och fruktansvärt dålig akustik. Det är omöjligt att tacka för sig innan tårtan serverats, vilket sker allra sist. När klockan passerat 21 ska man sedan åka hem med en sockerstinn unge som dryper av svett och som behöver både kvällsmat och bad.

Länge tyckte jag det var helt galet. Ändå tvingade jag mig iväg. Jag kände att jag ville anpassa mig. Mer än ett medvetet beslut var det en intuition och ett mönster som smög sig på. Vi har gått på nästan alla kalas under dessa fyra år. En anledning är att Iván älskar kalas. En annan är att jag i denna galenskap såg att han knöt andra band med sina kompisar än de som det fanns utrymme för i skolan.

Spanska barn är väldigt sällan rädda och blyga och jag är säker på att kalasen har en viktig roll i denna socialiseringsprocess. Det är naturligt för dem både att vara huvudperson på sin egen fest och att kasta sig in i ett hav av ungar och lära sig umgås i ett annat sammanhang. Iván är inte bästa kompis med alla sina klasskompisar, däremot känner han sig väldigt trygg med de allra flesta och jag tror att dessa familjesammankomster har bidragit till det.

Samma sak är det för mig. Idag är jag god vän med flera av föräldrarna och med de allra flesta har jag en avslappnad relation. Det hade aldrig hänt utan de senaste fyra årens kalas. De har hjälpt till att bygga upp en gemenskap och en plattform som är så mycket mer än det kan verka på ytan. Ett sammanhang där föräldrarna känner varandra och barnen tvingas till visst umgänge även utanför skoltid, är verkligen ingen bra grogrund för mobbing och utanförskap.

Iváns födelsedag närmar sig och i år blir det i bästa fall ett coronasäkrat ”svenskt kalas” med max en handfull ungar. Inget lekland. Inget föräldramingel. Jag trodde väl aldrig jag skulle säga det, men jag saknar de där stökiga, bökiga tillställningarna.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es