Min fru Naomi och jag bodde på hotell Club 33 i Marbella och umgicks väl mest med personalen och platschefen Claes Janson. Vi for runt med vår hyrbil till alla sevärdheter inom rimligt avstånd och på vägen till Torremolinos passerade vi de två fiskebyarna Fuengirola och Los Boliches utan att se någon stadsbebyggelse. Torremolinos var svenska turisters tummelplats med ett hänsynslöst hålligång, fylleri och lössläppthet. Ett fyllo ville imponera genom att hoppa ut genom fönstret på andra våningen där han bröt båda benen. Den spanska hotellvärlden blev intervjuad i en svensk tidning och han sa:
–Det var synd att han inte hoppade med huvudet före, för det är en kroppsdel han inte använder.

När vi efter några veckor trodde oss ha sett allt sevärt vistades vi mest på stranden, på krogen och på hotellet där vi blev ett litet kompisgäng. Detta med exotiska öl, vin, och spritsorter var spännande och vi tyckte vi gjorde fynd i de olika butikerna. Så insjuknade platschefen Claes Janson och blev liggande med feber på sitt hotellrum. Jag tyckte att vi kunde väl lika gärna sitta hos honom så han fick lite sällskap och slapp ligga ensam. Claes som var sjuk drack inte en droppe alkohol, men vi andra… Vid denna tid rökte de flesta och detta med att bara röka utomhus hade ännu inte blivit på modet.

Vi satt i timmar hos Claes, drack öl, vin och sprit och rökte. Ibland när vi började förlora sikten så vädrade vi litegrann. Titt som tätt dök det upp någon med ett fynd i form av något nytt fluidum som vi måste provsmaka. Vi spelade och sjöng och berättade dåliga vitsar. Två askkoppar fylldes och när bordet var fullt med tomglas lyfte vi ner flaskorna som vi ställde utmed väggarna. Allt var gemytligt och trevligt.

En av dessa kvällar tyckte min fru att hon och jag skulle gå ut på strandpromenaden för att få lite frisk Medelhavsluft. När vi gått ett par hundra meter hör vi plötsligt en man som ropar:
–Bengt Sändh!
Vi tittade oss förvånat omkring utan att se vem som ropat. Men så såg vi, vid ett bord på en uteservering ett bekant ansikte. Där satt ingen mindre än Olle Adolphson med sin vän arkitekten Oskar von Schmalensee. Vi slog oss ner och Olle propsade på att få bjuda på öl.
Vi fick veta att dessa båda herrar alls icke befann sig på charterresa. De hade seglat hit och deras båt låg i hamnen. Så vände sig Olle till mig:
–Du, det är tolv år sedan jag var i Marbella. Nu känner jag knappt igen mig. Då visste jag exakt var jag skulle gå för att hitta damer, men var fan får man tag på en tjej i dag?
–Inga problem, svarade jag. Häng med upp till takterrassen på Club 33. Där vimlar det av damer och inte en enda äldre än 33 år.

En stund senare satt vi på nämnda takterrass, där det fanns en bar och en pool och ett antal bord. Vi slog oss ner, tog det lugnt och småpratade. Så fick jag en idé:
–Du Olle, platschefen här är en trevlig kille men han ligger sjuk på sitt hotellrum. Häng med ner så gör vi ett sjukbesök.

Sagt och gjort. Vi tog hissen ner till andra våningen. Jag höll upp dörren och lät Olle gå in först. Han klev in över tröskeln, såg ett bord fullt med flaskor och åter fler flaskor utmed väggarna. Claes trodde väl knappt sina ögon när han såg Olle Adolphson, som satte högra handens baksida mot sin panna och förkunnade med hög röst:
–Detta är en drinkares boning!

Efter Club 33 blev Claes Janson krögare i Marbella och sedan debuterade han som bluessångare med en märkligt vacker stämma. Om du inte hört honom så finns han på YouTube. När Alice Babs gjorde sin sista turné i Sverige var det tillsammans med Claes och när de två möttes sa hon:
–Det skall bli underbart att få sjunga med han som har en kyrka i halsen.
Claes och Olle lärde känna varandra och de glömde aldrig sitt första möte i Marbella.

När jag sitter här och skriver far tankarna runt och jag fascineras av att jag var god vän med en man vars far var gift med en dam som tidigare varit författaren August Strindbergs fru. Så här: Olles pappa var skådespelaren Edvin Adolphson och han var en tid gift med skådespelaren Harriet Bosse som varit Strindbergs tredje fru. Historien om hur August och Harriet träffades är intressant. När August som skrev teaterpjäser hade fyllt 54 träffade han Harriet, som var 23, och hon har själv berättat hur det gick till:
–Strindberg lade sina händer på mina axlar och såg djupt och innerligt på mig och frågade:
”Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse? Jag neg och svarade helt hypnotiskt: ”Ja tack.” Och så var vi förlovade.

Ett år senare födde hon en flicka som fick namnet Anne-Marie.