Länge var planen att vi skulle besöka Marrakech över påsken, men i takt med att vi började förstå vilken otroligt stor plats påsken har i den spanska kulturen och vi insåg att vi faktiskt vill upptäcka Spanien nu när vi bor här så lades de planerna på hyllan till framtiden. Istället bokade vi två nätter i Ronda. Innan jag flyttade hit hade jag aldrig hört talas om staden, men väl här nere påpekade i princip alla att vi var tvungna att upptäcka platsen med den mäktiga ravinen. Dessutom såg jag alla otroligt vackra bilder och filmer som Sydkusten publicerade på sin Facebooksida och alternativet att inte resa dit var som bortspolat.

Dagen efter att vi bokat hörde två av mina barndoms- och gamla teatervänner av sig och ville komma på besök över påsken. Vad vore bättre än att få upptäcka en så mytomspunnen plats än med goda vänner? Om den inte skulle leva upp till förväntningarna skulle i alla fall umgänget vara bra. Vi bokade en ny lägenhet med fler rum och adderade några bussbiljetter.

Vi tog buss 304 från Benalmádena till Ronda på långfredagsmorgonen och faktum är att bara själva bussresan var häpnadsväckande. Sträckan från Marbella och inåt landet, över bergen och genom skogarna var magisk. Det var till och med så mina gamla tjugofemårskrisdrömmar om ett motorcykelkörkort kom tillbaka. Tänk att blåsa runt där på serpentinvägarna med utsikten över både land och hav. Vi får se om det kan ske om några år när trettioårskrisen troligtvis når sin kulmen.

Kanske underförstått ankom vi till busstationen i Ronda. Den var mindre häpnadsväckande, faktiskt bara trist och ful. Hungriga och med en hel del packning att släpa på innan vi kunde få tillgång till boendet slank vi in på en liten, typiskt spansk, restaurang. Där blev det en torr tortilla de patata, en alldeles för smörig ”bocadillo” och en ljummen cerveza. Allt som kunde tänkas vara häpnadsväckande var som bortblåst. Var det det här som var Ronda? Hade vi dragit med våra gäster som kommit från både Österrike och Sverige till det här?

Nåja, jag visste ju att vi inte hade sett bron och bergsklyftan ännu. Så efter att vi först nästan sprungit rakt in i ett processionståg och sedan lämnat av bagaget i lägenheten begav vi oss mot de äldre stadsdelarna. Och det var vi ju inte ensamma om. Där var otroligt mycket folk. Troligtvis på grund av att det var just påsk och då passa på att uppleva de mäktiga, märkliga och mystiska processionerna på just den här platsen. För det ÄR en plats man vill besöka!

Jag skulle vilja påstå att alla bilder och filmer från Ronda är en underdrift av det vackra och häftiga man upplever på plats. Det här var så mycket mer. Att få se staden på klippornas kant gav mig nästan gåshud. Och att få se alla turister hålla sina telefoner över den hundratjugo meter djupa ravinen gav mig stresspåslag. Vi vandrade runt lite i gamla staden och jag kände mig tacksam för att vi bokat två dygn, så att vi skulle hinna stanna och fotografera varenda liten detalj vi ville föreviga.

Så flöt helgen på. Vi gick och gick, stannade och fotograferade allt vi såg, åt god mat på både turistiga och autentiska restauranger, besökte souvenirbutiker igen och igen (i en butik fick jag syn på sexton gamla kakelplattor som jag blev sugen på att hänga upp på väggen i ett framtida hus. Dessa skulle kostat 240€ vilket gjorde att ångesten bitvis tog över mina tankar och till slut landade jag i beslutet att inte köpa. Men jag drömmer fortfarande om de där j*kla kakelplattorna som hade varit så vackra på väggen och ett fantastiskt minne!). Det blev dessutom besök och dans på barer, det blev yatzy på café och det blev så mycket processions-rökelse inandats att jag nästan glömde bort hur frisk luft kändes.

Hela helgen överträffade faktiskt alla de höga förväntningar jag hade på förhand. De bästa vyerna var nerifrån den lilla floden, bara ett par meter från vattnet och tittandes upp mot bron, samt vyn från staden. Åkrarna och bergen gav mig ett sådant lugn i kroppen att det kändes som jag drömde. Jag tror min flickvän och jag sa ”tänk att ha ett sovrum och vakna upp till den här utsikten varje dag!” kanske hundrafemtio gånger på två dagar.

När vi om några år kommer tillbaka till Andalusien för en semester är drömmen att hyra ett hus i utkanten av Ronda. Kanske har jag då ett motorcykelkörkort och kan fladdra fram och tillbaka på serpentinvägarna. I annat fall får jag hyra en moppe. Det kan också vara häpnadsväckande.