Efter två månader i Sverige var det inte bara hemmet och vännerna vi saknade, utan även maten. Det hade blivit en överdosering av kanelbullar, svensk pizza, halvfabrikat, lösgodis och korv i bröd – det sista har tydligen blivit Sveriges nationalrätt. Överallt finns korv med bröd att köpa. Inte bara i kiosker och på bensinstationer, utan i små gallerior, vid lotterier, på badhus, konserter, sportklubbsevenemang… Hur många korvar med bröd kan man äta under en sommar? För oss har det blivit ett oräkneligt antal.

Barnen längtade efter god frukt; vattenmelon, mango, sambon och jag längtade efter smakrika och billiga grönsaker.

När barnen och jag kom hem var kylskåpet fullt av tomater i alla storlekar. Sambon hade redan tagit emot en stor grönsakskorg av ekoodlaren här i närheten. Potatis, lök, squash, vitlök och paprika fanns också. I vinrankorna hängde klasar med druvor och persikor hade ramlat ner på marken. Men en ordentlig vattenmelon behövde vi, och något annat som jag saknat mycket: en god chorizo. Ju mer jag tänkte på chorizon desto mer insåg jag att jag måste ta bilen och åka och handla.

Den lilla butiken i Galaroza är ett säkert kort för stora, goda vattenmeloner, och chorizon skulle köpas i Fuenteheridos. I matbutikens köttdisk brukar två sorters chorizo erbjudas, dels handlarnas korv från egna grisar, dels en lång, tjock variant av vilken önskad bit skärs. Just den tjocka ville jag ha. Mmm, jag kände nästan den starka doften av den redan, strävheten i munnen, den mjuka korven, lite picos till den… Det kittlade i gommen.

Jag packade in barnen i bilen och gav mig iväg. Blev förvånad när jag såg att vattenmelonbutiken var stängd, men körde vidare. När också min chorizo-handlare hade stängt blev det direkt konstigt. Vad var detta? Varför var det stängt en fredag klockan tolv på dagen? Hela Fuenteheridos låg öde. Restaurangerna igenbommade, till och med den vid torget. Jag började ana oråd. Det var väl inte någon lokal helgdag nu i gen?

Vi åkte vidare mot Aracena, men svängde först in i byn där sambon jobbar. Han ville så gärna träffa oss en stund. Vi hade bara setts kvällen innan när han hämtade oss vid tåget, och efter jobbet skulle han själv ta tåget till en hårdrocksfestival norröver.

Jag svettades lite när jag fick möte på bygatan, jag har visst hunnit tappa vanan att köra i små andalusiska byar under sommaren, och medan jag backade undan för att låta den andra bilen köra förbi hörde jag smällarna. Reagerade över att även denna by tycktes tömd på folk. Nya smällar, och en kyrkklocka som spelade en konstig melodi.

Därefter fick jag förklaringen. Alla små bergsbyar i trakten firade romería. Människorna hade gett sig av tidigt på morgonen mot utsiktsbergen Peña Arias Montano. Sambon hade haft en massa vagnar och folk framför sig på vägen till jobbet och kom för sent av den anledningen.

Dessa lokala festligheter. Ibland kan man bli tokig på dem. Plötsligt stängs riksvägar av, det exploderar smällare och alla verksamheter stänger.

Före sommaren skulle jag fotografera till ett reportage om Huelvas stränder, som senare publicerades i Sydkusten. Det var vackert väder och jag hade planerat att avsluta dagen vid en särskilt trevlig plats vid havet för att fotografera den i det mjuka kvällsljuset. Jag körde österut från Ayamonte, såg naturen skifta färg i kvällssolen och svängde in vid Cartaya för att köra mot havet. Åkte förbi en skylt som… Ja, vad stod det? Att vägen var avstängd? Nej, det kunde inte stämma.

Jag körde vidare, men kom inte långt eftersom vägen var… Ja, just det, avstängd. Hur kunde denna huvudväg mot alla samhällen vid havet stängas av bara så där? Jaja, här gällde det att vara kreativ. Jag körde tillbaka och tog till vänster vid en fabrik för att köra förbi avspärrningarna via en parallell väg, men det gick inte. Den vägen var också avstängd. Nu började det bli besvärande. Jag behövde komma fram till havet innan solen gick ner.

Jag rundade samhället och började snirkla mig fram på små landsvägar mellan fälten, chansade i korsningar, mitt lokalsinne har blivit riktigt bra med åren, jag visste riktningen. Jag passerade små hus, lador och nya fält, trodde att det skulle gå vägen, ända tills jag mötte ett par som kom ridande på en häst prydd med bjällror. Kvinnan vackert klädd i en typisk traje de flamenca (flamencodräkt), mannen bar hatt på huvudet. Jag körde långsamt förbi dem för att inte skrämma hästen, men såg strax därpå ett ekipage med vagn. Och sedan ytterligare ett.

Med en orimlig envishet fortsatte jag en kilometer till, med allt fler hästekipage på vägen, tills det slutligen tog stopp. Vägen som jag nådde var helt full av hästar, vagnar och festklädda människor. Det var bara att parkera vid vägkanten. Här skulle ingen kunna passera den närmsta timmen åtminstone.
–Vad är det här, frågade jag en kvinna.
Romerían. De är på väg till San Isidro, svarade hon.
–Vet du om det finns någon annan väg till havet?
Hon rådfrågade vännerna, och de konstaterade allihop:
–Nej. Vänta tills alla har passerat.

Jag skulle inte komma fram till havet innan det blev mörkt, det fanns ingen möjlighet. Jag gav upp.

Det blev allt mer folk på vägen, tre fnittriga festklädda tjejer smög bakom min bil för att kissa, och en liten ponny med två ungar kryssade mellan de större hästekipagen. Irritationen över mina missade bilder släppte. Det var bara att njuta av synen. Ett andalusiskt landskap med tusen festklädda människor och hästar med bjällror. Eleganta hattar och ridspön, klänningar med volanger i alla tänkbara färger, matchande skor och smycken, och så mycket skratt, musik och glädje på en gång.

Kan man stå emot det? Nej. Det är bara att stå stilla och glädjas över vad man får vara med om.