Till mina fasta uppgifter hör att sela på hästen, spänna för en flakvagn och köra två femtioliters mjölkflaskor till pallen vid stora vägen och hämta hem en mindre flaska skummjölk till kalvarna. En morgon när jag spänt för står jag framför hästen och tar mig en prilla av märket Stockholms-Ettan. Så får jag idén att hålla upp hästens underläpp och bjuda på snus. Hästen böjer ner huvudet och stryker av prillan mot sitt högra ben. En stund senare gör jag om mitt hyss med samma resultat.

Så fortsätter jag några dagar och en dag väljer hästen att behålla snuset. Tillvänjning går tydligen fortare för hästar än för människor. Efter ett par veckor tigger han snus. När jag står framför honom och tar en prilla knuffar han till mig med mulen och får sin ranson. Detta fortsätter jag med så länge jag är i Bjästa. Sju år senare, när jag på folkparksturné framträder i Örnsköldsvik kommer rättaren och frågar om jag minns honom vilket jag bejakar.
–Ja, det var ju du som lärde hästen att snusa. Sedan var vi tvungna att alltid ha en dosa snus i stallet. Annars blev han orolig.

En afton när jag sitter på mitt rum och kliar på gitarren hör jag min kollega Gunnar skrika mitt namn nere på gårdsplanen:
–Bengt, Bengt! Tjuren är ute. Skynda dig!

Tjuren är förvisso stor och ser farlig ut men han är ganska from. Han gruffar och bölar ibland i sin spilta. Det ligger en meterlång slang utanför och tar jag den och slår den i spiltans vägg så smäller det rejält och tjuren blir tyst. Jag vet också att hans klövar behöver klippas. men det har inte blivit av. Han har därför lite svårt att gå.

När jag tittar ut ser jag tjuren göra sina lovar på gårdsplanen. Jag börjar med att springa in i ladugården och hämta en hink halvfylld med havre. Nu börjar vi jaga det väldiga djuret som springer upp längs en grusväg. Hundra meter upp, till höger om vägen, är en liten tunn remsa med tallskog och sedan ett grustag som stupar i fyrtio graders lutning tjugo meter ner. Hamnar han där kan han rasa ner och skada sig ordentligt. Jag kommer upp lagom för att se tjuren fara ner för grustaget. Det går förvånansvärt bra. Han åker på rumpan med båda frambenen utsträckta framför sig. Vi hasar efter och nu har tjuren valt att ta vägen rakt ner mot Bjästa centrum och busstation.

Så här på sommarkvällarna är det byns samlingsplats så vi springer efter och skramlar med havrehinken. Tjuren har ledsnat på att springa. Han lufsar in på det lilla torget ett halvt varv och nu är platsen folktom. Alla har räddat sig in på konditoriet och i busstationens väntsal. Tjuren stannar och tittar sig fånigt omkring. Jag går fram med hinken och nu är havren det mest intressanta. När han ätit ur den sticker jag och Gunnar varsin långfinger i nosringen och leder hem rymlingen som snällt följer med och jag tänker: Aldrig har jag väl sett ett torg avfolkas så fort.

I byn finns en ung man med titeln kontrollassistent och vad är det då? Jo det är en ung man som far runt i ladugårdarna och kontrollerar fetthalten på mjölken. Vi umgås en del. En eftermiddag går jag för att besöka denne min vän och söker mig till hans boning. När jag bultar på dörren är det ingen som öppnar. I stället hör jag en massa oljud och förstår att jag hamnat mitt i ett familjegräl. Jag öppnar dörren, går igenom farstun och in i köket. En kvinna skriker och hennes berusade make vinglar omkring med en stor kökskniv och försöker se farlig ut. Jag försöker ingripa och faller baklänges. Han kommer skrikande emot mig, men då sätter jag min vänstra fot bakom hans ena häl samtidigt som jag med min högra fot pressar mot hans knä så att han faller baklänges. Detta knep har jag lärt mig genom att titta på bilderna i Viking Chronholms lärobok i Jiu jutsu, men tidigare har jag bara använt det under övningar på min lillebror.

Berndt ligger på golvet och verkar ha svårt att resa sig. Jag tar helt lugnt ifrån honom förskäraren som jag kastar ut i farstun. Det hela slutar med att han ligger i kökssoffan och gråter, men en stund senare har han bett sin fru om förlåtelse så det hela avslutas med att vi sitter vid köksbordet, dricker kaffe och doppar hembakade bullar.

Ett betagande vackert slättlandskap mellan två skogklädda höjder. Lätta och varma brittsommarvindar. Två stora åkerfält åtskilda av ett tvåhundra meter långt dike. Det surrar av knott, mygg och bromsar där jag går i det meterdjupa och torra diket. Min uppgift är att röja bort högt gräs, buskar och sly. Att rensa diket. Mina redskap är spade, fogsvans och yxa och jag har hunnit tjugo meter. Jag jobbar hårt och svettas ymnigt när jag slänger upp allt sly på den vänstra åkern för att sedan kunna köra det därifrån med häst och vagn.

De grövsta stammarna är tre centimeter i diameter och dem tar jag med sågen. Men så tar jag yxan och hugger ett djupt jack i en stam. Jag tror att den är i det närmaste kapad och slår till den lite nonchalant med yxans baksida. Stammen som är seg, fjädrar och skickar tillbaka yxan som träffar min vänstra knäskål. När jag tittar ner så ser jag ett fyra centimeters snitt i byxbenet och i samma stund känner jag någonting varmt som rinner efter smalbenet. Jag känner ingen smärta men drar ner byxorna för att se ett ganska stort jack ur vilket blodet flödar. Jag drar upp byxorna och nu känner jag en lätt smärta och inser att jag måste få såret ombundet. Jag haltar den trehundra meter långa vägen till ålderdomshemmet där husmor förklarar att såret måste sys, varför man skjutsar mig till provinsialläkaren som tråcklar ihop det hela och förbinder med kompress och gasbinda. Besöket slutar med att han förbjuder mig att arbeta de närmaste fjorton dagarna.

Jag skall helst inte stödja på benet så jag sitter mest på mitt rum och klinkar på gitarren, men även detta blir långtråkigt så jag gör små utflykter i det allra närmaste grannskapet. När jag ledsnat på detta lånar jag en cykel. Där kan jag stå stilla med mitt vänstra ben på den högra pedalen och sparka mig ner till busstation. Rättaren lyckas inte riktigt dölja att han tycker det är trist att jag inte kan arbeta. Det tycker även jag varför jag avbryter konvalescensen efter en vecka och jobbar på efter bästa förmåga med lantbrukets olika sysslor.

En afton möter jag en mycket vacker flicka vid busstorget. Jag öppnar ett samtal och frågar om jag får bjuda henne på konditoriet och strax sitter vi där med varsin kopp kaffe med mazarin. Under samtalet får jag veta att hon vunnit en skönhetstävling och blivit vald till Örnsköldsviks lucia föregående jul. Jag följer henne hem till ett av de egnahem som ligger i närheten av vårdhemmet. Hennes pappa är skogsarbetare och det är aldrig tal om att jag skall följa med in.

Hon heter Ragnhild och är verklig skönhet. Jag jämför alla flickor med min första stora kärlek Birgitta. Var hon lika vacker som Ragnhild? Svårt att säga. Det rör sig här om inkommensurabla skönheter. Ragnhild är nog den vackrare, men Birgitta är kanske den sötare. Ragnhild är så vacker en kvinna kan bli. Hon har rena drag som Greta Garbo. Jag träffar henne några eftermiddagar efter jobbet. Hon berättar att hon vill åka till Stockholm och gå på Kim Söderlunds mannekängskola. Eftersom jag inte kan följa med Ragnhild hem så föreslår jag att vi skall gå hem till mig, men det vill hon inte. Vi går långa promenader och jag söker hela tiden efter något ställe där vi kan vara ensamma och en kväll hittar jag en syrenberså där vi vänslas en stund. Några sena eftermiddagar tillbringar vi tillsamman på mitt rum och där händer väl ingenting ovanligt.

Några år senare när jag är gift och har en liten dotter går vi runt på Skansen. Där fanns då en ganska djup grop med ormar. Vi står länge utan att kunna se någon orm. Så får jag se stjärten på en huggorm. Jag böjer mig ner och får tag på dess stjärt och lyfter upp den på rak arm för att visa hustru och barn. Då hörde jag en kvinna skrika till bakom mig. Jag vänder på huvudet och ser Ragnhild med en förskräckt min. Nu är hon stylad och välfrissad och har sällskap med en snobb.

På 60-talet kan jag läsa en helsida om henne i en kvällstidning. där hon presenteras som ”Vår stjärnmannekäng” i Paris. Vår första stora supermodell kallar man henne. Senare är hon förlovad med arabisk prins innan hon far till Hollywood, gifter sig med en filmproducent och medverkar i en film tillsammans med bland annat Liz Taylor. Hon bor en tid hos Greta Garbo.

Jag har nu haft kontakt med en brorson till henne i Örnsköldsvik. Han försöker samla så mycket bilder och fakta om sin faster som möjligt. Av honom har jag fått veta att hon kom hem till Sverige där hon levde sin sista tid innan hon dog i cancer år 2005. Han berättade också att de tittat på teve tillsammans och då jag dök upp i rutan hade hon sagt: ”Honom känner jag”.

Sommaren är över. På pensionärshemmet är man besviken över att Waldtraud inte kommer som hon lovat. Hon behövs verkligen då man saknar personal. Jag funderar över detta med Waldtraud och varför hon aldrig besvarar mina brev. Undrar om hon verkligen är gravid.

Nu är det lättare att avvara en extra dräng då all skörd är avslutad och vintern nalkas. I mitten av oktober säger jag upp mig med omedelbar verkan, sätter mig på tåget och far hem till mamma som sin vana otrogen bor kvar på Drottninggatan 89 i Stockholm.