Denna syssla hade jag provat några gånger tidigare. Som inom alla andra yrken får gårdsmusikanten blick för jobbet. Jag lärde mig snabbt var det var mest lönsamt att spela. På vardagarna var det klart bäst om jag lyckades smita in på de stora kontorshusen i city. Där kunde det hänga massor av tjänstemän ut genom fönstren och kasta mynt till mig och det hände vid ett par tillfällen att jag fick ihop en hel dagslön på en halvtimme. Vackra lördagskvällar om våren sökte jag mig till de stora hyreskasernerna på Södermalm. Där fick jag gamlingarna att minnas sin ungdoms gårdsmusikanter ty på trettiotalet var gårdsmusik någonting vanlig förekommande.

Jag minns en mycket gammal gumma som bad mig sjunga Barnatro och det mötte inte några som helst hinder, då jag vistats på Frälsningsarméns pojkhem i fem år. Gumman som bodde på nedre botten fick tårar i ögonen och räckte mig med darrande hand en apelsin och gav mig sin välsignelse.

På bakgårdarna sjöng jag visor som Oxdragarsång, Calle Schewens vals och en del av tidens schlager. Ibland lurade jag med mig någon musikalisk kompis, men det lönade sig bättre att gå ensam. Lösa mynt smattrade i asfalten. Hoptejpade myntpaket dunsade ner och plastpåsar sprack vid nedslaget.

En dag råkade jag spela på en gård där det fanns en skola där unga damer fick lära sig tillskärning och sömnad. De jävlades genom att sy in mynten i en seg sidenpåse varför jag måste uppsöka en butik och låna en sax. Ensamma femöringar var jag alltid misstänksam emot då illasinnade individer kunde värma dessa mynt på gasspisen innan de slängde ut dem. Det hände att de fräste om mynten när de hamnade i vatten eller snö.

En dag hade jag sökt mig in på en lite trång gård på Vasagatan. Först tänkte jag vända men så fick jag för mig att det kunde sitta kontorister bakom de stängda fönstren. Jag drog två låtar utan att märka tillstymmelse till liv. Detta till trots började jag på en tredje visa då gården formligen exploderade så jag höll på att hoppa ur skorna. När jag tittade upp såg jag ett trettiotal tjänstemän som hängde på ett takräcke som löpte runt en altan vid gårdens övervåning. De hade samlat ihop en stor mängd mynt i en påse som exploderade vid nedslaget. Mynten spred sig över hela den lilla gården så nu hade de extra roligt på min bekostnad. Men jag tog den sista poängen för vid porten stod en gammal piasavakvast lutad. Den tog jag och sopade ihop alla mynt med, under stort jubel från altanen.

Min karriär som gårdsmusikant inskränkte sig inte bara till Stockholm. En dag for jag på turné för att pröva lyckan i Södertälje, Nyköping, Göteborg och några andra städer. Sedan beslöt jag mig för att göra en internationell karriär genom att lifta till Oslo. Men så hamnade jag på en gård där jag inte fick ett öre, trots att jag sjöng i över tjugo minuter och massor av människor rörde sig bakom de stängda rutorna. Jag packade ner gitarren och gjorde ett snöpligt återtåg. När jag gick ut genom porten såg jag en skylt som jag missat på vägen in. På den stod det:

DET NORSKE DÖVEINSTITUT

Detta med gårdsmusik sysslade jag med även sedan jag blivit etablerad artist. Det var lite nostalgi över det hela och många blev glada när jag dök upp. En vacker höstkväll då jag sjöng på Södermalm tittade jag in till min vän Sid Jansson, som bodde på nedre botten i ett nytt hus på Katarina Bangata. Jag hade fått en idé. Jag förklarade för Sid att vi måste slå vakt om traditionen med gårdsmusik genom att bilda Gårdsmusikanternas Riks Organistation GRO. Sid var mycket skeptisk. Då tog jag min gitarr och hoppade ut genom hans köksfönster och började sjunga Havsörnsvals för full hals. Det var en bakgård med många fönster och balkonger. Nu blev det fest och snart rasade pengar omkring mig. Folk applåderade och ett par passade på att ta en svängom på sin balkong. Efter tjugo minuter klättrade jag in till Sid och slängde hela mitt byte på hans överkast varpå han hjälpte mig räkna. Det blev 47 kronor och det var en stor slant på den tiden.

Sid var mäkta imponerad och tände på idén om en riksorganisation av gårdsmusikanter. Tro det eller ej men det tog oss en vecka att få en väldigt massa artister att gå ut på gårdarna i tjugotvå svenska städer. Vi använde oss av pressutskick, djungeltelegraf och radio och teve hängde på. Det spred sig som ringar på vatten mellan såväl yrkes- som amatörmusiker.

Följande söndag stod jag på trappan vid Sergels torg, där musikanterna fick dra varsin lapp som jag textat. På lappen kunde de läsa på vilken gata de skulle gå. Detta för att inte flera skulle samlas på samma gata. Det var inget dålig uppbåd. Här märktes många av tiden storheter som Sigge Fürst, Monika Zetterlund och Monika Nielsen, Anders Börje, Cornelis, Fred Åkerström samt alla trubadurkollegor, liksom några fiolspelemän från Dalarna och Hälsingland för att nämna några. Vi hade också budat dit ett stort antal söta flickor som skulle följa med musikanterna och plocka pengar.

En gammal tradition i många stadskvarter var att grannarna brukade samlas till en gårdsfest en eller flera gånger per år. Detta ville vi också verka för så vi höll en gårdfest i ett stort hyreshus på Kungsholmen, ett kalas på Söder och ett i den nybyggda förorten Flemingsberg. Allt bevakades av press radio och teve. Vi åt, drack, spelade och dansade till långt fram på småtimmarna. Men före gårdfesterna gick vi på Freden, där vi åt och drack. Hovmästare Olsson var förtvivlad. Han och personalen räknade kopparslantar till långt fram på småtimmarna.

Ack ja, Detta med gårdsmusik kan vi bara glömma idag. Nu är det telefoner och hemliga koder vid alla portar. Nu isolerar vi oss i varsin modul där vi kan lyssna till allt från Håkan Hellström till Bach i våra elektroniska apparater. Det fanns de som kallade gårdsmusik för maskerat tiggeri men jag minns att det var festligt på bakgårdarna då musikanterna kom. Ett välkommet avbrott i tillvaron. Grannarna blev glada och umgicks med varandra och hängde ut genom fönstren. Tanterna kom ut ur tvättstugan och ställde sig att lyssna vid piskställningen. Då var det inte så långt mellan hjärta och hjärta.