Sveriges roll i Andra världskriget – 1

PLUS BENGT SÄNDH I samband med en förintelsekonferens där statsminister Göran Persson blev intervjuad i tv sa han: ”Sverige har ingenting att skämmas över när det gäller det Andra världskriget”. Jag häpnade. ”Är karl´n helt historielös?

PLUS BENGT SÄNDH I samband med en förintelsekonferens där statsminister Göran Persson blev intervjuad i tv sa han: ”Sverige har ingenting att skämmas över när det gäller det Andra världskriget”. Jag häpnade. ”Är karl´n helt historielös?

När Sveriges roll i Andra världskriget kommer på tal så finns det två läger. En del menar att den svenska regeringen räddade oss undan kriget genom att föra en klok eftergiftspolitik. Det är fel. Det var inte vår regering som räddade oss. Det var ryssar, britter, fransmän, amerikaner och soldater från 37 andra länder. Sverige hade däremot ett par hundra soldater som slogs på Hitlers sida. När detta krig kommer på tal skall vi svenskar ikläda oss en passande rodnad, inte bara på kinderna utan över hela kroppen.

”Hade inte vi försett Nazityskland med järnmalm och kullager och tillåtit transitotrafiken hade Hitler ockuperat oss” tycks vara den allmänna meningen. Det finns ingenting som tyder på att det är sant. Hitler ockuperade våra grannländer Danmark och Norge för att spärra in Skagerack och Östersjön för de allierade. Hans andra skäl var att han ville anlägga ubåts- och flygbaser i dessa länder för planerade anfall mot Storbritannien. Det tredje skälet var att han ville skydda malmtransporterna.

Hitler hade ingen nytta av att ockupera Sverige. Han sa själv i ett uttalande sommaren 1940: ”att Sverige befunne sig i kniptången, och att en militär aktion mot detta land därför vore överflödig och ur ekonomiska och andra synpunkter till direkt skada för tyska intressen.”

I händelse av ett tyskt anfall kunde vi lätt göra gruvorna obrukbara för åratal framåt. Samma sak kan gälla kullagerfabrikerna. När de tyska arkiven öppnades av de allierade efter kriget kunde man inte finna minsta lilla antydan till anfallsplaner mot Sverige och när advokat Hugo Lindberg intervjuade Hermann Göring i Nürnberg, några dagar före dennes självmord, förnekade Göring att det någonsin funnits några anfallsplaner mot vårt land. Han hade, i det läget, ingen anledning att ljuga. Även om det hade funnits en reell fara för ett tyskt anfall – hade vi då rätt att rädda vårt eget skinn genom att förlänga kriget för övriga världen med cirka två år?

Tyskland fick drygt 90 procent av järnmalmen till sin rustningsindustri från Sverige. När den svenska regeringen träffat ett avtal med de allierade om hur mycket malm vi fick leverera till Tyskland, kringgick vi denna överenskommelse genom att leverera malm till Polen som ju var ockuperat av tyskarna. De polska arbetarna drevs som slavar i gruvorna och medan deras egna barn frös och svalt gick resultatet av deras arbete till Sverige i utbyte mot järnmalm till den tyska krigsmaskinen.

I USA fanns ett tyskt företag som tillverkade kullager. Wallenbergs fick betalt från den tyske ägaren för att maskera denna fabrik genom att påstå att den var svenskägd och Wallenbergs fabrik. Detta fick han även Sveriges regering att intyga. Men när USA ville köpa företagets produkter påstod man att de redan var tingade av Argentina, som tog emot dem för att skicka dem vidare till Tyskland. Amerikanska arbetare gjorde på så sätt kullager till Hitler mitt under brinnande krig.

På liknande sätt handlade Sverige även under Första världskriget, då vi köpte minor från England som vi sålde vidare till Tyskland med påföljd att brittiska fartyg sänktes av brittiska minor. Rustningsindustrins blodiga international.

Fortsättning följer.

Bengt Sändh