Madeleines hacienda utanför Torremolinos är som ett museum. Väggar och rum smyckas av hennes egen konst – tavlor, bonader, möbler och skulpturer. Som konstnär beskriver hon sig som samtida, hon använder alla slags material och tekniker för att sätta färg och form på sina idéer. Hon förklarar hur de flesta konstnärer börjar sin bana med att avbilda, men att det sedan gäller att våga gå vidare för att hitta sin unika stil. Själv har hon blivit allt mer minimalistisk med åren. Hon finner det svårt att rubricera den egna konsten. Och dottern, Karolina Kinnander, också hon konstnär och kompanjon, säger:
—Du är medveten om vad du försöker göra men kan inte sätta ett namn på vad du gör. Det måste ses ur ett historiskt perspektiv.

Tänker annorlunda
Madeleine beskriver livet som konstnär som annorlunda. Inte bara för att hon reser mycket, blir inbjuden på symposier världen över för att berätta om sin konst, skapa tillsammans med andra artister för att nå än längre i experimenterandet. Nej, hon menar att hon tänker annorlunda. Hon säger det lite tvekande men fortsätter med att skildra hur hon ofta blir förvånad över att folk inte förstår henne. Men dottern Karolina avbryter:
—Alla tänker annorlunda, säger hon. Fast vi är lite galnare.

Madeleines och Karolinas liv har förstås också blivit annorlunda med tanke på att de levt större delen av sitt liv i Spanien, egentligen utan kontakt med andra svenskar. Madeleine kom till Costa del Sol på semester som 26-åring och bestämde sig för att flytta hit. Då var Karolina bara ett litet bylte. Hon pratar flytande spanska och känner sig mer spansk än svensk.
—Fast jag kommer alltid att vara ”guiri”, säger hon och skrattar. Förut skämdes jag över det, men nu stör det mig inte.

Med sin sexåriga dotter Uma pratar hon svenska.
—Det har gjort mig mer svensk. Ens rötter är viktiga och jag vill att Uma ska uppskatta de svenska traditionerna. Hemma hos oss har vi både jultomte och heliga kungar.

Madeleine säger att hon är universal. Hon tycker mycket om att bo i Torremolinos men om hon flyttar, känner hon sig hemma där också. Hemma är där hon arbetar och har sina saker.

Livet lättare i Spanien
Då, på 60-talet, fanns knappt några svenskar i Torremolinos. Och nu bor de flesta i Fuengirola-trakten. Madeleine har under 40 år på kusten aldrig lärt känna några svenskar.
—Jag hade ingen större lust att söka mig till dem, säger hon. Jag ville leva livet som fanns här.

Sina spanska vänner fick hon under åren på universitet i Málaga. Hon har läst på konservatoriet, konstskolan och universitetet. Hon tror själv att hon slagit rekord i antal år hon studerat.
—Visst var det kämpigt stundtals, men på den tiden var det inte så lätt i Sverige heller.
—Jobba och sova, det var inte så mycket mer. I Spanien är allt lättare på nåt sätt, trots att man jobbar.

Sedan slutet av 60-talet har det hänt mycket i Torremolinos. Överallt byggs det. Karolina som bott i Madrid i 13 år, flyttade tillbaka för att dottern skulle få växa upp på landet. Men hon möttes av storstad. Fast hon är inte så bekymrad trots allt. Än så länge trivs hon och blir det för mycket flyttar hon kanske till Marocko, Mexico eller Sibirien…

Tar till vara på regnvattnet
Madeleine hade länge haft planer på att bygga en större ateljé. Det hade blivit trångt i huset och dessutom ville hon starta något hon kunde leva på vid sidan av konsten. Idén var en lokal med verkstad och ateljé som de också kunde hyra ut.
—Vi är båda väldigt miljömedvetna, säger Madeleine. Så det var naturligt för oss att bygga ett ekologiskt hus.
—Problemet var att ingen visste hur man gjorde, vi fick själva sätta igång att undersöka. Inte ens arkitekten som var en erfaren man hade gjort något liknande tidigare.

Huset är byggt av tegel som i sig är ett naturligt material. På taket sitter solfångare och längs med väggarna ett system för att ta till vara på regnvattnet. Det använder de bland annat för att vattna trädgården. Isoleringen består av keramikkulor.

Alternativa aktiviteter
Till Espacio Abierto kommer dans- och yogagrupper, det ska hållas kurser i hur man filtar ull, tillverkar papper och ”målar med tråd”. Madeleine berättar att det förr fanns många papperstillverkare i Torremolinos men att de glömts bort. Därför är hon extra stolt över att historien gör sig påmind i form av alternativa aktiviteter på hennes eget Espacio Abierto.

Lokalen lämpar sig bra för konferenser och utställningar av olika slag. Och en annan idé som Madeleine och Karolina har, är att hyra ut konst till företag. De har precis startat sin rörelse och låter den växa i sin egen takt. De vill inte heller ha dit för mycket folk. För ett tag sedan hyrde en grupp dansare in sig. De kom för trägolvets skull och blev imponerade av akustiken.
—De sa att det var som att befinna sig i en katedral, säger Karolina. Och trägolvet valde vi för att det är ett varmt och behagligt material, inte tänkte vi på att det skulle locka dansare.

CAC i Málaga ett frö
Madeleine är nyligen hemkommen från ett symposium för kvinnliga konstnärer i Turkiet. Karolina har också varit iväg – på en resa genom Marocko, ner till Sahara. Syftet var att stanna längs med vägen och uppmuntra kvinnor i deras skapande och frigörelse. Marockanska prinsessan var med och medieuppbådet maximalt.

Det är svårt att överleva som konstnär. Både Madeleine och Karolina extraknäcker som lärare – Madeleine sedan 20 år tillbaka på Centro Cultural i Torremolinos och Karolina på sin dotters skola.
—Många tycker att konst är en överflödig sak och det kan vara svårt att förstå sig på de samtida uttrycken, säger Madeleine.

De är inte särskilt imponerade av det kulturella utbudet på Costa del Sol, med några undantag – en handfull gallerier, CAC i Málaga och Centro de Arte i Benalmádena.
—Dessa platser kan vara ett frö som gör att folk börjar förstå om tio till tjugo år, säger Karolina.

Madeleine är för övrigt delägare i Colectivo espacio tres – ett galleri bredvid CAC i Málaga.