Några minnen från Visfestivalen i Västervik
08 jul 2025 | 04:00PREMIUM BENGT SÄNDH Imorgon startar Visfestivalen i Västervik, som firar sitt 60-årsjubileum. Vid den första festivalen var det bara en trubadur och han hette Gösta (Skepparn) Cervin. Andra året var vi fyra trubadurer på två kvällar. Av dessa är vi i dag tre som fortfarande lever. Det är Finn Zetterholm, Staffan Atterhall och jag. Vi kallade oss ”Tre trotziga trubadurer” och var väl det mest uppkäftiga vid denna tid. Andra kvällen framträdde Fred Åkerström. Inne i slottsruinen fanns en rektangulär gräsmatta och vid dess ena kortända hade man byggt upp en halvmeterhög scen på vilken det stod sex mikrofoner.
När vi, tre trotziga, gjort vår föreställning omringades vi av ungdomar som ville ha oss med till sin visklubb som låg i en källare vid hamnen. Jag anlände dit lite före mina två kollegor och mer eller mindre tvingades upp på en liten scen med två mikrofoner. Finn hade skrivit en rolig visa som hette Myran och den valde jag att framföra. Man skrattade hjärtligt och när applåderna tystnat kom Finn och även han blev uppmanad att sjunga. Han gick då upp på scenen och sjöng Myran och jag hade hjärtans roligt men kanske inte publiken och framför allt inte Finn som blev förbannad.
Vi drack ädla drycker och vänslades med damer och plötsligt var Finn försvunnen men hans gitarr stod kvar vid scenen. Då tog Staffan hand om den för att den inte skulle komma bort. Så kom Finn tillbaka och undrade vart hans gitarr tagit vägen och fick veta att Staffan tagit hand om den och att han följt med en ung dam hem.
Finn lyckades få reda på vem damen var och var hon bodde så vi gick till en villa och ringde på dörren vid tretiden på natten varpå en irriterad medelålders kvinna öppnade och undrade vad vi ville.
– Jo, jag vill ha tag på min gitarr, sa Finn.
– Men den finns väl inte här, svarade kvinnan irriterat.
– Jo, Staffan tog hand om den.
Kvinnan slog igen dörren och sprang ner i gillestugan och strax kom Staffan utspringande med kläderna i oordning och med två gitarrer och på ett uruselt humör. Den unga damen var Björn Ulvaeus lillasyster.
Vid en av festivalerna stod en ung man som just skulle upp på scenen. Något nervösare har jag aldrig skådat. Han var blek, han stammade, hakan darrade och han såg svimfärdig ut. Jag gick fram och la armen om honom och tröstade med ungefär följande ord:
– Du behöver inte va rädd, du är ju så jävla bra. Du e bäst. Det är därför du skall upp på scenen. Du är mycket bättre än dom i publiken för annars hade det ju varit dom som stått på scenen och du hade varit publik.
Denna historia, om hur jag peppade honom, berättade han senare för andra artister har jag fått veta. Hans namn var Ted Gärdestad.
Ett år framträdde jag på en restaurang i Mölle och där hade krögaren låtit sy upp baddräkter av 20-tals modell till serveringspersonalen. Jag lyckades roffa åt mig en sådan baddräkt men för att få den att passa var jag tvungen att förlänga ”hängslena” med lite lakansväv som jag målade svarta ränder på. Den satt trångt.
Två dagar senare skulle jag framträda på Visfestivalen i Västervik. När det var dags för Hansi Schwartz att presentera mig stod jag beredd i kulissen endast iförd nämnda baddräkt och halmhatt. Hansi slog ut med armen och skrek:
– Så skall jag presentera Bengt Säää…
Här såg han mig och förstummades med munnen halvöppen. Först blev det dödstyst även i publiken. En tystnad som avlöstes av jubel varpå jag körde en halvtimmes enmansshow. Bilden ovan är från detta tillfälle. Jag har alltid varit barnsligt road av att chockera min publik.
Vid en annan av festivalerna satt jag backstage, det vill säga i artisternas utrymme bakom scenen. Utanför stod en vakt som skulle se till att ingen från publiken smet in men en liten söt kille i sexårsåldern lyckade oförmärkt ta sig in. Han räckte mig ett litet alldeles nytt autografblock och bad lite blygt om min autograf.
– Ja, men vad kostar det, undrade jag.
– Ingenting, svarade han.
– Jo, men du skall väl inte låta folk skriva alldeles gratis i din fina bok. Det skall kosta fem kronor, sa jag: Tala om det för dom andra också. Det kostar fem kronor att få skriva i din bok.
Jag skrev min autograf och gav honom ett femkronorsmynt.
Han gick runt till alla och här var inte bara kvällens artister utan även de artister och musiker som medverkade de övriga kvällarna. Vi var väl cirka trettio personer och alla skrev autografer och betalade fem kronor. Han fick både Fred Åkerströms och Cornelis autografer samt alla fyra medlemmar i ABBA med flera, innan han gick tillbaka till sina föräldrar med alla sina autografer och cirka 150 kronor i mynt i sina putande fickor.
|
Bengt Sändh |
Kommentarer