Säljarens marknad


PLUS MATS BJÖRKMAN Är det någon som undrar hur det gått med min konsumentreklamation? Jag fick svar snabbare än jag trott och det var lika väntat som nedslående.

PLUS MATS BJÖRKMAN Är det någon som undrar hur det gått med min konsumentreklamation? Jag fick svar snabbare än jag trott och det var lika väntat som nedslående.

Det som borde ha varit en uppskattad kärleksgest i samband med min och min fru Carmens silverbröllop i höstas utvecklades istället till en utdragen och frustrerande konsumentstrid. Ett exklusivt guldarmband som köptes i present började vittra sönder efter bara tre veckor. Trots kvitto och garanti vägrade butiken att byta ut det utan en extra avgift, med motiveringen att det gamla behövde smältas ner. Vi valde motvilligt att betala 48 euro och byta armbandet mot andra varor, men jag beslutade mig samtidigt för att anmäla ärendet.

Jag fyllde på plats i en hoja de reclamaciones, vilket alla spanska butiker enligt lag måste tillhandahålla. När inget svar kom gick jag några veckor senare till kommunens konsumentkontor, men det visade sig omöjligt att ens lämna in blanketten utan en förbokad tid. Efter mycket strul, som jag berättat om i en tidigare blogg, registrerades slutligen min reklamation och jag fick beskedet att det borde komma ett svar inom ett par veckor. Jag var naturligtvis skeptisk.

Till min stora förvåning fick jag efter bara någon vecka ett digitalt meddelande från konsumentkontoret. För att kunna öppna det behövde jag underteckna med min digitala namnteckning och det var då jag upptäckte att den dragits in, trots att namnteckningen bara var några veckor gammal. Detta har jag också skrivit om.

Jag lyckades genom ett annat identitetsförfarande komma åt meddelandet. Konsumentkontoret OMIC hade kontaktat juvelerarbutiken angående min reklamation och de vidarebefordrade nu deras svar.

Brevet var på bara några rader, signerat den 15 maj i La Coruña, där juvelerarkedjan tydligen har sitt säte. Svaret var uppdelat i fyra punkter.

1. Vi bekräftar att armbandet införskaffades den 24/10/24.
2. Den 26/12/24 lämnas armbandet in i vår butik för reparation. Verkstaden konstaterar att det är TILLKNYCKLAT, MED UTSLITNA FÄSTEN, MYCKET ANVÄNT och SKADAT.
3. Kunden kontaktas och informeras om att armbandet inte går att reparera, att det inte är ett fabriksfel och ges en offert på 48 euro.
4. Kunden accepterar offerten den 10/02/25.

Deras ”offert” på 48 euro var som jag förklarat ett grundkrav för att låta oss byta armbandet mot ett nytt eller mot andra varor till motsvarande inköpspris. Då alternativet var att behålla armbandet som det var såg vi inget alternativ än att betala och samtidigt reklamera avgiften.

Man kan ju faktiskt fråga sig vad de menar att min fru Carmen ska ha gjort med armbandet under de få veckor som hon hann bära det, för att det skulle vara i angivet skick.

Det blev alltså nobben av försäljaren även i denna instans och nästa steg skulle vara att anmäla dem via advokat och antingen nå en förlikning eller gå till domstol. Skulle du göra det för 48 euro? Inte jag heller.

Till och med jag har en gräns för hur långt jag orkat driva ett ärende, hur orättvist det än kan tyckas. Mot bakgrund av hur enormt svårt det är att få upprättelse när en verksamhet i Spanien tvår sina händer är det inte konstigt att så få konsumenter ens orkar försöka. Det leder också tyvärr till att många verksamheter har en ansvarspolitik som lämnar en hel del övrigt att önska.

Den enda trösten i sammanhanget är att armbandet var så pass dyrt att Carmen och jag kunde växla ut det mot varsitt fint armbandsur istället – och fortfarande har hon halva saldot kvar att ta ut. Jag ska rekommendera Carmen att göra det snarast möjligt. Man vet ju aldrig.

Mats Björkman Sydkusten