Så blev det svenska barnkalaset – en stressig men lyckad dag

PLUS ANNIKA ELWING Efter noggranna efterforskningar tyckte jag att jag hade planerat ett äkta svenskt barnkalas, som det ska vara. Men om det blir fler chanser ska jag ta ut svängarna lite. Det var det stressigaste kalas jag varit med om!

PLUS ANNIKA ELWING Efter noggranna efterforskningar tyckte jag att jag hade planerat ett äkta svenskt barnkalas, som det ska vara. Men om det blir fler chanser ska jag ta ut svängarna lite. Det var det stressigaste kalas jag varit med om!

Yngsta dottern fyllde sju. Jag sörjer över att småbarnsåren försvinner, hur kämpigt det än är ibland. Tiden går inte att stoppa. Men sju år är ändå inte jättemycket, och naturligtvis skulle hon firas.

Som hon har sett fram emot denna födelsedag! Hon har räknat ned, undrat över presenter och pratat om sitt kalas. Det är underbart att se en sådan förväntan på nära håll.

Men kalaset har bekymrat mig sedan i höstas. För hur går ett barnkalas i Sverige till nu för tiden? Jag fattar ju att det inte är som i Spanien, jag är ju ändå född och uppvuxen i Sverige och har naturligtvis själv haft barnkalas som liten. Men då behövde jag inte ordna något.

Det är så enkelt i Spanien. Jag älskar spanska fester, och vi har firat alla födelsedagar vi har haft möjlighet till. En härlig dag då man bjuder in alla barnets kompisar och deras föräldrar och lite släkt och en och annan vuxenkompis också, och ordnar en hejdundrande fest som pågår till midnatt. Man förbereder en del mat och dryck, tänder grillen kanske, och sedan tar alla som har möjlighet med ännu mer mat och dryck tills en enorm buffé av spännande rätter står uppdukad. Hemlagade grytor, sallader, tortilla, empanadas, röror, färskt bröd, frukt… Ungarna hinner sällan äta så mycket, de härjar omkring och leker, men vi vuxna umgås över maten, äter tills inte en matbit till går ner, och då brukar det vara dags för tårta. Födelsedagssången, gitarr och munspel åker fram, sångröster vässas, sedan är det mer lek och prat tills de sista ger sig av, vid mörkrets inbrott om vi är på en picknickplats, framåt midnatt om vi är hemma.

Åh, vad det är roligt med kalas! När jag försökte förbereda det svenska kalaset tänkte jag på våra vänner i Huelvabergen, och vilken rolig dag vi hade haft framför oss om vi varit där. Förra året, när dottern fyllde sex till exempel, hade jag nyss kommit hem från en jobbresa i Peru och var sprängfull av livsglädje och lust att baka. Det kalaset är ihågkommet av de andra som kalaset med sju tårtor. Det hjälper inte hur jag rättar och säger att jag verkligen inte bakade sju tårtor, bara sju olika sorters bakverk.

Men nu är vi långt från våra spanska berg. Och hur gör man egentligen för att fira födelsedagsbarn i Sverige? Jag sköt det framför mig för att jag inte förstod. Jag har fått veta att barnens fest ska börja en exakt tid, då alla kommer, och slutar en exakt tid, när alla hämtas och åker hem. Gud så tråkigt det låter. Så trist att bara sticka för att klockan säger så.

Och hur lång tid ska det gå däremellan? Vilken tid på dagen har man partajet? Kommer bara de bjudna barnen? I vår umgängeskrets i Spanien kommer både de bjudna barnens syskon, föräldrar och ibland deras släktingar eller vänner på besök.

Tiden gick och jag skickade inga inbjudningar för jag visste inte vad man ska skriva på dem. Till slut var det bara en vecka kvar. Det måste göras.

En kompis med barn skrev att det är för sent att bjuda med bara en veckas varsel, i Sverige behöver man göra det två till tre veckor innan, vilket gjorde att jag, förutom allt annat, också fick oroa mig över att ingen skulle komma.

Jag frågade två kollegor med yngre barn hur man gör.

Den ena svarade att hon hatar barnkalas mer än allt annat. Hon brukar lösa födelsedagarna med att jubilaren får bjuda med sig en kompis och göra något riktigt roligt.

Den andra sa att jag borde hålla mig till ett två timmar långt kalas, annars kan det kännas för långt. Detsamma tyckte kompisen som menade att jag var för sen med inbjudningarna.

Ett kalas på två timmar, det är väldigt kort tid. Kan det stämma? Jag rådfrågade internet. Jo, där stod det. För barn på sex–sju år ska kalaset vara två timmar långt.

Okej då. Klockan 14–16 fick det bli. Med tillägget att barnen gärna fick vara kvar och leka, och att de föräldrar som kom och hämtade var välkomna att stanna kvar och äta lite spansk chorizo.

Fyra av fem inbjudna småtjejer kunde komma, och dök upp läskigt punktligt. En mamma stannade och pratade och de andra meddelade att de skulle komma tillbaka två timmar senare. Gud, vad fort tiden gick! Småtjejerna började leka direkt medan vi stekte lite köttbullar och småkorvar att sätta tandpetare i, mat med tandpetare är ju roligare att äta än vanlig mat, eller hur?

Direkt efter maten fick de gå ut på en liten skattjakt medan äldsta dottern och jag med andan i halsen dekorerade tårta och fördelade godis i godispåsar. De dansade Just Dance till musik på tv:n, lekte, kom och åt tårta, det öppnades paket, och just som de reste sig för att leka kom den första pappan tillbaka, samtidigt som jag i rekordfart försökte knyta fast en fiskelina i golvskrapan som skulle fungera som fiskespö till fiskdammen.

En efter en dök papporna och mamman upp, jag placerade dem i soffan medan sambon skar upp chorizo i rekordfart och jag skötte fiskdammen.

Det var ju inte klokt, kalas på två timmar? Fruktansvärt stressigt! Nej, mindre än tre går inte, kan jag meddela er som ska ordna barnkalas i Sverige för första gången. Den fria leken är väl det viktigaste av allt! De fick äntligen möjlighet att leka tillsammans utanför skolan, och hade så roligt ihop.

Det är nog en av fördelarna med att ha kalaset hemma, att ungarna umgås. Tydligen är det vanligt numera att leja ut kalaset till något lekställe, vilket nog är både bekvämt och roligt, men på en främmande plats med fast schema umgås barnen inte så mycket med varandra, inte i den åldern i alla fall.

Jo, det blev lyckat, men jag saknade vännerna i Spanien. Både barnens vänner och våra egna.

Och som sagt, blir det fler svenska barnkalas hemma hos oss kommer de aldrig att vara kortare än tre timmar.

Annika Elwing