“Tomarle el pelo a alguien” betyder ordagrant på spanska att ta någon i håret och används i betydelsen gäcka eller lura. Man kan frestas att tro att fastighetsbranschen på Costa del Sol är full av bedragare, jag har i alla fall hört det sägas genom åren, men det är inte min erfarenhet. De flesta jag mött har varit både hederliga och seriösa. Oavsett nationalitet. Det finns dock undantag, som genom sitt agerande svärtar ned mäklarbranschen i allmänhet och svenskarnas goda rykte i synnerhet.

“Är svenskar så här?”. Frågan fick jag från en spansk mäklare som liksom jag fått löften om guld och gröna skogar, men sedan inte ens hade fått betalt för utfört arbete. En del svenska företagare tycks resonera att eftersom folk i allmänhet tjänar mindre i Spanien än i Sverige, så är det lite av en bonus om man får betalt. Inget man kan räkna med.

De tycks även tro att man i Spanien kan göra lite som man vill för att det skulle finnas en hög tolerans med dem som inte följa regler, avtal eller muntliga löften. Min erfarenhet är att spanska företag visserligen kan vara en aning byråkratiska vilket kan leda till att fakturor exempelvis betalas först efter flera månader. Men de betalar. Eventuellt fiffel begås mot myndigheter, inte mot vanligt folk. Det är trots allt enda sättet att bygga en långsiktigt fungerande verksamhet. Att inte göra sig ovän med dem som skulle kunna vara samarbetspartners, kunder eller ambassadörer för ens bussiness.

Så vad svarade jag den spanske mäklaren? Jag sade att jag är svensk och att vid fyllda 46 år har jag i mitt yrkesliv haft mest med svenskar att göra. Det är först nu som jag stött på ohederliga landsmän. Så nej, svenskar i allmänhet är inte “så här”.

Men det finns en viss typ av svenska företagare, som verkar tro att det i fastighetsbranschen är okej att slira lite, säga en sak men mena en annan och behandla folk som om världen var stor och bra folk kan ”slitas och slängas”. Företagsledare som själva har det gott ställt och som tycks anse att deras välfärd står över andras. Som förlitar sig på att tiden sopar igen fula spår.

Jag råkade ut för ett gäng som visade sig brista i det mesta och där ingen ville ta ansvar för företagets åtaganden. För att få betalt för det arbete jag var satt att göra och även utförde enligt avtal, har jag tvingats ta rättssystemet till hjälp för första gången i mitt liv. Det lär ta några år och känslan är att vi kunde ha brukat vår energi på ett bättre sätt.

Vid sidan av de som direkt bryter mot löften eller avtal, finns andra som rör sig i ett juridiskt gränsland. Som anlitar personal i form av konsulter, “autónomos”, men ändå kräver att de är heltid på kontoret och inte tillåter några sidouppdrag. Som ser det som en smidig lösning för att slippa betala sociala avgifter. Möjligen kan det vara okej om man i gengäld erbjuder höga provisioner och alla parter går in i samarbetet med öppna ögon.

Vad som inte är rimligt är att dessa personer som arbetar heltid för en och samma arbetsgivare, utan vare sig ersättning eller trygghet, själva tar hela risken, betalar sina sociala avgifter och sedan tvingas vänta i månader, ibland år, på att få betalt. Den dag hen avslutar "samarbetet", stryps utbetalningarna för redan utförda tjänster omgående. Vad du förutsätts investera under uppstarten, får du alltså inte igen i slutänden.

Hur kan du sluta med något så roligt frågade min kompis. Jag har själv ställt mig frågan flera gånger sedan dess. Och till slut har jag insett att jag inte har lämnat mäklarbranschen för gott. Jag var möjligen bränd men samtidigt sugen på revansch. Nu ska jag göra saker och ting på mitt eget sätt. Förhoppningsvis på rätt sätt. Vad det innebär? Att inte glömma att de mest framgångsrika företagen alltid gör rätt för sig. Svårare än så är det inte.