Antalet smittade och dödsfall minskar och det verkar som vaccinationen har uppnått en riktigt bra marschfart. Vi kan stanna ute längre, vilket gäller även på restaurangerna. Detta för oss spanjorer är en viktig nyhet, då vi som bekant tycker om att äta sen middag och stanna uppe till småtimmarna. Vi får även resa till andra provinser och till och med andra regioner. Det tycks definitivt som att vi kan återgå till att leva med viss normalitet.

Det är nu lite mer än 14 månader sedan som det första nationella nödläget utropades och som innebar en total lockdown i Spanien, med undantag för de verksamheter som betraktades som essentiella. Jag inser nu att jag vid det tillfället inte var medveten om vad som pågick eller vad som väntade de närmaste månaderna. Tiden före, när vi hörde nyheterna om inledningen av en epidemi av Covid-19 i Kina, verkade allt så långt bort rent geografiskt. Som att det var helt omöjligt att det skulle kunna komma till Europa. Till slut kom den ändå och i Italien steg antalet nya fall dagligen. Men även om viruset närmade sig, trodde jag inte att det skulle bli så stort i Spanien. Så fel jag hade! Eller rättare sagt, så fel vi alla hade. Av de där första pandemimånaderna har jag lärt mig att jag brukar tro att saker och ting (framför allt svåra saker och problem) främst händer andra. Det måste vara naivitet eller kanske ett slags självförsvar.

Månaderna i lockdown upplevde jag aldrig som jobbiga, tvärtom var det en lugn tid. Jag kunde organisera mitt och mitt teams arbete så att vi enkelt kunde fortsätta arbeta hemifrån. Jag fick njuta av mer tid tillsammans med min fru och mina barn. Vi åt både lunch och middag tillsammans varje dag och hade bra samtal. Jag idrottade hemma dagligen och framför allt njöt jag av de tidigare tiderna, till och med för middagen och sänggående blev som när vi bodde i Sverige. Kanske det låter lite löjligt, men för mig var det en lyx.

Det är klart att nyheterna var skrämmande och att jag bar på en känsla av oro för vår hälsa och för vad som skulle hända med ekonomin. I hela världen är det många, många människor som har drabbats av sjukdomen eller som har förlorat en kär närstående, all min respekt är med dem. Dessutom har situationen fört med sig stor rädsla och många kontroverser.

Rädslan har gjort oss sårbara, frustrerade och skapat behov av att söka efter någon att skylla alltihop på. Vi spanjorer har en stark tendens att lägga ansvaret för våra problem på någon annan och vi ägnar mycket tid och energi åt det. Som skyldiga har många pekat ut regeringen och politikerna, andra på det kapitalistiska systemet, somliga på läkemedelsindustrin, på monarkin eller grannen. Helt enkelt på alla andra utom oss själva. Självklart har det begåtts misstag och visst finns det saker som kunde ha gjorts bättre. Men vilket land har inte begått klavertramp? Vilket hälsovårdssystem var förberett för att hantera en pandemi?

Jag tror vi alla har del av ansvaret, inte för sjukdomen och dess konsekvenser, men för hur vi har utstått det hela. Jag har varit lyckligt lottad och har inte haft något allvarligt sjukdomsfall i min närhet och kanske mina ord av en del kan uppfattas som egoistiska eller meningslösa; men jag tror verkligen att attityden hos var och en av oss är viktig i relation till Covid-19 eller vilken situation i livet som helst.

Naturligtvis har hela denna situation förändrat våra liv. Sannolikt måste vi fortsätta bära munskydd ytterligare några månader, kanske kan vi inte resa så som vi skulle önska och, det svåraste av allt, många saknar vänner eller familj som de har förlorat. Men livet fortsätter och kommer att gå vidare. Jag tror verkligen att vad vi har framför oss är en tid full av nya möjligheter och förändringar, som vi måste anpassa oss till. Men under tiden står sommaren för dörren. Låt oss inte missa att njuta av solen, ett dopp i havet och en god middag med ”espetos” (sardinspett) på stranden. Det är så enkelt och något som vi har inom räckhåll. Jag önskar er alla en glad sommar!