Under Olympiska Spelen kände Grassyt sig spansk. Hon följde de spanska idrottsmännen och kvinnorna med spänning, levde och kände med dem. Likaså under fotbolls-EM. Precis som hon alltid tittar på Formel 1 för att heja på idolen Fernando Alonso. Hon ser fram emot den årliga ferian i Marbella. På så sätt är hon spansk.
– Jag känner mig integrerad och en del av mig är spanjorska.

En annan del är för alltid peruansk och det finns traditioner från hemlandet hon aldrig vill ge upp.
– Jag älskar ris! Här får du “patatas fritas” till allt, i Peru äter vi ris.
– Jag har julgran och delar alltid ut julklapparna den 24 december, precis som hemma.

På juldagens morgon äter hon ”panetón”, en slags söt bulle, och dricker varm choklad.
– Förr var det svårt att få tag på här, jag var tvungen att gå till en specialaffär som hade importerade produkter, men nu är utbudet större.

Bra arbetsmarknad
När Grassyt var 24 år hade hon just avslutat fem års universitetsstudier i Arequipa, Perus näst största stad i sydöstra delen av landet. Hon var nyutexaminerad sjuksköterska och bestämde sig för att åka på semester till Spanien där hon hade en faster. Hennes tanke var aldrig att stanna, bara att se lite av den stora världen och unna sig en paus. Väl här upptäckte hon att det vara ganska lätt för henne att få jobb. Det behövdes sjuksköterskor och då den peruanska utbildningen är två år längre än i Europa var det inget problem att överföra legitimationen. Ändå var det som att börja från noll.
– Generellt var det svårt att få rätt information om saker och ting och jag jobbade flera år utan ett ordentligt anställningskontrakt. Men det drabbar nog alla, oavsett varifrån du kommer.

Samtidigt var det ett äventyr. Hon var ung, blev kär och valde att blir kvar.
– Jag hade lust och energi! Om jag hade kommit nu hade jag aldrig orkat.

Kände sig ensam
Ensamheten har varit jobbigast tycker Grassyt. Spanjorerna är visserligen öppna men det är svårt att komma någon nära. Det tog över ett år innan hon fick några vänner. I fem års tid delade hon lägenhet med några spanska tjejer i Marbella centrum. De och en del av kollegorna har med tiden kommit att bli hennes verkliga vänner. Hon lyser upp när hon talar om dem. I Peru hade hon levt ett hektiskt universitetsliv med familjen nära och många vänner. Grassyt var engagerad i religiöst och socialt arbete och besökte fängelser och arrangerade ungdomsfestivaler.
– Jag gick från en extrem till en annan, från mängder med aktiviteter och umgänge till inget alls. Det var nog den största kulturchocken. Jag skulle gärna göra någon form av frivilligarbete här också, men det är svårt att kombinera med mitt arbete.

Saknar familjen
Grassyt talar mycket om familjen, det är den hon saknar mest. Hon gillar det spanska klimatet och mentaliteten, men kan ibland ångra att hon inte flyttat tillbaka.
– Jag tänkte inte så mycket på det när jag var yngre, men nu kan jag känna att jag missat många år med familjen. Mina bröder var så små när jag åkte, jag har gått miste om deras barndom och tonår och träffar dem bara en månad vartannat år.

Grassyt är äldst och enda flickan. Mamman har inga syskon och det märks att det gör Grassyt ont att tänka på att modern är ensam. Pappan har hälsat på två gånger i Spanien, men inte mamman som haft svårt att lämna småbröderna. Största anledningen till att Grassyt stannat är jobbet, hon har levt hela sitt yrkesverksamma liv här. Arbetslösheten i Peru är hög och hon skulle troligen inte kunna bo i samma stad som familjen ändå. Dessutom trivs hon väldigt bra, känner sig privilegierad som får jobba med det hon utbildat sig till. Första jobbet fick hon på en privatklinik för plastikkirurgi. Hon har varit ett antal år på Hospital Costa del Sol och nu arbetar hon som kirurgsköterska på USP Marbella.

Vill återvända
Men Grassyt är ganska säker på att hon en dag återvänder till Peru. Om inte förr så när hon går i pension. Hon bor tillsammans med sin spanska pojkvän och jag undrar om han följer med henne när hon flyttar. Hon svarar aldrig på frågan utan kommer istället in på att relationerna här är väldigt annorlunda jämfört med i Peru.
– Jag är väl lite besviken och fortfarande en aning avogt inställd till det där med att vara sambo... Hemma gifter sig alla. Jag skämdes över att berätta för min familj att jag levde med en man utan att vara gift och har haft svårt att vänja mig vid det.

Men Grassyt utstrålar inte på något vis bitterhet. Hon är lugn, ler ofta när hon talar. Till och med när hon berättar om de fördomar hon möter.

”Finns alla sorter”
I början blev hon behandlad som vem som helst. Det fanns inte så många invandrare i Spanien då. Nu för tiden snackas det mer. Grannar och arbetskompisar beklagar sig över sydamerikanernas högljudda fester, kriminaliteten och arbetslösheten, som underförstått skylls på utlänningarna. Har de rätt i sina anklagelser och hur reagerar hon?
– Det pratas mycket, visst kan det ligga något i det men gäller inte alla. Det är ju kommentarer som slinker ur och det är inte det att det stör mig...
– Jag brukar svara att det ju finns alla sorter. Det finns de som är väluppfostrade, andra inte, även bland spanjorerna.

Och visst ställs det till med fest. I Peru behövs inga födelsedagar för att fira, varje helg tar man sina få slantar för att köpa öl och dansa till fram på morgontimmarna.

Togs för prostituerad
En peruansk väninna till Grassyt ska gifta sig med en spanjor och har fått höra att det är för att få uppehållstillstånd. Hon har även känt sig bevakad när hon går in i butiker. Som om hon bara gått in för att stjäla. Grassyt har inte direkt haft några problem men berättar hur hon misstogs för prostituerad när hon promenerade ensam på Paseo Marítimo i Marbella i början av 90-talet. Vi kommer in på temat trafficking. Många sydamerikanska kvinnor lockas till Spanien mot löfte om arbete, istället slutar de som mer eller mindre livegna, tvingade till prostitution.
– Dessa kvinnor ser det som en lösning för att lämna fattigdomen i hemlandet, de flesta blir lurade, berättar Grassyt. När jag är i Peru hör jag om de spanska företagen som lovar anställningskontrakt och ordnade förhållanden. Men jag vet ju att det inte är sant.
– Det sprids falsk information, folk är väldigt troskyldiga och behoven av något bättre är stora.

Språkförbistringar
Enligt Grassyt är den stora skillnaden mellan spanjorer och peruaner att hennes landsmän generellt är gladare, tolerantare och mer kärleksfulla. Men hon trivs med spanjorerna och deras öppenhet. Språket hade hon ju från början, men tro det eller ej, även här finns en hel del avvikelser. Grassyt berättar om en gång när hon skulle köpa mjölk. Hon var stressad och sade ”estoy apurada” som här kan betyda ”ha ont om pengar”.
– Jag ville bara skynda på expediten lite men blev erbjuden att betala en annan dag, säger Grassyt och skrattar.

Ytterligare ett exempel är när kollegorna på sjukhuset säger till patienten ”levanta el culo”, lyft på rumpan.
– I Peru låter det förfärligt och väldigt ouppfostrat att säga ”culo”. Där säger man ”poto”. I början hade jag svårt att säga det men nu använder jag mig förstås av allt fler spanska uttryck.

Namn: Grassyt González
Flyttade till Spanien: 1991
Ålder: 41 år
Familj: Sambo i Spanien, föräldrar och fyra bröder i Peru
Bostad: Lägenhet i Los Naranjos, Nueva Andalucía
Arbete: Sjuksköterska
Antal peruaner i Spanien: 103 650 (enligt statistiska institutet INE)
Antal peruaner i Málaga: 591 (enligt statistiska institutet INE)