Först och främst ser jag om möjligt i än större omfattning, allt skräp som ligger på marken. Och vilka galna grejer som kan gömmas i buskar eller ha lämnats på öppen gata! Zingo är en dammsugare. Hemma har vi nu lärt oss att hålla golvet rent från grejer då han gladeligen sätter i sig både tuschpennor och trasiga ballonger.

Det som inte ligger på golvet eller marken tar han inte. Enda undantaget är hans egen säng som han tuggade sönder och filten på hans plats i soffan, som numera snarast liknar ett fiskenät. I trädgården ligger resterna, fliset, från alla trädpinnar han släpar hem från promenaderna och sedan finfördelar över gräsmattan.

Utomhus tvingas jag kryssa mellan glasskärvor (ofta runt omkring sopstationerna, är det verkligen så svårt att pricka hålet?), munskydd var och varannan meter, brödbitar, gamla kycklingben och till och med hela maträtter (en gång drog han fram en orörd kebab från en buske på stranden).

Sedan är det de andra hundägarna. Det är som om man träder in i en annan dimension, en parallell verklighet som såklart alltid har existerat, men som du varken har tillgång eller lägger märke till, förrän du har en egen hund. Det finns de som redan på hundra meters avstånd, byter trottoar och markerar tydligt att de inte vill tvingas till ett möte. Det finns de som muttrar att det inte är rätt tid ens för hundarna att hälsa närgånget. Medan andra talar sig varma för hur viktigt det är att lära hunden socialisera med andra hundar.

En del är trevliga och bjuder in till samtal. Det handlar dock alltid om hundarna. Vad heter den, hur gammal är den. Åh är den adopterad?! Där får de flesta något visst i blicken och jag känner mig otroligt politisk korrekt. Förvånansvärt många tittar och hälsar på min hund, men låtsas som om jag inte existerar. Det händer för övrigt även med de som inte själva har hund. Särskilt vanligt är det att äldre spanska herrar uppmärksamt följer Zingo med blicken och pratar med honom, utan att låtsas om mig.

Själv går jag ofta med musik eller en podd i öronen och blir alltid konfunderad över om jag borde stanna och prata eller om det är okej att låta hundarna hälsa och leka, utan att vi nödvändigtvis behöver göra det samma.

Sedan är de hundarna vi passerar som spenderar sina dagar i trädgården, skällandes på alla förbipasserande. Allra sämst tycker jag om två kamphundar av okänd ras. De bor i en ganska liten trädgård med grind rakt ut mot trottoaren där vi går förbi och som kommer farandes, högt grymtandes med sina hundra kilo och flåsande kastar sig mot grinden. Ägarna bygger ständigt upp nya hinder på insidan, men hundarna tar sig alltid över och fram till det låga staketet för att skrämma vettet ur mig flera gånger varje dag.

Det är lite grand med hundar som med talesättet “egna barn, andras ungar”. Åtminstone för mig. Jag älskar min Zingo. Han är verkligen den bästa hunden i världen. Men jag känner mig rätt ointresserad av andras hundar. Däremot är det kul att utbyta erfarenheter eller när jag möter en hund som påminner om min, då förstår jag mig på den.

Den största omställningen har nog varit alla promenader. Jag går i snitt åtta kilometer per dag uppdelat på tre korta och en lång tur. Denna extremt fasta rutin som delar upp dagen i olika block och inte går att tumma på, har dock bara känts positiv. Inte minst med tanke på rådande omständigheter. Zingo har anpassat sig till att vi sover länge på helgerna och protesterar aldrig, förutom när långpromenaden drar ut på tiden, då blir han ganska olidlig och flyger ur soffan som en projektil så fort jag gör en ansats till att resa mig från stolen.

Han vill gärna gosa och bli kliad på magen och slutar man, rullar han demonstrativt ihop sig i en liten boll längst bort i hörnet av soffan. Då gäller det att vara ståndaktig och inte tycka synd om.

Katten är den ende som inte är nöjd, även om det blivit bättre med tiden. Zingo gör ibland små försök till att bjuda in till lek, men det slutar aldrig väl. Katten markerar ständigt sin högre position och när jag skäller på Zingo springer han fram till honom och slår med tassen i luften för att förstärka vad jag just sagt. Han försitter aldrig en chans. Och så får jag skälla på katten istället som går därifrån med svansen högt i vädret. Syskonkärleken har inga gränser.

Jag vill verkligen slå ett slag för att ge ett hem till en övergiven hund eller katt om du funderar på att skaffa husdjur. Eller för att på annat sätt engagera sig i sitt lokala djurhärbärge. Jag är inte en typisk hundmänniska, men hundar är väldigt anpassningsbara varelser har jag lärt mig. Tydlighet, rutiner, motion, kärlek och en lagom dos uppmärksamhet är det enda som behövts i vårt fall. Vi tränar på en del kommandon, men det absolut viktigaste har varit “nej”. Det är det enda som är viktigt på riktigt.

Zingo kommer från Adana i Estepona; https://www.adana.es

Andra härbärgen på Costa del Sol är
Triple A i Marbella; https://www.tripleamarbella.org
Fidelio i Benalmádena; https://asociacionfidelio.org
SPAPM i Málaga; https://www.protectoramalaga.com

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es