Enligt musikanterna själva kallas festivalen också de ”blåögdas fest”, då den infaller på “Día de los Santos Inocentes” (menlösa barns dag). I Spanien är det att likna med första april, då man drar folk vid näsan.

Musikanterna kallas ofta för “fiesteros” eller “tontos” (festprissar och tokar).
– Egentligen passar inte los Verdiales så här nära ”stan”, de förknippas med landsbygden, säger en av deltagarna i ”pandan” från Benaoján.
– Detta var förr de fattiga jordbrukarnas fest, “La fiesta de los catetos”, fortsätter han.

Budgetmusikanter
I över ett halvt sekel har musik- och dansgrupperna från bergsbyarna begivit sig till Puerto de la Torre för den årliga festivalen. Festen är unik, då Verdiales-konsten endast existerar i Málagaprovinsen. Förr anlitades dessa ”pandas” från landet för att underhålla på ferian – den ursprungliga boskapsmarknaden. Musikanterna hade inte råd med fina dräkter, därför snyggade de till sig så gott de kunde med blommor och färglada band i hattarna eller i håret. Det gör de fortfarande i dag.

Troligtvis härstammar benämningen ”Verdiales” från byn nordost om Málaga med samma namn. Här har verdiales-oliven odlats under årtusenden. Denna oliv behåller alltid sin gröna (verde) färg och mörknar inte heller efter att den mognat.

Bevarad arabisk tradition
Teorierna går isär om verdiales-musikens egentliga ursprung. Många historiker hänvisar till den moriska epoken. Viss likhet skulle finnas med den arabiska rytmen, sägs det. Musiken skulle ha bevarats i de isolerade byarna i Málagabergen. Texterna är enkla. Man sjunger om arbetet i olivlundarna eller om kärlek och romantik. Enligt sägnen användes också sångerna till flirt – pojkarna fick inte närma sig flickorna, men sjunga gick bra. Så skulle de första texterna ha kommit till.

Anrika instrument
Verdialeskonsten är lätt att känna igen genom den entoninga och lite gälla melodin samt de deltagandes blomstersmyckade breda hattar. Musikstilarna skiljer sig från by till by. Det finns tre typer av Verdiales: den dominerande Almogía-, Comares-, samt Montesstilen. Musikinstrumenten är enkla. Likartade skall ha använts i århundraden.

En liten gitarr vars strängar bör hållas så hårt att de ofta går av vid långa spelningar, fiol, kastanjetter, tamburinliknande instrument samt det kanske mest igenkännande – två små runda metallplattor ”los platillos” som slås mot varandra. Varje grupp dirigeras av en gruppledare, oftast en av de äldre männen i gruppen ”el alcalde”, som leder gruppen med sin ”varilla” eller stav i olika färger.

Nyrekrytering
Sångerna, musiken och texterna går i arv från generation till generation. I många ”pandas” hittar vi äldre samt deras barn och barnbarn som håller traditionen vid liv. Intresset växer allt mer bland de unga. Idag utbildas även de yngre inom ”pandas” i egna lokala klubbar och skolor. Omkring 1 500 elever är idag aktiva inom någon Verdiales musik- och dansgrupp i Málaga.