Bortsett från det enkla faktum att jag under normala förhållanden självklart inte önskar fira julen ensam. Men det blev trots allt riktigt bra och jag lärde mig en hel del. Jag är nämligen dålig på traditioner och högtider, lat helt enkelt. Och när det gäller den viktigaste av dem alla, julen, så har jag alltid kunnat luta mig tillbaka på min familj i Sverige. 2020 blev det upp till mig och jag uppskattar min egen ansträngning. Något jag faktiskt kommer överföra till andra högtider under året.

För de flesta svenskar är januari en tid av tulpaner, fastlagsbullar och nystart. Men eftersom slutet på julen i alla fall på Costa del Sol, har sammanfallit med vinterns värsta oväder, klamrar jag mig fast vid myset ett tag till. Julgranen åkte ut full av ohyra, men ljusslingan förflyttades till spegeln och stjärnan får hänga kvar ett tag till. Vi lider knappast brist på ljus här, så någon brådska till våren har jag inte. Tvärtom.

Den gångna julen var speciell på flera sätt och har fått mig att reflektera över skillnaderna mellan högtidernas roller i Spanien och Sverige samt vilken betydelse de spelar i mitt eget liv. Om vi börjar med julen så passerar advent, Lucia och det som i Sverige numera kallas för Novent, ganska obemärkt förbi här, om vi bortser från det rent kommersiella. Det jag verkligen uppskattar med den svenska julen är själva upptakten, förmågan att dra ut på det härliga och njuta under lång tid.

Spanien är ju fantastiskt men myset är inte spanjorernas starka sida eller någon prioritet för den delen. Överlag känns den spanska julen, faktiskt årets alla högtider, helt fokuserad på familjen och maten, inte alls på pyssel, bak, godis, mys och dekorationer. Normalt sett är det väl sunt att fokusera mer på människor än på ting, men just denna julen räddade pysslet och myset i alla fall mig. För det var vad som blev kvar när viruset skalade bort allting annat.

Att de tre vise männen kommer med presenter på trettondagen är inte min tradition och även om jag tycker om paraden den 5 januari, så lämnade jag i år över ansvaret för den magin på pappan. För mig är det viktigt att Iván får del av både det spanska och svenska och mitt eget fokus har anpassats till balansen. Kanske att det blivit lite väl urvattnat för att jag långsamt släppt många av de svenska traditionerna men inte fullt ut anammat de spanska. Så i år blir mitt löfte till mig själv och min son att försöka styra upp tydliga egna traditioner, oavsett om de är blågula, rödgula eller någonting däremellan.

Jag var mina första tio år här väldigt angelägen om att integreras i Spanien. Jag ville bli spansk, försökte ta till mig allt och göra alla traditioner till mina. När jag levde ihop med min sons pappa var det naturligt att de spanska traditionerna blev även vår familjs traditioner. Sedan vi separerade har min roll i högre grad blivit att förmedla den svenska kulturen. Vissa saker som jag kanske inte brytt mig så mycket om tidigare har blivit viktigare. Det handlar ju inte enbart om firande, utan även om uppfostran och identitet.

I februari är det karneval. Den har jag upplevt en regnig februarinatt i Cádiz, i form av karnevalståget i Málaga centrum och lite otippat är bästa karnevalsminnet faktiskt tåget i Arroyo de la Miel i fjol. Möjligen är det en efterkonstruktion då det var den sista festligheten vi upplevde innan pandemin var ett faktum. Men vi hade väldigt kul och jag tror på den lokala touchen och närheten för att närma mig denna tradition. Jag är trots allt uppvuxen i Lund!

Påsken är utan tvekan min spanska favorithögtid. Jag tog den snabbt till mitt hjärta och älskar alla aspekter av den trots att jag inte är katolik. Inte förrän min mamma firade påsk med oss här 2018 introducerade jag den svenska påsken för Iván. Han blev såklart väldigt förtjust i att måla ägg. I våras var det lockdown och utan påskprocessioner grillade vi istället korv och klädde ut oss till påskkärringar. Iván blev mycket förnärmad när han insåg att han levt i sex år utan vetskap om att påsken är lite som Halloween när man kan klä ut sig och gå runt och be grannarna om godis. Det hjälpte inte att jag avslöjade det ett år vi inte ens fick gå utanför dörren.

Sedan har vi midsommar vs. San Juan som jag tycker är hugget som stucket och aldrig känt behov av att fira. Midsommar för mig är svensk sommar, det är själva miljön som gör det. Jag bryr mig inte om maten eller dansen. I slutändan handlar det om att fira in sommaren och det fina är att mötas upp med vänner. Här är förstås stranden den naturliga samlingsplatsen. Så även om jag inte brukar vare sig nattbada, elda upp mina kläder eller hoppa över brasan, så slår jag ett slag för San Juan. Valborg eller kräftpremiär känns inte heller naturligt att fira utanför Sverige.

Allhelgona, eller snarare Halloween, har däremot blivit en viktig högtid sedan jag fick barn. Det är helt klart Iváns favorithelg och han vill pynta hemma och gå ”trick or treat”. Det här är ju importerat både i Sverige och i Spanien, men återigen upplever jag att svenskarna fokuserar mer på hemmet medan det för spanjorerna i högre grad är en gatufest.

Slutligen har vi alla de lokala helgdagarna och feriorna som jag tyvärr inte är särskilt förtjust i. Jag önskar att jag kunde uppmana lite mer lokalpatriotism och partyanda, men jag tycker bara att det är stökigt och ett förfärligt oväsen. Möjligen kommer jag att uppskatta den typen av jippon mer när pandemin är över? Kanske börjar jag längta efter folksamlingar, högtalare som överröstar varandra, trånga dansgolv, folk som skriker en i örat, privilegiet att köa till karuseller och klämma ihop sig i en dunkande åkattraktion.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es