(Publicerad 2012-09-03) Bland de frivilliga änglarna finns alla typer; arbetslösa, företagare, advokater, direktörer, läkare, statsanställda, politiker, hemmafruar och pensionärer. Gamla och unga. Religiösa och icke troende. Dagligen hjälps de åt att förbereda frukost, lunch och kvällsmat åt hundratals Málagabor utan att ställa en enda fråga till dem som kommer för att äta sig mätta.

Los Ángeles Malagueños de la Noche, Nattens änglar i Málaga, accepterar inga ekonomiska bidrag, vare sig från myndigheter eller privatpersoner. Alla gåvor består av livsmedel; bröd och pålägg, kaffe, mjölk, socker, kakor, ris, linser, kikärtor. Málagaborna delar med sig av vad de kan. De kommer till barackerna på Pasillo de Santo Domingo, mellan kyrkan Santo Domingo och Hotel Ibis Málaga, med sina matkassar, eller lämnar sitt bidrag i matbutiken Autoservicio Preva några minuter därifrån.
– Vi är på plats alla dagar, hela året, berättar Antonio Meléndez, änglarnas koordinator.

Han fortsätter;
– Vi har tillstånd av kommunen, de hjälper oss med elektriciteten och ibland ordnar de olika välgörenhetsevent för att samla in pengar till bensin, markiser, plastmuggar och liknande. Men vi har inga fasta ekonomiska bidrag. Vi vill ha fria händer. Med bidrag följer normer som begränsar oss, vi kan inte hjälpa dem som har en egen liten månadsinkomst eller de som saknar uppehållstillstånd.
– Detta är inte socialhjälp, det är kärlek och den kan man inte villkora med byråkrati.

Pensionen räcker inte
Antonio berättar att initiativet togs av en dam från Málaga som blivit inspirerad av något liknande hon sett i Italien. Antonio hörde talas om det och skrev ett brev och presenterade sig. Vad som började med ett 30-tal smörgåsar till ett gäng hemlösa, är idag en omfattande verksamhet som håller krisens offer över ytan.

Francisco Miguel och Teresa Rodríguez har kommit till änglarnas baracker dagligen i flera år. De bor tillsammans med sin son och svärdotter som är arbetslösa och barnbarnet som är två år. Tillsammans har de knappt 600 euro att leva på. För det ska de betala hyra, el och mat för fem personer.
– Du anar inte vad de gör för att vi ska få äta! De vänder på varenda sten. De har fått vår hunger och misär att försvinna, om det inte vore för dem skulle vi inte äta, säger Francisco.
– Ofta får jag mat att ta med hem också, säger Teresa. Linser, cacao, socker, bröd, mjölk och juice. Ibland får vi kläder också. Vi är väldigt tacksamma.

Juan är en annan av de tacksamma. Även han har minimipensionen på 300 euro. Den går åt till hyra, el och vatten men räcker inte till mat.
– De gör en fin insats här. Allt arbete är frivilligt och de jobbar många timmar utan lön. Det värdesätter jag mycket.
Juan tror dock det är en myt att folk skulle vara mer solidariska i kristider.
– Det handlar om behov, inte solidaritet, säger han. Behoven förpliktigar till mycket.

Juan är från Málaga och har arbetat i hela sitt liv som kock. Idag är han 67 år. När han gick i pension upptäckte han att flera av hans arbetsgivare låtit bli att betala in de sociala avgifterna.
– Förr skrevs allt i blyerts och jag har råkat ut för många skitstövlar. Officiellt har jag bara jobbat knappt tio år och det ger ingen pension.

Fattiga mer solidariska
Juan Antonio Plata López är en av änglarnas volontärer, bara 18 år gammal. Han är arbetslös och den senaste tiden har han hjälpt till dagligen, ibland både morgon och kväll. Nu bor han med sina föräldrar men han vet vad det är att vara hemlös. När han under en tid sov på gatan kom han hit och åt och nu vill han ge tillbaka.
– Jo, jag tror nog att folk är mer solidariska i kristider. Jag har alltid trott att de mest solidariska är de fattigaste, vi vet vad det är att gå hungrig. I och med krisen hjälper vi nog varandra mer.

Inför julen kunde Málagaborna deponera sex euro i en liten bar som grillar kycklingar. Pengarna räckte till en meny bestående av en grillad kyckling, potatis och en omelett. Antonio beställde tusen menyer, men pengarna som betalades in hade räckt till femtusen. Nära tvåtusen personer åt på julafton, och totalt 40 000 kilo livsmedel delades ut.

Krisen väcker anden
Antonio Meléndez tror också att krisen förändrar oss till det positiva, även om det kan vara svårt att få folk att lyssna för de har så många egna problem.
– Vi har ett system baserat på materialism och konsumtion och generellt gör det våra hjärtan hårdare, säger han. Vi blir egoistiska. Det är inte ett rättvist system och det saknas kärlek. Men det är ett system som kommer försvinna och förändringens vindar blåser.

Han fortsätter;
– Jag har varit nationalpolis och tjänat samhället i 40 år, tiden var kommen att tjäna Gud. Folk är varken goda eller onda, vi är både och. Vi är konsumenter och samtidigt vårt sanna jag. Vår spirituella sida ligger i dvala och den måste vi väcka. Det är min mission. Folk vaknar inte om de inte blir rädda först. Krisen har vi bara sett början av.

Antonio beskriver sig som starkt troende men inte religiös. Religionen intresserar honom inte. Bredvid barackerna ligger en kyrka. Medan folk sover på gatan är kyrkan låst.
– Men om det inte vore för Gud skulle detta inte existera, det är omöjligt att ge mat till tusen personer varje dag utan bidrag. Jag ska visa dig våra kylskåp…

Och faktum är att de är fulla.
– Varken religioner eller politiker kommer att förändra vår värld. Det måste till en förändring i vårt inre. Om vi förändras, förändras världen.

Vilja att hjälpa
Redan klockan fem på eftermiddagen börjar folk samlas på torget runt barackerna, trots att utdelningen inte börjar förrän klockan åtta. Salvador Guillén övervakar ordningen. Efter hand som klockan går ställer sig folk upp och börjar köa. De är hungriga. En del är oroliga, flackar med blicken.
– Jag tar på mig rollen som ”el malo”, det behövs någon som styr upp, säger Salvador. Det finns en pressad situation i grunden, en del tränger sig och ibland blir det bråk.

Själv har han blivit slagen en gång och det händer att de måste ringa polisen. Det är ingen rosenskimrande saga. Det är verklighet. Men en verklighet ett steg bort från egoismens vardag.

Dagen efter ska Salvador åka till Estepa med föreningens minibuss och hämta tre ton kakor av andrahandssortering som de fått.
– Jag vet inte om folk är mer solidariska nu, men det finns en vilja att hjälpa. Vi finns till tack vare dem.